Turist på Tour de France.

I fredags bar det av. Lätt packning, Henrik och jag kastade oss ut i ett äventyr ingen av oss riktigt visste vad det skulle innebära. Cykling vet vi vad det är. Tour de France på TV är en sak. Men skulle äventyret bli en besvikelse eller skulle det bli något helt annat. Henriks morgongåva och egotrippat nog fick jag själv njuta av den. Men den var till honom. Min cyklist.

Flyget tog oss via Frankfurt till Genéve. På nattkröken hämtade vi ut vår hyrbil och styrde kursen mot den lilla byn Moirans en Montagne. Mörkret kom in över Schweiz innan vi hann korsa gränsen till Frankrike. Jag önskar att jag kunde säga att tur är väl att vi har gps. Men så är inte fallet. Lite som själv är bäste dräng när det gäller annat i livet så var det kartboken som fick leda oss genom natten. Henrik som förare och jag som kartläsare. Sådant kan enligt erfarenhet sluta i katastrof. I vårt fall slutade det i magisk symbios. Vi njöt redan under fredagskvällen av vägar som cyklisterna dagen därpå skulle erövra. Väl framme väntade ett gulligt litet bergshotell och en skön säng.





Lördag och äventyret kunde börja. Som två små barn som väntar på tomten kastade vi oss ner till den franska baguette- och croissantfrukosten, vilken ackompanjerades av café au lait och de självklara franska ostarna. Ingen stress, lugn och ro men ändå med ett visst mått av pirr i magen och spritt i benen satt vi där och åt. Uppladdning som inför en tävling fast vi enbart skulle njuta hela dagen. In i bilen och iväg var vi. Vi körde resterande delar av den kuperade etapp 7 med bil för att få uppleva den väg som cyklisterna senare på dagen skulle cykla. Siktet låg inställt på sista berget, ett kategori 2 dito. Vid foten av stigningen var vägen avstängd. Möjligen ett rookie mistake men som i slutändan visade sig bli till vår fördel. Vi fick vända om och köra en annan väg upp på toppen till målgångsbyn Les Rousses.



Stekande solsken och Frankrike visade sig från sin bästa sida. Bilen fulladdad med vatten och nödproviant i form av allehanda lättburna icke solkänsliga godsaker. Parkerade bilen, hoppade på en buss som körde ner till målgången. Löparkläder på och ombyte i varsin liten ryggsäck tog vi beslutet att promenera en bra bit ner för att hitta den perfekta platsen att avnjuta racet. Och vilken plats vi fann, efter ett gäng med kilometers knatande neråt förbi åskådarmassor kom vi någonstans till en plats där en och annan lokalbo stod placerad, några husbilar och vi. Relativt få personer med andra ord och riktigt bra ställe att kunna se cyklisterna under en längre tid. Dessutom i en stigning som gör att det går lite långsammare för dem.



Tålamod är en dygd, sägs det, och ska du uppleva touren live så är detta något du måste ha. Och solkräm kanske, något som vi missat med solbränna som följd. Det gäller nämligen att vara i rejält god tid för att komma på plats eftersom vägar är avstängda och många vill vara i hetluften när cyklisterna passerar. Solläge i gräset i vägrenen, vatten och nödproviant intogs. Och vi väntade. Och väntade. Såg ett gäng med australiensare måla gatan med Aussie, Aussie, Aussie och en känguru för att heja på sin Cadel Evans på ett ordentligt sätt ihop med flaggor och banderoller. Själva hade vi valt att inte riktigt spöka ut oss mer än att bära Livestrong i sann Armstrong-anda. Ett framgångsrikt val, visade det sig när väl cyklisterna passerade och vi fick vår souvenir.



Spektaklet, för det är verkligen spektakulärt, drar igång på allvar med att teambussarna passerar, därefter kommer ett gäng med olika officiella bilar, massor av poliser på motorcyklar och i bilar. Sedan tar det en liten stund innan karavanen anländer. Då är det high chaparral på hög nivå. Den ena grejen efter den andra kastas ut som souvenirer till åskådarna. Självklart reklamtrick från olika företag, men det fungerar. Alla vill ha något med sig hem och kastar sig på det som flyger från bilarna. Polka-dot-kepsar är bara en av dessa saker.

Höjdpunkten. Cyklisterna. Såklart. Helikoptrarna smattrar högljutt och första cyklist närmar sig. Ståpäls och adrenalintillströmning. Det är spännande att stå vid vägkanten i en kurva som är bäst att ta just där du står. Du får cyklisterna så nära dig att du vid minsta felsteg skulle ställa till en katastrof. Det är en speciell känsla att få vara en liten, pytteliten, del av detta storslagna idrottsevenemang. Det är ett arrangemang som är obeskrivligt, vilken logistik, vilket engagemang från alla runtomkring teamen. Och det är en taktik i den här sporten som jag ibland inte gillar men ändå är det fascinerande. En efter en passerar världens bästa cyklister, bara några decimeter ifrån dig. Du ser dem på riktigt, precis som du ser på TV. Du får ögonkontakt och om du har tur ett leende. Stämningen går att likna vid andra stora idrottsevenemang på plats. Men det är inte som att se en fotbollsmatch live där du ser bättre på storbildsskärmen, eller friidrott på en arena någonstans. Det är något helt annat om det är idrottsutövarna du vill komma nära. Du kan nästan andas in deras trötthet. Endorfinet kokar och svetten lackar hårt i bergen. Tomma blickar med ett fokus du kan ta på.



Lance Armstrong passerar i en klunga med Contador. Fantastiskt att få se honom så nära. Jag blir stum och lyckades inte skrika. Någon mindre klunga senare står vi med gult linne och tröja á la Livestrong och skriker allez allez allez. Jag fotar en riktig närbild och känner en duns på min fot och vatten skvätta ut. Henriks och min dag var gjord. Vi fick en vattenflaska och inte vilken som helst. Alla åskådares stora dröm, att få en av cyklisternas flaskor nedsläppt eller kastad på sig. Vi fick, Lance Armstrongs team, RadioSchacks flaska.



Tomheten när sista cyklist kör förbi går även den att ta på. En fantastisk tävlingsdag var till ända. Etapp 7 i årets upplaga av Tour de France. Och vi satte av i löparskor mot toppen och målgången. Efter den var det folksamling och alla skulle gå i sakta gemak upp mot Les Rousses en dryga sju kilometer högre upp. Ibland är det extra bra att vara löpare. Omkring tretton kilometer rikare och en timma senare var vi vid bilen medan andra åskådare fortfarande knatade mot bergsbyn i vackra Jura-området. Vi slapp bilköer och började vår resa mot Morzine omgivna av alptopparnas storslagenhet. En historisk händelse för en av tidernas största Tour de France cyklister skulle ta plats här. Etapp 8 och dess spännande upplösning väntade oss. Fortsättning följer.