Snöänglar och annorlunda långpass.

Få gånger i livet ser man människor åka Kungsgatan fram på skidor. Idag är en sådan dag. Senaste tiden har vi varit trötta på snö, is, modd och halka. Fast idag är en annan dag. Ingen mental istid alls. Snarare soligt barnasinne. Pulsa snö eller åka längdskidor hade varit perfekt denna dag. Men har man vissa mål uppsatta så gäller det att hålla sig till planen så gott det går. Som bekant älskar jag inte maskinell löpning. Därför är det med en lite väl nöjd känsla jag kan säga att dagen förärats med långpass på löpband. 2h. Två timmar. Punkt. Två hela timmar utan knussel. Inga konstigheter. Läskigt att känna sig så tillfreds med löpbandslöpning. Ska jag behöva erkänna att bandet charmat mig och att jag till och med skulle kunna tänka mig att ha ett hemma i framtiden. Kanske. Hur som helst så kan det tyckas vara grymt lång tid att spendera på ett löpband. Men som jag sagt förut så sitter det i huvudet. Henrik satte ord på betydelsen av det mentala häromveckan när han sa att han vanligtvis skulle slängt sig ner på golvet och gråtit efter de där utlovade hembakta sconesen. Istället körde han igenom en spinningklass innan dagsdosen av träning var klar. Han tyckte själv det var lustigt hur han kunde anpassa sig den gången. Spinningvicket blev en kul upplevelse och han reflekterade över betydelsen av ett starkt huvud. Ska bli spännande att se hur han tänker efter dagens pass. För är det någon som övervann sig själv där på bandet idag så var det han. Jag brukar inte vara självgod, men jag vet att ställer man ut mig och säger långpass så vet jag att det funkar att köra igenom. Min akilleshäl är träning på mjölksyratröskeln där Henrik i sin tur är otroligt stark mentalt såväl som i kroppen. Skönt att vara två och peppa varandra och gott att vara mer eller mindre bra på olika ingredienser i löpningen. Idag var det jag som lurade hans huvud. Inte för att jag vill ta på mig någon slags ära, men passet vi körde kan rekommenderas. Jag brukar beskriva för folk som frågar hur man kan springa marathon att det handlar om att ha en liten skruv lös för att kunna fokusera med en tom blick och bara mata på meter efter meter. Idag definierades detta. Titta rakt ut genom ett fönster och bara låta sekundrar, minutrar och den här gången timmar gå. Tio minuter på ett löpband kan vara alldeles på tok för länge. Hur känns då 120 minuter. Jag lyckades lura oss båda och tiden bara försvann. Kortare långpass mentalt har jag sällan varit med om. Vi kan kalla det progressivt långpass. Tillvägagångssättet är busenkelt och riktigt skojigt. Passet delades in i 12 delar där alla var 10 minuter långa. Vi startade lätt på 5.30 första tio minutrarna, sedan ökades farten med 15 sek/km var tionde minut upp till 4'-tempo där tjugo minuter kördes innan farten började plockas ner igen. Alltså; 5.30, 5.15, 5.00, 4.45, 4.30, 4.15, 4.00, 4.00, 4.15, 4.30 och efter det skulle farten plockas ner ytterligare men det kändes så lätt där i 4.30-tempo att vi drog upp i 4.15 igen och sedan avslutade sista tio i 4.30. Det blev alltså 20' i 4.00-tempo, 30' i 4.15-tempo och 30' i 4.30-tempo samt de första 40' i lite lugnare fart. Alltihop med 1% lutning. Totalt 27 km. Inte så dumt upplägg, dessutom lätt skön känsla i kroppen och framförallt så flög tiden iväg. Det är annars inte så lätt att springa i två timmar med nedan utsikt och njuta av det samt ha roligt. För det är till syven och sist det som träning handlar om för mig. Ha skojigt, njuta, finna harmoni, rytm och underbar känsla. När detta går att uppleva i två timmar på ett löpband så går det knappt att bärga sig till våren när tjälen släpper greppet om oss. Löpningen kommer aldrig att kunna bli roligare än den här våren och sommaren efter utmaningarnas vinter för oss solskenslöpare.


Dagens utsikt beskrivs med ett ord. Enformig. Minst sagt. Dock bättre än att titta på sig själv i en spegel. För det är en del av gymvärlden jag inte förstår. Alla dessa speglar. Hellre en skidbutik på Magasinsgatan. Dessutom passande dagen till ära då en och annan skidade därifrån.


Löpbandet och jag. Endorfinrus, svett och leenden.


Träningsdagen avslutades med barnasinne och lek. Kanske var jag fem år sist jag gjorde snöänglar. Så många år kommer det inte att dröja till nästa gång. Damen som gick förbi var minst lika glad som jag. Kommentaren, vad fint, säger allt. Snö och lek är vackert. Efter löpningen. Nu mera lek eller vad säger de i Norge. Olympiska lekar. Idrott och sport ska vara skoj.