Säsongsdebuten from hell.

Examensdag. Den Haag, Holland. Söndagen den 14 mars. Vinterns tuffa träning, alla löpbandspass med hårda intervaller, svettig snabbdistans före jobbet kl 7 på morgonen, sena distanspass efter jobbet, ännu mera intervaller, både innan och efter jobbet, löpning före spinningklasser. Ja, den där målinriktade träningen kan radas upp på långa pergamentrullar och när jag kikar tillbaka så är jag glad för att vi genomfört den här perioden av hårdhudad löpbandsträning. Jag hatade löpband vid årsskiftet. Nu kommer jag att behålla ett pass tuffa intervaller i veckan på det där bandet för att det är kliniskt, mätbart och tufft på ett helt annat sätt. På ett fostrande positivt sätt. Fokuseringen har varit mer total än tidigare, på de flesta plan. Och jag gillar det. Men så var det dags att få bevis på att kroppen har svarat på träningen och att jag är på väg att bli en bättre löpare, en snabbare och jäkligare sådan. Hårdhudad och elak mot mig själv när det gäller. Mer villig att plåga mig in mot mål. Och som jag fick plåga mig. Men vi backar bandet lite.


Fredag eftermiddag för dryga veckan sedan. Tokigt mycket att göra på jobbet, ett flyg som inte väntar och jag stressar mot deadline. Klockan 17.25 skulle planet lyfta med två springsugna resenärer. Sånär som på tjugo sekunder höll det på att bli fiasko redan där. Final call, vi i säkerhetskontrollen, spurt genom avgångshallen och vi kunde pusta ut. Mejlen skulle dundras ur min dator, Henrik stod med motorn igång utanför jobbet. Stackars man, att han orkar med mig är ett under värt att tacka högre makter för. Jag är inte lätt att leva med. Inte ens för mig själv. Rivstart från parkeringen, biltjuvkörning genom rusningstrafiken var nog skillnaden mellan icke tävlingspremiär och premiär. Väl i Amsterdam var det lugna gatan och slappt. Tåget till Den Haag och vårt hotell från förra året. Riktigt trevligt och som det utnyttjades. Jag skojar inte när jag säger att min kropp var urlakad redan innan loppet. Jag sov 26 timmar på två dygn, före loppet. Hela lördagen var jag under lakanen med trötta ögon. Hur skulle den här kroppen kunna springa. På något sätt forcerade jag fram energi och kraft. För det var ju examensdag och jag hade gjort läxan. Jag hade läst på inför provet, tränat väl och laddat kroppen. Nu var det dags. Med den välkända skräckblandade förtjusningen och sug efter att gå i mål med nöjd och stolt känsla startade uppvärmningen. Vilka ben, vilken lätt känsla. Något bra var på gång. Och rädslan för starten var inte längre närvarande, dock hade jag druckit lite väl mycket vatten där innan start och det var jag inte ensam om. Den ena kenyanen efter den andra med ensiffriga nummerlappar från samma startfålla som jag köade upp för en sista drill. Två minuter till start och jag ångar in i fållan. Kikar mig omkring och ser dessa fokuserade tävlingslöpare igen. I New York senast det var ett startskott närvarande så var det med helt andra löpare omkring mig. Nu var det fokus och en känsla av att något stod på spel. För mig ett underkänt, godkänt eller med beröm väl godkänt. Jag har alltid föredragit det sistnämnda och inte nöjt mig med något annat. Så vad jag gick för var ingen tvekan om. Pers, pers och åter pers. Första 5 km gick av bara farten. Med både kropp och huvud i symbios klockade jag in finfina tider och startade på 18.29 vilket var helt enligt min plan. Segt virke brukar det vara i mig och efter några marathonlopp så har respekten för halva sträckan minskat och jag brukar kunna ställa in benen på ett tempo och sedan hålla det utan att tappa alltför mycket. Med det självförtroendet så tog jag kilometer för kilometer i början. Sedan var dagen förstörd. Tvärstopp. Magen och ryggen krampade. Jag gick från närvarande till frånvarande. Människor omkring, både löpare och åskådare försvann ur mitt synfält och jag var i en egen bubbla. En läskig sådan med ögon som grumlades och öron som stängde ut allt annat. 16 km överlevnad startade där och då. På något sätt lyckades jag trots det att forcera fram benen i ett tempo som flera hade varit nöjda med. Men vi är olika och för mig har 4'-tempo blivit lite av en komfortfart när jag är i form. Alltså på kortare sträckor, än så länge är det ju tävlingstempot på maran så längre än så har jag inte hållit det. Ett beslut togs. Bryta loppet och gå vidare i livet. Det kommer fler lopp och det är inte värt det. Men så gick det upp för mig att det skulle bli så mycket jobbigare att ta mig till mål i kylan gåendes om jag inte hittade lift. Så jag tog beslutet att springa träningspass 20 km och kliva av där för att slippa en tid jag ändå inte ville ha registrerad. Nu kan någon tycka att det är helt fel resonerat och jag kan hålla med. Men tävlar man och vill bli bättre så är det inte kul att få ett resultat registrerat som är öppningstempot du har på maran. För även om man inte borde bry sig om vad andra tycker så finns det en och annan som läser resultattabeller och tycker att det är otroligt spännande att se att andra har försämrats och som till och med lite elakt gläds åt det. Något jag föraktar. Och det mina vänner är inget jag har lust att bjuda på när det är examensdag och jag metaforiskt fått hjärnsläpp utan svar på en enda fråga. Jag vet ju att jag är förberedd och att jag kan. Åtminstone tror jag det, för ingen är bättre än sina resultat. Sagt och gjort jag malde på. Destruktiv löpning utan glädje, varje steg var en plåga och ett rent helvete. Mentalt och fysiskt. Sista 4 km släppte det lite grann och jag kunde öka tempot, kikade på klockan för att se vad jag kunde göra åt den usla dagen. Och döm om min förvåning när jag ser att jag lyckats hålla ett tempo som gjorde att om jag öste på lite på slutet nu när det lättat lite i mage och rygg skulle kunna kämpa mig in nära min bästa halvmaratid. Det blev inget brutet lopp, det blev inget fiasko utan det blev mersmak. 1.20.51 är ingen dålig tid. Det är min näst bästa och vad ska man begära på en skitdag som denna. Jag är bara en lite löpare som älskar att springa, viktigare än så är det inte. Men jag eftersöker njutningsfull glädjelöpning och den var som bortblåst. Med en erfarenhet rikare, en 12:e plats i loppet och en tid i bagaget som visar att jag verkligen borde kunna nå det där målet på sub 1.20, for vi hem och lämnade våren i tulpanernas land bakom oss. Nästa år är vi tillbaka. Tredje gången gillt. Kanske det.