Inställningsfråga.

Snön formligen vräker ner. Från kontorsfönstret såg jag under eftermiddagen busstrafiken på bron över till Sveriges fjärde största ö, Hisingen, få mer och mer problem. Spårvagnarna ville inte riktigt rulla lika smidigt. Snömodden täcker isgatorna. Kanske, men bara kanske, kan det bli fina snövägar att köra långpass på till helgen. Nu är det snövallar och pulsa som gäller. Inte riktigt som på tiden det begav sig. Vintern då det under en enda dag var ok att inte bege sig till skolan för att det under natten snöat över en meter. Några tappra tog sig dit. Jag var en av dem. Inlämning av slutarbetet i ett av mina extraämnen, fotografering. Tur var väl det för den inlämningstiden var skillnaden mellan en femma och en fyra. Men det är en annan historia. Då trotsade jag vädret och var ute och pulsade, eller sprang som jag troligen kallade det i träningsdagboken. Antingen så har jag blivit förnuftig, gammal eller mer målinriktad. Jag vill tro på det sistnämnda. Snöpulsning duger inte längre. Och efter att jag i helgen bestämde mig för det så känns allt så mycket lättare. Jag vet vad jag vill. Och då räcker inte vacker löpning när naturens lagar fått vinterspel. Under dagen idag när snön föll så behövde jag inte ens fundera. Ingen onödig energi allokerades till tankar kring dagens 90 minuters distans. För jag hade bestämt mig. Distans på löpband är det enda rätta. Jag har varken tid eller lust att halka runt i modden i knapp styrfart, låg puls och ilska. Visst, snölöpning kan vara fantastiskt. Med rödblommiga kinder och istappar i ögonfransarna springer man framåt och letar efter bästa stället att kasta sig ner och göra snöänglar. Och på hårda vintervägar i Norrland kan man få till bästa formen av kvalitetspass också. Men det är skillnad på snö och snö. Och det är skillnad på distans och distans. Jag var inte ensam om min tanke. Löpbanden var fullbelagda och jag fick ställa mig på gymmets trumfkort. Bandet med post-it lappen. Det bådar aldrig gott. Trasigt. Nåja, så farligt är det inte. Bandet går att höja hastigheten på, hur mycket som helst. Men den går sedan inte att sänka. Löpbandet för den vane. Rookie, håll dig på replängds avstånd. Äsch, jag vågar. Här ska inte sänkas någon fart. Bara att sätta igång det på planerat tempo och sedan likt en moped stumt hålla inne handtaget. Samma tempo rakt igenom, jämnt och bra. Meter för meter, sekund för sekund. Första 45' hann jag tänka både en och två gånger att 4.30-tempo är vansinnigt lätt. På tok för lätt. Men det är ju inte veckans sista pass direkt. Snarare det första i en serie stenhårda veckor före tävlingsdebuten för i år. Maskinens lutning på 1,5% var ingenting. Jag seglade fram till tonerna av Kent, Takida och annat skönt melodiskt. Sista 20' däremot så slog tristessen till. Det var som om bandet satte sig på huvudet. Jag hade hittat en ojämnhet i den vita väggen framför mig. Och jag stirrade på den, nästan så att snöblindheten slog till fast jag valt bort snön. Jag försökte leka med siffror i huvudet, lyssna på texterna i musiken som nu skruvats upp till tung gung och dansmusik. Farten hade jag aldrig tänkt att sänka, snarare höja. Nu resulterade det i att jag inte vågade höja eftersom jag då inte skulle kunna sänka bandet. Så jag låg där i min möjligen mediokra men jämna fart. Och så kom jag på mig själv med att känna den där nöjda känslan som man bara gör efter vissa löppass. Världens bästa sommarlöparlinne, skönaste korta tajtsen och svett som lackar så att det plaskar i skorna. Det är som löpning i 40 grader i bergen runt La Santa. Och det älskar jag ju. Allt handlar om inställning. Löppassen på La Santa är de bästa. Löpning på skogsstigar, asfalt, grus, gräs, klippor, betong och tartan, allt slår det bandet. Så länge det är barmark. Idag var löpbandet som ett soligt pass på La Santa. För jag ville att det skulle vara det.