Bröllopsyra.

Kan man gifta sig i ett par löparskor? Inte för att jag vill fly och springa ifrån Henrik därframme vid altaret. Utan för att det känns som att ett par löparskor är mer jag än ett par vita högklackade. Stilettklackar blir det i varje fall inte. Måste man ha en långklänning på sig med ett långt släp att ta hand om? Jag ser mig själv snubbla kyrkgången fram iklädd ett stort vitt lakan. Det är ju skrida fram, vacker svalt och lätt, jag vill. Problemet är att jag inte ser mig som en skridare på modellben utan snarare som en löpare som tar rejäla steg. Inte trippa, inte älga utan skrida. Får öva på det. Det blir att sväva intervallerna fram den närmsta tiden. Kanske kunde brudklänningen vara av ett sportigare snitt. Fast ändå kvinnlig. Vacker, utan att vara maräng. Bekväm, men ändå fin. Den ska vara jag. Spännande utmaning. Och så har vi håret. Hur ska det sitta? Ja, på huvudet får vi hoppas. Margarethaflätorna tillhör tävlingsstassen och det är med samma pirr i magen känsla och förväntan vårt bröllop närmar sig. Så kanske de där flätorna är bra. Vinnande koncept och min lilla gimmick på alla race. Jag gillar margarethaflätor. Men mitt liv är inte en tävling och bröllopet är livet. Så på något sätt känns det som om de där flätorna ändå är fel. Då återstår utsläppt, hästsvans eller avancerade svinryggar med hårtester som snirklar sig som små ormar på huvudet. Jag gillar inte ormar. Dessutom medför avancerat en oro för att jag inte ska kunna vara mig själv. Stelryggad måste jag hålla mig still för att inte förstöra håret. Oj, en nagel gick sönder. Inte riktigt jag det där med hår- och nagelbryderi. Och vem vill gå runt och vara orolig på sin bröllopsdag.

Ett av orosmolnen är att Henrik inte ska se mig innan vigseln. Tänk om det inte blir som han tänkt sig. Han blev ju kär i mig från en spinningcykel. Mina vader och armar var det han föll för och att jag svettades som en karl där framme på instruktörscykeln. Och vad anbelangar håret så satt det stramt i en knut. Uppsatt gillar han, så det får nog bli något sådant. Utan ormarna då. Men det där med svettpärlor på armar och vadmuskler som späns, hur ska jag uppnå det med charm, stil och kvinnlig fägring som det handlar om när man ska stå brud. Kanske får satsa på en kortare sportigare variant av vittyg ändå med skor som ger möjlighet till spända vader, vilket de flesta klackskor borde lyckas med när tårna får spännas för att hålla kvar fötterna i skodonen. Men vad beträffar pärlor så får de sitta i öronen och runt halsen. En uppgift jag fått är att leta fram bilder på hur jag vill ha det där blonda svallet och ta med för diskussion till frisören jag aldrig träffat. Jag är sämsta tjejen i universum på att förklara hur jag vill ha saker som har med mitt utseende att göra. Köpte därför en hög med bröllopstidningar, men de ligger mest här och skräpar. Runners World går före, så de förstnämnda ger mest ett dåligt samvete att jag borde engagera mig mer i läsning inför vår underbara dag. För visst är det med glädjefnatt, kärleksyra och lyckokänslor jag tänker på dagen som närmar sig. Och oavsett hur jag ser ut så kommer tårarna att förstöra sminkningen. Jag har blivit så blödig det senaste för att jag inser att allt i livet kan ryckas ifrån en så fort. Jag brukar gråta till ledsamma filmer men nu kan jag få tårar i ögonen och en klump i halsen bara jag tänker på något ledsamt. Samma gäller glädje. Tårarna kryper fram och jag kommer behöva alla näsdukar jag kan komma över den där dagen. Dessutom har jag alltid haft lätt för att gråta när andra gråter. Så hur ska jag kunna se Henrik i hans vackra ögon när ringar ska växlas. För jag har en föraning om att även han kommer plocka fram sin blödiga sida den där vackra dagen. Ni vet den sidan män gärna mörkar. Men ska man gifta sig så visar man ljusa såväl som mörka sidor för varandra. Känslor av alla slag är bland det vackraste jag vet.

Planeringen är minst sagt i full gång och vi har koll på läget på ett skönt gemensamt sätt. För det är verkligen ett projekt det här med bröllop. Fick frågan om vi skulle göra det på någon typ av arena. Jo, jo, undra vad familjen hade sagt om vi fick för oss att gifta oss mitt under ett marathonlopp eller en cykeltävling. Dessutom är risken stor för att svaret på frågan; tager du, inte riktigt skulle bli det man önskar. Runaway bride eller groom. För jag känner min Henrik. Och han känner mig. Vet inte hur du skulle göra. Men ponera att pers är på gång, en riktigt jäkla bra tid, du har sprungit 32 km och har tio kvar. Inte sjutton kan man då stanna, säga ja och springa enade över mållinjen i någon form av kärlekstöcken. Det vore att förstöra både bröllopskänslan och marathondito. Var sak har liksom sin tid. Bröllop ska vara bröllop. Även om vi har huvudbry hur vårt bröllop verkligen ska vara. Personligt. Vi. Jo, det är väl just det som personen som frågade tänkte och tanken var inte så dum.

Passionen för varandra och vårt idrottande är vårt liv. Tänk om det växte löparskor och cykelhjul på träd, då vet jag hur brudbuketten skulle se ut. Nu är det en sak till att fundera på. Tårtan en annan. Tänk att få till en man med en cykel och en tjej med springskor på toppen i marsipan, inte några festklädda typer som inte ser ut som vi. Undra om Söråkers tårtmakeri har fått den beställningen förut. Någon gång måste annars vara den första. Och kanske den sista. Egentligen skulle vi inte frakta gästerna med buss de där kilometrarna mellan kyrka och festligheterna. Vi borde hitta en skosponsor som delar ut skor till alla så att de kunde njuta av Alnö på rätt sätt. Men det är klart, bara för att vi är två tokar så är ju inte alla som kommer på ett bröllop det. Och för den delen så gillar jag bubbel och civila kläder också. Det är bara det att jag vill att vårt bröllop ska andas vi. Och lika viktigt är att bröllopsgästerna ska få en underbar dag, eller rent av helg, eftersom flera åker långväga upp i norr för att vara med. Om ni kommer vill säga. Jag vill att alla ska känna att de blir omhändertagna, att de får så där galet tokroligt och att de i efterhand känner att det var värt att åka så långt för att förgylla vår dag. Att de har fått en portion Alnö-harmoni med sig hem in i sommaren. För mig är egentligen inte alla de små detaljerna så viktiga. Om något inte råkar bli precis som tanken var. Om det inte finns precis den sortens fisk vi valt till varmrätt den dagen så är det helt ok. Jag är ingen bridezilla. Kommer aldrig att bli. Men jag vill att helheten och auran ska bli vacker. Jag vill att var och en som är med ska känna sig varmt välkommen och må så där underbart bra hela helgen. Och så vill jag att Henrik och jag ska känna oss hemma i att gifta oss. För om ärligheten ska fram så är varken min blivande man eller jag några korsettmänniskor. Ni vet sådana där som bara älskar att få klä upp sig från topp till tå och visa upp sig. Mingla och stå i centrum. Vår förlovning blev perfekt. Henrik kunde inte veta vilken väg jag hade tänkt springa just den där dagen. Han kunde inte veta att det skulle bli så bra som det blev. Utan det var meningen att vår förlovning skulle andas vi. Naturen, cykling, löpning, svett, salt och tårar. Det var vackert som i en saga. Det perfekta var inte att Henrik köpt ringar, planerat datum och fixat inför den där dagen. Utan det underbara var att vi två, Henrik och jag, sa ja till varandra. Två människor som älskar varandra, som är menade för varandra, förenas i en obeskrivlig lycka.

Hur yra i huvudet vi än må vara just nu för att få planering och beslut på plats så är jag övertygad om att när det är den 29 maj och klockorna ringer in i Alnö gamla kyrka så kommer lugnet att infinna sig. För det handlar bara om en sak. Två ska fortsätta att vara två, men säga ja till ett liv tillsammans. Två tokiga pusselbitar har hittat varandra och känner sig mer kompletta ihop än isär. En cyklist och en löpare ska bli världens bästa duathlonteam. Stark tvåsamhet.