Tygprov och tyll.

Oh yes! Där satt den. Devisen, allting ordnar sig, lever jag efter. Jag småspringer Avenyn tillbaka efter att ha ilat samma gata upp några minuter tidigare. Med taktfasta, raska och grymt bestämda steg ångade jag in på brudklänningsaffären på lunchen idag. Den trevliga kvinnan undrade vad jag var nyfiken på. Jag sa att jag vill köpa en brudklänning vid namn X. Hemliga namnet för att Henrik anglosaxiskt inte ska se mig före vigseln. Åh, den är vacker fick jag till svar. Jajjamensan, den är vacker och på bild helt perfekt. Och den vill jag ha. Jaha, ska du inte prova den, blev svaret. Jodå, det är väl bäst, kontrade jag. Men jag var övertygad om att det var den jag skulle ha. In i provrummet, av med kläderna, hopp i underkjol och klänning över huvudet. Surrealistiskt. Några storlekar för stor badade jag i vittyg och tyll framför spegeln. Som om jag skulle dansa på Moulin Rouge. Fast aningen oskuldsfullare. Några nålar i ryggen och saken var klar. Det är den jag vill ha. Ok, när gifter du dig. Den 29 maj. Oj, det var nära. Du vet väl att man egentligen måste beställa flera månader i förväg. Hmmm, kan vi kanske ordna det på något sätt. Ett samtal senare fick jag veta att jag hade tur. Hole in one. Rätt upp i krysset. Eller kanske mer stolpe in och pucken i mål. Ja, antingen är det skicklighet eller så var det rena rama turen att jag fick den enda klänning jag kan tänka mig. Kvinnan i affären var lite chockad över hur lätt det gick att sälja en klänning och skrattade fram att jag ju var som en grabb. Bara kommer in och säger att jag ska ha en brudklänning. Mindre än trettio minuter senare är det klart och betalt. Lite lustigt det där för när jag ska ut och springa eller till jobbet kan jag ha stora problem vad jag ska ta på mig. Vänder och vrider på klädtanken. Men det här kändes bara så rätt. Jag såg en bild och det räckte. Jag kommer inte se ut som en prinsessa och inte som en löpare utan rätt och slätt som en brud i en klänning jag längtar att få ta på mig. Nu gifter jag ju inte mig med klänningen utan med Henrik men han kommer få svårt hårt att få av mig den när kvällen lider mot sitt slut. Nej, det är ingen kroppsmålning och inte heller något fodral. Och nej, inte en massa knappar eller korsettknäppningar. Man hoppar i och ur den fort. Men jag älskar verkligen den där klänningen och den känns så jag på ett konstigt onaturligt sätt. Ibland känns bara saker helt rätt och det krävs ingen fundering. Precis som med Henrik. Jag hade kunnat gifta mig efter tre månader istället för lika många år som det nu blivit. Tygprov och tyll. Det är nästan så det skulle kunna var en Kent-låt. Bara att livet är vitt och underbart, inte svart och vemodigt som i så många av texterna jag bara älskar. I söndags på konserten frågade jag min blivande man vad han trodde att de skulle ha för att spela på vårt bröllop. Sedan sa kantorn att vi kunde välja en låt vi gillar som utgångsmusik så kunde hon tolka den. Jag funderade på Mannen i den vita hatten, Kevlarsjäl och 747 men kom på att om inte löparskor passar så passar inte heller Kent. Var sak har nog helt enkelt sin tid. Precis som våffeldagen.