onsdag 14 juli 2010

Morzine-Avoriaz en stark upplevelse.


Efter att ha tagit oskulden på Tour de France visste vi lite mer vad som väntade oss vår andra dag i franska bergen. Transportsträckan mellan Jura och alperna var en upplevelse i sig. Himlen brakade lös, bergen kröp på oss och vi befann oss helt plötsligt i franska alperna bland skidliftar och höga höjder. Vackert är förnamnet. Kvällen i Morzine gav oss en försmak på vad som väntade dagen därpå. Byn verkligen andades touren och lugnet före stormen på något sätt. Kravallstaket högt och lågt. Cyklister och cyklar mest överallt. Vi insöp atmosfären med gott franskt vin och härlig mat på en liten bykrog. Värmen på senkvällen skvallrade om att det skulle bli en varm söndag bland bergen. Det låg förväntan i luften.

Trots att viss erfarenhet nu införskaffats vad gäller att befinna sig på Le Tour så var nog ändå etapp 7 bara en liten piss i havet med sina medium mountains. Det var etapp 8 som skulle bli den första riktigt utslagsgivande. Och det märktes att vi inte var de enda som ville uppleva en high mountain etapp, dessutom den första på årets tour. Frukosten var snäppet bättre än dagen innan och vi laddade på rejält. Eftersom vägarna är avstängda så finns det tre sätt att ta sig upp på berget. Skidliftsystemet, cykel eller med hjälp av apostlahästarna.



För mig fanns inget alternativ. Springa Morzine-Avoriaz var för mig en självklarhet. Vi hade kikat en sväng på kartan och insåg att i runda slängar 75-90 minuter skulle det ta oss att springa upp. En lutning som heter duga och från första steget i Morzine till det sista på toppen i Avoriaz så är det lutning uppför. Serpentinsvängarna avlöser varandra och till slut är längtan efter varje sväng enorm för just i svängen så känns det som det går nerför trots att det fortfarande går precis åt andra hållet. I svängen är det dock slakmota jämfört med övriga delar som på vissa ställen är ordentligt branta.



Vi var inte direkt ensamma om att ta oss upp med den egna kroppen som enda hjälpmedel. Alternativ nummer två att cykla uppför var det enormt många som valt. Utan bilar på vägen, mer än de officiella få som fick köra där, så var det husvagnar, bilar och människor parkerade efter vägkanten och cyklister och vi två löpardårar som ägde vägen. Lustigt nog är att det på vissa partier verkar vara mycket lättare att springa än att cykla. I vart fall att döma av farten. Vårt tempo var moderat. Det handlar om en helt annan teknik och ett helt annat löpsteg att springa i berg och uppför under en så lång tid. Hjärtat jobbar, kroppen sliter och andra delar av löpmusklerna får sin beskärda del. Men trots det så flög vi om cyklister efter vägen som tittade på oss och såg fundersamma ut. En och annan tänkte nog idioter och någonstans i mitten började jag själv fundera. Men med hjälp av alla Le Tour entusiaster så fick vi höra många glada tillrop. Allez, allez, allez. Gemenskap och allt tvivel på att orka försvann. När vi tog sikte på 5 km markeringen så kom styrkan flygande. Enbart fem kilometer kvar och nu kunde huvudet jobba på ett helt annat sätt. Steg för steg, andetag för andetag, klättrade vi vidare mot målgången. Cyklisternas målgång.



Att få möjligheten att genomföra ett sådant här löppass var hälften av upplevelsen den här dagen. En enorm tillfredsställelse att ha sprungit sista tuffa berget upp som cyklisterna senare på dagen skulle övervinna och som skulle visa sig vara en svår nöt att knäcka för många av dem. Att först få uppleva stora delar av den 189,5 km långa etappen med bil dagen före och att sedan få springa de avslutande omkring femton tuffa kilometrarna med hög andning, ett hjärta som pumpar, ben som kämpar, muskler som gör allt för att ta sig uppåt var en fantastisk upplevelse. Dessutom tycker jag ofta att det är mer komfortabelt att heja på andra när jag själv har genomfört mitt dagsverke, alltså den egna träningen. Det är så skönt att känna att man är en del i gemenskapen. Att själv veta hur det känns när kroppen är slut, urlakad och behöver fylla på för att orka. Nu jämför jag mig inte på något sätt med Tour de France cyklisterna, för det som dessa atleter genomför är det väldigt få därute som någonsin har gjort. Det är på många sätt omänskligt och helt vansinnigt. Men det är en vacker sport och det är fantastiskt att få möjligheten att uppleva den på riktigt.



Väl uppe på toppen njöt vi av att ha tagit över 800 höjdmeter och lagt 85 minuter löpning till handlingarna. Avoriaz är en fantastisk skidort med möjlighet att ta sig över bergstoppen och åka såväl i Schweiz som i Frankrike. På sommaren grönskar det och de vackra byggnaderna i den bilfria byn tornar upp sig mot bergsväggarna. Törstiga hittade vi en liten mataffär att köpa dagens vätska och nödproviant. Ryggsäckarna som packats relativt lätt för löpturen fylldes nu med flera liter vatten, juice och godsaker. Genomvåta svettdränkta kläder byttes snabbt mot torra. En atmosfärsinsupande promenad kunde börja ner mot serparna och en plats runt sex kilometer från mål som vi spanat in under löpturen.



Perfekta stället i en tuff stigning som efter en serpentinsväng slingrade sig på berget mot nästa sväng. Möjlighet att se cyklisterna under en lång tid samtidigt som det svängde så att de skulle komma riktigt nära. Väntan började återigen. Kika i papprena över tidsschemat, fika lite, ta det lugnt och låta varje liten cell i kroppen dra in alpluftens sommardoft.

Spektaklet drar igång igen med en teambuss som får värmestopp i serpentinen nedanför oss med ett stort polisupptåg och smärre kaos som följd. Härligt för oss åskådare att det händer något, stressande för tävlingsledningen som vet att för var minut som går närmar sig en karavan och efter det trötta cyklister med ett tydligt mål. Allt brukar lösa sig och så även den här gången. Föreställningen kunde börja.

I väntans tider återigen. Smattret av helikoptrar är åskådarnas startskott. Så nära, men ändå så långt borta. Entusiastiska amerikaner som inväntar sin Lance. Och vi två Livestrongbeklädda svenskar som vill se vår idol klättra i ensamt majestät och visa att gamla hundar kan sitta. Trettionio år på nacken och en av de äldsta i klungan. Still going strong. Än levde vi på hoppet. Amerikanerna och vi.









Om blickarna var tomma igår så var det fokusering och tunnelkörning vi såg på de flesta när de hade knappa sex kilometer kvar till mål. En lutning som heter duga där en vanlig dödlig har problem att föra cykeln uppåt. De trycker till och drar. Benens alla små muskler får kämpa, tröjorna är uppknäppta. Må starkaste och bäste man vinna. För dagen. Etapp 8 av 20 är nära att vara avklarad. En vilodag väntar cyklisterna efter målgången i Avoriaz. Tur är väl det för en och annan riktigt slut cyklist passerar.

Inte alla på touren har en egen helikopter som följer din position, din klunga, din minsta rörelse. Vi hoppades att vi missat Lance Armstrong i klungan med Contador, Evans och Schleck den yngre. Vi hoppades och Henrik ville övertyga mig att så var fallet. Tills den vita helikoptern kom smattrandes och han brister ut. En ensam helikopter som följer en klunga, då följer de Armstrong. Vi har inte missat honom, han är avhängd. Hans Tour de France är över. Jag vill inte lyssna. Men när det gäller cykling så har alltid Henrik rätt.

Alla bilder på cyklisterna blev skarpa. Alla utom en. Längst fram i en klunga avhängd med över elva minuter satt han. Den sjufaldige Tour de France vinnaren. Den glorifierade idolstatusen Lance Armstrong lyckats skapa kring sin person är fascinerande. Han har anhängare världen runt och han är mäktig. Likt bandet Kent som jag trofast håller fast vid år efter år så gillar jag verkligen den här cyklisten och det han står för. Symboliken i den blurriga bilden kunde kanske inte blivit bättre. En historisk etapp var nära sitt slut. Morzine-Avoriaz och årets Tour de France förlorades. Det spelade ingen roll hur mycket amerikanerna och vi skrek. Han reagerade, han tittade på oss, men han kunde inte förändra det faktum att han var besegrad. Hur mycket han än ville. Hur mycket alla vi andra ville se honom kick some ass. Det var inte läge att skrika Pain is temporary. Han var redan en slagen hjälte. Men för mig är Lance Armstrong fortfarande skarp och en otrolig cyklist.

Årets Tour de France har bara börjat, men en enorm tomhet infinner sig när vi tar på oss ryggsäckarna och beger oss nerför berget igen. Har du tagit dig upp på egna ben så får du på en avstängd väg stå ditt kast och ta dig tillbaka till utgångspunkten på samma sätt. Nedförslöpning mot Morzine. Brutal löpning för framsida lår och träningsvärken gör sig fortfarande påmind. Dryga 30 kilometers utflykt och en av de bästa dagarna i våra liv. Fullkomlig njutning och glädje. Gemenskap. Träning. Vackert landskap. Vackra cyklister. Vi kommer tillbaka, det är en sak som är säker. Upplevelsen är total. De egna endorfinerna och att njuta av andra som fightas ger den perfekta kombinationen. Styrkan i Tour de France är enorm.

2 kommentarer:

Marie sa...

Åh, jag har suttit och dreglat vid tv:n och Tour de France. Vilket landskap! En dröm att få uppleva i verkligheten, och ni är där :)

Ha en trevlig fortsättning på äventyret!

Ps. Har länkat din blogg från min, hoppas det var ok Ds.

Spring-Therese sa...

Underbart att du dreglar över grymma TdF! :)

Nu är vi hemma från äventyret igen och TV:n får visa vägen i Pyrenéerna för oss också. Vilken etapp det var idag och i brist på Lance Armstrongs styrka och vilja så är Andy Schleck min favorit. Blir en härlig fortsättning!

Rekommenderar verkligen att åka ner någon gång när möjlighet ges.

Må gott och njut av sommaren,
Therese

PS. Självklart helt ok! :) DS.