Ont att utvecklas.

I helgen har jag lärt mig mycket om mig själv, och om andra. Egentligen hade jag inte tänkt att skriva något om det här, men det snurrar i huvudet så att jag håller på att bli tokig. Jag blev spinninginstruktör för fyra år sedan och jag bara älskar det. Jag gillar inte att vara i centrum. Jag njuter inte av att spotarna är riktade mot mig. Jag har aldrig kunnat höra min egen röst inspelad, så att jag ens vågar prata i ett headset är en gåta för mig. Jag tjoar och tjimmar inte speciellt mycket. Flaxar inte med några armar. Flörtar inte hejvilt omkring mig. Det finns instruktörer och det finns instruktörer. Och så finns det några till. Som medeldistansare trivdes jag aldrig riktigt inne på tartanbanans intima cirkel. Alla såg mig, varje steg jag tog uppmärksammades. När jag tappade tätkänning på tävlingarna så såg varenda kotte det och hoppet om att vinna loppet var förbi. Att tävla på tartanbana gjordes med rädsla och krampaktigt för att jag så gärna ville springa. Löpning. Jag älskar löpning. Nu har jag hittat mig själv igen, mitt sätt att springa bortanför allt vad en 400-meters rundbana heter. Och jag tycker ändå att jag någonstans har lyckats med det. Mina krav på mig själv är höga, såväl i instruktörssadeln som när jag lever löparlivet. Att vara instruktör är ännu intimare och läskigare än att springa varv efter varv på en tartanbana. Varför blev jag då instruktör och varför fortsätter jag. De frågorna har jag frågat mig flera gånger den här helgen. Jag älskar att träna. Jag vill förmedla min träningsglädje till varenda kotte. Att få uppleva endorfiner och glädje ihop med andra ger så mycket. Att få se andra utvecklas, nå sina mål och framförallt må bra triggar mig. Alla måste inte älska mig. Jag älskar inte alla. Kroppsspråk, röst, ögon och ansikte, musik och upplägg är verktygen vi har. Dessa ska matchas och energinivån på samtliga ska stämma överens. Låter enkelt. Men det finns så många sätt att göra det här på. Kursen Be The Best handlar mycket om att tänka utanför boxen. Så långt är det relativt lätt. Tänka har jag inga problem med. Men så ska du även utföra. Leverera. Act outside the box. Vi instruktörer skalades av nakna för att sedan byggas upp igen successivt. Varje verktyg användes ett och ett. Prova att instruera allt du vill säga med bara ögonen. Visst är det enkelt att med ögonen berätta om mitt genomtänka upplägg av intervaller. Prova att med kroppsspråket förmedla att vi ska köra tröskelpass idag. Eller försök att leverera precision och perfektionism i en låt du hör för första gången. Du har tre sekunder på dig att tala om vad vi ska göra. Bara att bestämma dig vad som ska ske och köra på den linjen. Jag lever i en strukturerad träningsbox. Mina klasser bygger på noga genomtänkt träningsmetodik. Jag varierar klasser varje vecka för mina medlemmar. Vi arbetar som ett team mot våra egna mål. Vi har hög energinivå och vi har otroligt roligt tillsammans. Om det är någon av er som brukar gå på mina klasser som läser detta så vill jag säga att ni är underbara. Var och en är helt fantastisk. För utan er hade jag slutat att vara instruktör. Utan er hade jag aldrig vågat tro på att jag har något att komma med uppe på podiet. Jag tänker och agerar gärna utanför en massa olika boxar så länge det känns som jag. Utan trovärdighet och att jag själv älskar musiken, rörelsen och upplägget så faller tanken att vara instruktör för mig. Missförstå mig rätt. Jag kan utmana mig själv och köra temaklasser med tokig musik och galna mer eller mindre ogenomtänkta upplägg där enbart glädjen är i fokus. Någon gång ibland. Men träning för mig är som min löpning. Fokus. Struktur. Mål och mening. Varför tränar vi? Mitt svar på det handlar om tre saker. För att det i själ och hjärta är roligt. För att vi vill må bra. För att det ska ge resultat. Vilket resultat bestämmer medlemmen själv. Men handlar det om spinning då handlar det för mig om konditionsträning och då är det den som primärt ska förbättras. Och hur man förbättrar konditionen det vet jag. Är det något jag vågar säga att jag kan här i världen så är det just det. Alla andra delar har jag själv ifrågasatt den här helgen. Jag är en tänkare som ständigt vill bli bättre. Och jag tar åt mig alla visa tankar och tips som våra fantastiska lärare på kursen gav. Och jag suger i mig all inspiration alla underbara kollegor sprudlade av. Vi har haft roligt, många skratt och tokerier. Men jag har även visat den känslosamma sidan av mig själv. Rannsakan och reflektion. Det gör otroligt ont att utvecklas. Speciellt när det handlar om att utmana dig själv och din inre krigare. Jag vill utvecklas. Jag vill ta mitt instruktörsskap en nivå högre. Som sagt det finns instruktörer och instruktörer. Alla behövs på sitt sätt. Och jag behövs på mitt. Underbara möten och människor gör mina tre cykelklasser till veckans höjdpunkter. Så ska det få fortsätta vara. Även om det gör ont när knoppar brister. Tids nog har alla knoppar brustit och då är det bara att hoppas på att blommorna är vackrare än någonsin. Dock kommer jag att få nya knoppar som ska brista livet ut. För är man nöjd så kan man, som en kollega så klokt sa idag, lika väl ställa skorna på hyllan och lägga av. Fulla klasser och kölistor i all ära, men nöjer sig vi instruktörer där och får hybris så är man helt fel ute. För alla kan vi lära av varandra och om oss själva. Livet ut.