Felskär blev felsteg.

Ingen har förhoppningsvis undgått att det är OS. Jag är en sådan där tjej som drar ut sportdelen ur tidningen först och om TV:n ska slås på så är det sportrelaterat ur programtablån som gäller. I övrigt brukar inte vår dumburk bli speciellt varm hemma. Skulle till och med kunna tänka mig att vara utan faktiskt. Men inte när det är OS. Då är jag glad att dessa numer platta dumtavlor omger oss. Själv höll jag igår på att göra en riktig tavla, likt den jag gjorde i La Santa. Det finns läskiga saker man upplever där man hinner reagera och känna att fasiken nu kan det gå illa. Magen snörper ihop sig och man hinner tänka, reagera och sedan smäller det. Igår hann jag inte förstå någonting. Men efteråt förstod jag att jag när jag föll i La Santa verkligen tappade mark så snabbt att inte minsta lilla tillstymmelse till reaktion fanns. Hjärnan hann helt enkelt inte ta in och omvandla till en signal. Igår på löpbandet kördes intervaller. Kontrollerat trycktes pulsen upp under tolv repetitioner. En minut lätt löpning emellan och två minuters aktiv serievila. Intervallserien kan rekommenderas. Bra för huvudet och skojiga intervaller även om man sliter på bra. 3x(4', 3', 2', 1'), där intervallerna inom parentes genomförs ett varv och sedan upprepas samma loop tre gånger. Effektiv intervalltid blir tutti 30', vilket i min bok är ett riktigt intervallpass. Tilläggas bör att två serier är fullt tillräckligt. Allt beroendes på målsättning och hur van löpare man är. Intervaller sliter hårt på kroppen. Kvalitetsträning ska enligt mig bedrivas med smartness. Min åsikt är att distansträning är grunden i all långlöpning. Men ska farten snäppas upp så krävs fartträning. Lika logiskt som det låter. Löpning är egentligen en av de mest logiska idrotter som finns. Intervaller kan vara så kul att köra. När pulsen svarar, benen är lätta och huvudet är starkt. Effekten av intervallträning kan vara magisk. Utmana sig själv mot högre höjder. Längta till vila den sista minuten. Förtjäna vilan. Min filosofi. Kanske fel. Men rätt för mig. Inre mantran som ekar. Som får mig att sträcka ut de där stegen lite till. Höja knät lite extra. Hålla huvudet högt och inte ge efter. Ibland går det. Fokuserat. Vackert. Igår gick det vägen. Det var på nedvärmningen jag fastnade för en skridskoåkare som missat sin medalj för att han tog ett felskär. Snävt svängde han in på fel del och tog ett kortare varv. När han svängde fel så svängde jag av bandet. Foten stannade abrupt medan det andra benet fortsatte i någon form av konstigt älgsteg. Hade det inte varit för armen som slängdes ut i luften och fångade löpbandets ena handtag så hade det skett en olycka jag funderat på. Drömt mardrömmar om. Ni vet det där att sitta som en fluga på väggen. Den här gången hade jag tur, men en tankeställare fick jag. Hädanefter är det fokus som råder. Stirra på den där punkten framför sig, gå in i sin egen träningsbubbla. Och det är vid närmare tanke det jag gillar bäst med träning. Jag och mina löpsteg, mitt huvud och mina tankar eller inga tankar alls som en tom boll som springer framåt. Även om jag måste erkänna att morgonens arla distanspass över en timma tillbringades stirrandes på Tre Kronor. Utöva sport, se på sport. Träningsdagen avslutades med 90 minuter i 4.30-tempo på maskin men utan TV. Dagen avslutas dock i soffan som åskådare. Mycket endorfiner nu. Båda mina egna och andras.