onsdag 10 februari 2010

Ingen nostalgi alls.

Skit också. Riktigt piss. Fast egentligen bara sorgligt. Ledsamt. Argt. Skit. Vissa dagar är inte bra. Det här är en sådan dag. Kanske är det för att pappa börjar sin andra cellgiftsbehandling. Cytostatika pumpas just nu in i hans blod i en sjuksäng på Sahlgrenska Universitetssjukhus. Hans arma kropp fick med nöd och näppe återhämta sig innan det var dags igen. Ett värsta sortens marathonlopp bröt ner hans kropp fullständigt. Tio kilo försvann på en man som inte direkt behövde banta. Min lilla pappa blev en helt annan person. Gifterna, dessa förrädiska gifter. De tar personligheten i sitt grepp. Det är inte sjukdomen som visas utan sviterna av en riktigt tuff behandling. Men pappa hann komma tillbaka igen och idag var det min vanliga pappa jag lämnade på sjukhuset. Den skojfriska herren full av liv, i sina bästa år. Nu ska gifterna bryta ner honom ännu en gång. Kanske har det blivit för mycket för mig det senaste. Kanske är det därför hela jag känner mig så tom. Hjärnan är tom. Hela min kropp känner sig uttömd, dränerad på energi. Värst av allt är att hjärtat är helt tomt. Ibland älskar man något så mycket att det upptar ens existens. Men det man älskar är oviktigt. Löpningen och min träning upptar kanske för mycket av mig. Jag kanske borde tagga ner. Jag kanske inte borde vilja så mycket. Det jag vill är egentligen helt ointressant. För vad har löpning för värde i livet totalt sett. För en sådan som mig. Idag har tårar runnit ner för mina kinder vid några olika tillfällen. Svårt att förklara varför. Viljan är stark. Tiden för kort. Glädjen har runnit ur kroppen likt sand rinner ur ett timglas. Vintern har gjort att jag förhandlat med mig själv. Ni vet löpband. Idag skulle jag få känna på riktig löpning. Och som jag har längtat. Tartan, eufori och nostalgi. Ullevigången. Det är en gång som går under läktaren på vår härliga arena. När det begav sig för femton eller närmare tjugo år sedan tog vår tränare med oss dit. Tartanbana i två filer. Det går upp, flackar ut och vänder ner. En långlöpares dröm. Fram tills idag. Jag kanske förskönar det jag kommer ifrån. Min historia. Medioker medeldistans. 200-ingar och 400-ingar på bana. Jag hade i mitt minne för mig att det var underbart att i den unkna doften av gammal tartan under en läktare med så mycket sisu från svunna tider pinna på varv efter varv. Men det var troligen bara i mitt minne det var vackert. Jag skulle bevarat det där. Nostalgitrippen uteblev med buller och bång. För idag lyckades jag värma upp i tjugo minuter och sedan springa en intervall utan någon känsla, glädje eller steg i överhuvudtaget. Är jag en löpare? Nej, det är jag inte. För en riktig löpare biter ihop och kör på även utan känsla. Huvudet kopplas bort. Så länge man inte har ont eller är skadad så kör man på. Idag kändes det som att jag aldrig kommer att kunna springa igen. Huvudet sa till benen att stanna när jag närmade mig slutet på den andra intervallen. Ingenting fungerade. Jag fungerade inte. Ullevigången. Tårar. Besvikelse. En illusion om vacker effektiv intervallträning. Nostalgin jag skulle berätta om kanske inte är så underbar trots allt. Det var inte bättre förr. Jag var jämnt nervös. Prestation. Klockande av tider. Uträknande av intervallsnitt. Jag hade jämnt en massa krav på mig själv. Krav ingen annan ställde. Jag ville för mycket. Men jag var inte tillräckligt bra för mina egna krav. Jag hade inte det. Det. Enligt mig är det den där mentala styrkan. Jag uppnådde inte det jag ville. Jävlaranamma. Horn i pannan. Jag kan säga till andra att de ska plocka ut energi, bestämma sig och låta de där hornen växa ut. Själv är jag inte ens en enhörning. Utan en stenbock som hellre gör likt tjuren Ferdinand. Korkeken och luktar på blommorna. Det är egentligen inte min melodi att avbryta träningspass. Inte ens när jag ramlade illa och slet sönder delar i axeln så avbröt jag löppasset. Med en dåres envishet fullföljde jag det där ödesdigra passet i början av april förra året. Följt av löpning med armen i mitella i två veckor efter det. Jag har sett mig som en kämpe. När det gäller träningspass. Vetat vad jag har velat. Nu vet jag inte längre. Kan inte minnas när jag avbröt ett träningspass senast. Tror inte det har hänt i hela mitt liv. Men idag rann på något sätt det sista ur mig. Och inte ens tron på nostalgi kunde förmå mig till att hårdhudat lyfta blicken. Med huvudet nedsänkt slickar jag mina sår. Får se när jag slits från blommorna under eken och tar tjuren vid hornen. Kanske behöver jag hjälp på traven. En hård spark i baken eller ett bi som sticker mig.

11 kommentarer:

Staffan sa...

Ursäkta språket men det är väl klart som f-n att du är löpare, vem skulle annars vara det? För att ETT ENDA pass inte känns som det ska. Nejdu...då skulle inte många av oss få kalla oss löpare, jag skulle det definitivt inte!!

Det är bara yttersta eliten som kan leva på sin löpning och inte ens de tror jag är opåverkade av vad som händer med nära och kära, såvida de inte är psykopater.

För oss andra dödliga kan löpningen uppta mycket fokus och tankar och det är oftast positivt men ibland måste man få fokusera på annat som definitivt är viktigare! Kämpa på och tänk på att gifterna som de pumpar i din pappa faktiskt är just gifter för de cancerceller de bekämpar i din pappas kropp!

Spring-Therese sa...

Tack för att du låter lite arg Staffan! Det är inte ett pass i sig som gett den där känslan. Och du tillsammans med många andra är fantastiska löpare.

Vinterskruden i vårt land ihop med en kö av andra saker i livet har fått mig att känna som inlägget. Auran kring löpningen är inte alltid som man vill. För varje löppass är inte ett solskenspass. Och det skulle jag inte heller vilja att det var. Men den här vintern har varit tuff för psyket på många vis. Och jag ser dagar och veckor passera på ett sätt som jag inte riktigt vill att de ska göra. Därav att jag tappade besinningen och tappade bort mig själv för en stund.

Tro mig, det är inte ett enda pass som det handlar om. Många pass har genom åren varit pissiga och jag gillar även känslan av pissiga pass för annars skulle de underbara aldrig upplevas som just så.

Och sist vill jag återigen säga att alla underbara löpare därute, några av er tittar in här, verkligen är fantastiska. För mig gör en person som springer maran på fyra-fem timmar en större insats än vad jag och de som är bättre än mig gör. Helt klart!

Jag kommer alltid att vara en löpare, innerst inne i hjärtat. Men när löparhjärtat känns tomt så blir hela jag tom. Löpningen och mina på tok för många tankar varje dag kring just träning och löpning är det som ger mig kraft till allt annat. För Staffan, du har rätt. Vi vanliga dödliga med löparhjärtan får massa positivt av just att vi är som vi är.

Tack för att du lät lite arg Staffan och tack för att du reagerade. Ta hand om dig!

Katarina M-I sa...

Du är en människa Therese, ingen maskin som bara kör och kör och kör utan att reagera på det som händer runt dig.

Och vad "är" vi?
Är vi vårt namn?
Vårt yrke, våra intressen?

Kan man vara löpare fast man saknar ett ben eller två. Blir man fråntagen "titeln" om man inte kan springa?

Jag tycker du är fantastisk. Jag har inga idoler men jag har förebilder och gemensamt för dem är att de har en viktig egenskap; de är positiva. De har alla varit genom tuffa händelser men kommit igenom som ännu starkare och tuffare kvinnor.

Vad jag än har delgivit dig så har du varit positiv. Du kunde lika gärna skrivit, "skärp dig nu, bit ihop" när jag haft det tufft med löpningen. Inte en enda gång har detta kommit.

Biter man ihop tillräckligt hårt så ryker tänderna.

Kram och kraft

Katarina

Anna sa...

Jag vet ärligt inte om så många mäsnniskor hade kunnat ställa sig och köra tuffa intervaller med så mycket ängslan och sorg i kroppen. Du är en alldeles underbar löpare som alltid ger oss andra inspiration att vilja nå högre än våra mål. Ett skitpass är bara ett skitpass. Kroppen fixar ju inte alltid allt, det bara är så. Ta hand om dig, jag skickar all styrka och energi jag har till dig och din far.

Anonym sa...

Nä, Therese, du ska varken ha något hårt eller sticksigt.
Du ska något mjukt och varmt - som håller om dig, som omsluter dig, villkorslöst och länge.
Kramar!
Jenny

Linda sa...

Alla behöver "bryta ihop" ibland, det enda positiva med det är att vi alltid, alltid kommer igen... Och Therese... Du om någon ÄR en riktig löpare. Kram

Anonym sa...

Hoppas att dessa rader inte låter allt för ”urballade”…

Känner igen det där med höga krav och vad det innebär, har själv levt med det hela livet. Lite raljerat finns det 2 vägar att gå (eller antagligen en blandning av dessa). Antingen köra på och försöka trivas trots allt, eller träna på att ändra beteende. För egen del har jag inte kunnat ändra något, och hittills resonerat på så sätt att det tar för mycket kraft att åstadkomma ändring. Jag har alltså valt att INTE plocka kraft från något annat för att istället lägga den på beteendeändring. Samtidigt gäller att komma ihåg att det inte finns något ont som inte har något gott med sig. Är det trots allt inte dessa höga krav, även om det naturligtvis har sitt pris, som har gjort att du är där/den du är (gäller även mig)? Skulle du innerst inne vilja vara någon annan? Skulle du vilja vara en ”lagom människa”? Hade t ex Henke fastnat för dig då?

Titta omkring dig, du har en superkille som älskar dig, och vi är hur många som helst som diggar dig hur mycket som helst! Och det gör vi inte för att vi tycker synd om dig. Inte heller för att du är en jävel på att springa. Jag kan bara prata för mig men är övertygad om att alla tycker att du är en källa till inspiration, en glädjespridare, en omtänksam kompis (utan att man egentligen känner dig så väl)…

Hade allt varit ”normalt” hade jag kanske bokstavligen gett dig den spark i baken du efterlyser, men nu är det så att fallet inte är så. Men det tycks du glömma. Vad du behöver höra är ”skärp dig och använd insidan”, för hur fan skulle det kunna vara annorlunda under rådande omständigheter? Är du möjligtvis inte av kött och blod?

Du är under en ofattbar press i och med det mycket tråkiga som har hänt din pappa, har till och från funderingar kring arbetet (”och meningen med det”), du ger fantastiskt mycket till alla runt ikring (t ex vilken av dina övriga SATS-kollegor står och pratar med medlemmarna till siste man har gått..)? osv.

Många gånger vill folk bara prata av sig och inte vill ha svar tillbaka, men jag klarar tyvärr inte att hålla käft utan ger mig in på förslag till ”lösningar”, så här kommer det även några till dig (ursäkta mig). Allt ovanstående tappar dig på kraft samtidigt som du inte fyller på med energi i motsvarande mängd! Och lösningen är ”enkel”, du måste minska läckaget eftersom det fn är ont om ”tankställen”. Avstå därför något träningspass/vecka, säg nej till att hoppa in som vikarie på SATS, hoppa över en halvtimmes ”kallprat” efter dina pass så får du lite längre tid hemma i soffan (du får toppbetyg för dina pass ändå), strunta i de träningsprogram du ska hjälpa några individer med… och säkert finns lite annat du kan dra in på.

Vi finns för dig på samma sätt som du finns för oss, ska du veta och förhoppningsvis även känna. Snart kommer våren, ert träningsläger närmar sig, din pappa kommer att vinna kampen, och efter Varvet och innan Maran ska ju hända ”lite annat”.

Kram

mina sa...

Vill bara säga att jag nyligen upptäckt din blogg och detta var ett inägg som berörde mig starkt. Blev tårögd. Känner inte dig, men du verkar vara en stark person som kanske ibland är lite för stark. Stark utanpå. När livet är jobbigt måste man ibland våga vara svag. Falla och inse att det finns människor som också är starka och som tar emot en.

Ta hand om dig!

Emma sa...

Vad modig du är Therese som vågar skriva om dina svaga stunder också!!
Först tänkte jag, vad fint att hon också kan känna att vissa dagar vissa löppass bara suger och inte fungerar. Men sen tänkte jag, Så kan jag tänka och känna som inte är någon "riktig" löpare...Så kan ju inte Therese känna...Men det var väl så du också kände dig, just då, inte sant. Inte som någon "riktig" löpare. Vem sätter kriterierna för vad vi är och åstadkommer? Vi själva i slutändan tror jag. Du vet att du kan och du har otroligt mycket vilja. Att du en gång vågar se att du inte presterade så som du velat, kommer göra dig dubbelt så stark nästa gång. Jag vet att du kommer kunna fortsätta fokusera på din löpning, men våga se alla sidor av dig själv, även dem där du sörjer och är ledsen, kanske orkar man inte lika mycket i just de stunderna??!...

Spring-Therese sa...

Visa och bra ord. Peppande och kärleksfullhet. Andra personer som haft samma eller liknande känslor. Snälla, omtänksamma, bra och goda människor. Allt detta och mycket mer hjälper i situationer som är extra svåra av en eller annan anledning.

Att då ha några vänner som ger av sin energi är mer värt än det mesta i livet. Att dessutom ha fått lära känna ytterligare några godhjärtade genom detta lilla andhål till blogg är positivt. Ibland behöver man helt enkelt ord från andra för att båten inte ska kapsejsa utan stanna på rätt köl. Ensam är nog inte alltid så stark som jag jämt vill tro. Det är nog snarare tvärtom.

Tack och lite alla-hjärtans-kärlek till er alla vackra människor med stora hjärtan!

Kram,
Therese

Magnus sa...

Ojoj Therese. Vilka rader. Gripande. Ledsamma. Vackra. För stunden kanske också lite vilse vilket jag kan förstå med tanke på hur inlägget inleds.

Perspektiv. Perspektiv är livets glasögon när man ser illa på saker och ting. Ingen vinkel av sanningen är absolut sann, den är sann från den vinkeln men falsk från en annan. Byt vinkel och du får ett nytt perspektiv. I vissa vinklar är allt annat än nära och kära egalt. I en annan betyder ting och upplevelser otroligt mycket. Det ena behöver och ska inte utesluta det andra, det räcker med att kunna ha distans och kunna skifta perspektiv.
Hoppas av hela mitt hjärta att det går bra för din pappa.
Många fina kommentarer till inlägget. Tack för en grym klass idag och för samtalet efteråt med dig och Henrik! Ni är verkligen två genuint trevliga personer:) Och snabba. Nästan oförskämt snabba löpare;)

kram! Vi ses och hörs,

Magnus