Ubon Ratchathani.

När vi bokade resan till Thailand och pappas 60-årsfirande så var tanken att en framgångsrik, rolig och intensiv säsong med många tävlingar skulle vara till ända. Så blev det som bekant inte riktigt. Så det var med blandade känslor vi satte oss på flygplanet för en lång resa till ovisshet och ledighet. Värme och sol i all sin ära, men när kroppen är hel igen och jag anmäld till en mara som jag ser fram emot med hela hjärtat så var det inte riktigt vila och solskenssemester som behövdes. Men i samråd med coach så hade jag genomfört en riktigt intensiv och bra träningsperiod innan vi for, så tanken var att veckan långt borta skulle bli en lugn och fin med underhållande träning, korta pass och hålla igång farten.



Vi landade i ett Bangkok med en känsla av lugnet före stormen, från flygplanet kunde vi se översvämningarna men väl inne i stan bland tuck-tuck, rosa taxibilar och sky-trains så märkte vi knappt av den tragedi som höll på att drabba landet. Om det inte hade varit för sandsäckarna som vissa butiker inhägnade ingången med samt som ambassader och andra nyckelbyggnader byggde barrikader med så skulle det mesta vara som vanligt. Lumphini park med en mängd av människor som utövade spontangymnastik samt Banyan tree building var de två höjdpunkterna. Den sistnämnda som Heaven23 i Göteborg fast 63 våningar och baren överst rätt uppe på taket med stjärnhimlen fri ovanför huvudet. Vertigo är det passande namnet och fantastiskt goda drinkar med tilltugg serverades uppe i skyn med utsikt över denna världsstad. Ljummen luft och en njutning för själen. One night in Bangkok, som låten heter, är kanske inte så mycket men vi hann med en hel del och ingenting. Varken H eller jag är sugna på marknader med billiga fynd eller shopping utan vi är mer ute efter att skaffa oss en uppfattning av världen där borta samt njuta av mer västerländska godheter som en latte på Starbucks och löpbandslöpning på ett fantastiskt gym som vi tjatade in oss på med motiveringen att vi är elitlöpare. En sanning med modifikation, i varje fall för en utav oss. Men väl uppe på löpbandet så var vår hastighet den dubbla mot det tempo övriga i gymmet joggade fram i, så för dessa vänliga thailändare såg det nog ut som vi var proffs på det vi höll på med. Lustigt.



Slutdestination Ubon Ratchathani med flyg dryga timman från Bangkok visade sig vara en långt mycket större stad än vi fantiserat om. Och det var väldigt roligt att få uppleva genuina och riktigt inhemska delar av Thailand. Det var inte många ord på engelska vi kunde göra oss förstådda med. Men att sätt ihop handflatorna och säga kaponkaa kommer man långt med. Ihop med ett leende på läpparna så kommer man ännu längre. Ubon som vi förkortar stadens namn till har det mesta förutom hav som man vill ha av Thailand och lite därtill. Framförallt finns det en sjö, Huai Wang Nong som är ca 7,5 km runt. Den ligger en bit från flygplatsen i ett lite lugnare område omgivet av några thaiboxningsklubbar. Så just runt den här sjön är man van att se boxare morgonjogga ett varv allt som oftast. Det ger en viss trygghet när man springer, för thailändare kör vanligtvis som galningar. Dock är de inte vana att se lintottar med löpartop och korta tights samt att det inte tillhör vanligheten att en tjej stegar fram. Men om jag var ett exotiskt inslag för dem så var alla road-kills ett spännande inslag för mig, ormrädd som jag är. Riktigt feta ordentliga ormar kunde ringla fram, jag hade dock turen att de jag såg var tillplattade och döda. Annars hade jag tvingats genomföra några rejäla spontanruscher som troligen kunde slutat hur som helst. Vänstertrafiken är också lite lurig och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Något som visade sig vara överraskande var att de lösa hundarna inte var det minsta intresserade av oss som kom springandes. Hade det varit på Lanzarote så hade man haft huggtänder i rumpan om man inte passat sig noga. Kossor med långa öron, buddhatempel mitt upp i allt och ett otal 7Eleven-butiker var inslag att vänja sig vid.

Ubon har ett universitet och i anslutning till det finns det en 400-metersbana att tillgå för den som vill. Detta var inte aktuellt den här gången för vår del, men bra att veta till en annan gång. Gymmet på Sunee Grand Hotel var välfungerande om än något varmt. När det känns som att min kropp brinner på sista tröskelintervallen då är det varmt på allvar. Jag brukar klara 35-gradig värme utan större problem, men det här var något helt annat. Men det blir ju svalare och svalare under den närmsta tiden, så ett träningsläger i Ubon i december-januari skulle fungera bra tror jag. Om man vill göra något annorlunda, vill säga. H och jag kommer definitivt åka tillbaka, men så har vi ju min pappa att hälsa på under vintern. Viloveckan blev drygt 12 mil med fina distanspass och bra tröskelintervaller samt kvalitetspass. Med andra ord ingen vilovecka, så som straff fick jag en medeltuff vecka hemma istället.

Vi kom hem lagom till nedräkningen mot maran. Den 11:e var det exakt en månad kvar och drygt ett år sedan jag sprang min förra mara samt ett och ett halvt år sedan jag satte mitt pers i Stockholm. Nu är jag riktigt sugen på att ge distansen vad den tål och den här gången tänker jag inte ge efter en tum. Om det blir tufft i slutet så är det jag som tänker bita ihop ordentligt. Nästan så att jag ser fram emot sista 7 kilometrarna mest av allt. När benen är trötta, tömda och det suger i låren ordentligt. När det gäller att kämpa varje kilometer, när det går lite utför på banan så är man rädd för att få kramp, men man matar på, håller farten som i trance, steg för steg in mot mål. Väl 200 meter innan målgång så ser man på klockan att man lyckats. Målet är uppnått och man vågar öka det där lilla de sista metrarna. Väl i mål kommer tomheten som ett slag i ansiktet. Marathonloppet är över, vad händer nu. Post-marathon blues.

Men nu är det pre-marathon och känslorna flödar över. 42.195 meter pur glädje är det som hägrar. Nu har jag härdat mig i värmen, dags att knyta ihop kappsäcken av träningspass med två tuffa träningsveckor för att försöka boosta och skapa det lilla extra för att plocka ut det under loppet. För även om delar av släkten tycker att jag borde sluta springa, vuxen som jag tydligen är och slitigt för kroppen som de tydligen tycker att träning är, så planerar jag att springa otal många roliga lopp till. Sån är jag och med knappt två månader till 35-årsdagen har jag blivit ännu odrägligare. Den stora frågan är hur många marathonlopp jag hunnit med innan 40-årsdagen. Innan dess ser jag inget stopp på härligheten. Segare blir man med åren och redan nu är jag en tjurskalle som när någon tycker att jag ska göra på ett visst sätt gärna gör precis tvärtemot. Thailändarna lever efter en devis jag från och med nu tagit fasta på: Man gör som man vill.

Effekt av höghöjd och alternativträning.

Mitt första höghöjdsläger blev en besvikelse i och med skadan. Det är svårt att njuta av de två första underbara och helt fantastiskt bra träningsveckorna när jag inte fick möjlighet att ta lägret in i mål och därmed komma hem och testa kroppen på de planerade tävlingarna. Men nu när det har gått ett litet tag sedan vi kom hem, skadan har läkt och jag har genomfört ett otal av vassa alternativpass, så känner jag att jag ändå kan utvärdera det jag var med om uppe på höjden.

Även att jag hade stora problem att genomföra någon vettig träning de sista två veckorna så kunde jag när vi kom hem efter jag genomgått tuff naprapatbehandling börja köra en hel del crosstrainer. Distans, långpass, tröskel- och kvalitetsintervaller gick att genomföra på ett bra sätt. Just när jag genomförde alla dessa pass under lite över en månads tid var det svårt att veta vilken effekt det skulle få på löpningen. Hur mycket jag kunde behålla av träningseffekt och hur mycket jag skulle tappa. Det intressanta var att jag upplevde att kroppen var otroligt stark på crossen. Jag kunde trycka upp pulsen och köra med mer motstånd än vad jag har gjort tidigare. På många pass kändes det som om det inte fanns något stopp utan det var bara att mata på intervall efter intervall utan att fundera. Annorlunda känsla som jag nu efter att ha börjat springa igen tror har med vistelsen på hög höjd att göra. Trots att jag inte kunde genomföra träningen helt optimalt och enligt plan i St. Moritz så verkar kroppen ha tagit till sig de effekter som träning på hög höjd skapar i kroppen. Och detta hade jag med mig in i en tuff alternativträningsperiod som krävdes på grund av min skada. Spännande är att det går att känna av effekten efter så lång tid och att det som gjordes där uppe inte var spilld mjölk vilket det kändes där och då när min kropp sa ifrån.

Nästa träningsläger har jag förhoppning om att vara hel och få ut full effekt av den investering som det är att vara där uppe och gå in i träningsbubblan. Fördelen är att jag både vet hur min kropp beter sig i början av vistelsen när en viss mån av invänjning behöver ske. Dessutom vet jag hur bra det går att prestera uppe på höjden och är inte rädd för tuffa pass, riktigt långa pass eller andra utmaningar. Kroppen fixade det fint sist och kommer göra det igen. Slutligen vet jag att kroppen får fördelar med sig som kan användas som en boost i träningen, det har känts lätt och som om jag utvecklats trots skadan. Kanske har det med lägret att göra och kanske har det även med den sjuhelsikes motivationshöjare det är att bli skadad och inte kunna springa. Jag pusslar dock gärna om pusslet och exkluderar skadan för att ta reda på de två sista pusselbitarna i höghöjdslägerpusslet. Hur kroppen svarar på de sista veckorna av träning, när ännu tuffare kvalitetspass skall till samt mest spännande hur kroppen svarar direkt efter återkomst till lågland och de efterföljande veckorna. Hoppas på att kunna planera ett framtida läger i bra anslutning till någon urladdande tävling för att få lära mig mer om mig själv, min kropp och fenomenet att befinna sig på hög höjd och träna. Livet är spännande och varje gång lär man sig något nytt.

Det där med att det är en motivationshöjare att vara skadad och inte kunna springa är egentligen lite att ta i, för ingen löpare vill vara skadad. Men när man är hel igen och tagit sig igenom eländet då har man sin skadeperiod så nära i bakhuvudet att det inte finns något pass man inte vill genomföra. De mest brutala pass är en njutning. Och när man är skadad så får man dessutom tid att tänka på vad som är viktigt och på vad man faktiskt håller på med. Är man då ordentligt taggad att dra igång maskineriet till max igen när man är frisk, då behöver man inte tvivla på om de prioriteringar man gjort är de rätta. Har man dessutom haft ett lite knaggligt år bakom sig så är man till och med sjukligt taggad för alternativträningspass. Jag tror aldrig att jag i hela mitt liv varit så dedikerad min alternativträning som den här skadeperioden. Jag har varit lätt manisk på crosstrainern. Nu är ju inte det så svårt, för bara man står på den där maskinen och drar i spakarna ser man halvgalen ut. Har man dessutom en tanke med passet mer än att enbart köra distans och jämn puls då lovar jag dig att folk tittar på en i gymmet som om man har något gravt problem. Men det är det verkligen värt. För alternativträning ger otrolig effekt. Jag har genom åren testat det mesta; vattenlöpning, cykel, spinning, rodd, simning och crosstrainer. Den sistnämnda ställde jag mig på första gången i vintras efter att jag blivit med coach. Innan dess var även jag en av alla som tittade snett på de som maniskt stod och trampade. Nu är jag totalt omvänd och skulle vilja hävda att crosstrainer är den i särklass bästa alternativträningsformen för en löpare. Ihop med tåhävningar, hantellöpning och lite vristhopp har jag lyckats hålla kvar en stor del av det jag tränat mig till innan senaste skadeproblemet. Trots att jag är spinninginstruktör och att jag under många år har tyckt att det har hjälpt mig i min löpning så känns det för mig som att spinning och cykling är ett bra komplement, men när du behöver byta bort all din löpträning mot något annat så tycker jag att crosstrainer har fungerat bäst som ersättare. Även bättre än rodd, simning och vattenlöpning som jag upplever blir för lågintensivt. De andra alternativformerna har också nyttjats, men merparten har under den senaste perioden legat på crosspass av olika slag. Liknande upplägg som man kör i löparskor, vilket även har känts psykologiskt bra. Svettigt, brutalt och maniskt. Och helt klart värt varje minut.

Med mindre än tre månader kvar av året ser framtiden ljus ut igen och jag njuter av löpningen. Träningen är just nu hård och siktar in sig på ett marathonlopp i slutet av året. Längtar efter den utmaning det är att springa en mara och hoppas att min kropp vill vara med hela vägen fram till startlinjen. Som Robert Broberg sjöng när man växte upp; målet är ingenting, vägen är allt. För det är vägen fram till loppen som är den mest intressanta.

Rosa Dygnet 8-9 oktober i Göteborg.

Igår var det LIVESTRONG Day, en dag som i huvudsak firas i det stora landet over there. Lance Armstrong säger sig varje år fira den dagen han fick sitt cancerbesked och igår var det 15 år sedan han fick det. Det var då han bestämde sig för att leva och det var då en stor kamp började i hans liv och för hans nära och kära. Lance Armstrong är en stor idrottsman, men även en enorm förebild i och med det han gör för de cancerdrabbade och deras familjer.

Till jul är det 2 år sedan min pappa fick sitt cancerbesked. Och jag stod där med mobiltelefonen i handen på väg att fira jul uppe på Alnö hos Henriks föräldrar. På en parkeringsplats utanför stan, precis innan vi skulle köra förbi de för julen ljusdekorerade skorstenarna som är så karakteristiska för Sundsvall, ändrades vårt liv. Just där stannade Henrik bilen när jag skrikandes och gråtandes inte kunde förstå att det pappa sa i telefonen var sant. Marken rämnade under mina fötter. Det är den värsta stunden i mitt liv, men det var ju bara början. Allt vi fick gå igenom i familjen under pappas sjukdom och behandling är en resa jag inte önskar min värsta fiende. Det min pappa gick igenom som cancerpatient var fruktansvärt och obeskrivligt. Nu mår min pappa bra och varje dag som går hoppas jag att han inte kommer att få tillbaka sjukdomen eller att någon annan i familjen kommer att drabbas.

Cancer har för mig hamnat lite högre upp på agendan och jag vill gärna vara med och hjälpa. Likt förra året så kommer jag hålla en cykelklass samt en inspirationsklass för löpare på Rosa Dygnet. Ett träningsevent till förmån för Cancerfondens Rosa Bandet-insamling som anordnas nu till helgen i Göteborg med start lördag 8 oktober kl 13 och som sedan rullar på i ett helt dygn med avslut kl 13 söndag 9 oktober. Mina klasser håller jag på söndag morgon. Kl 9 startar jag med en Cirkelfys för löpare där vi kommer träna en del teknikträning, så kallad löpskolning, i uppvärmningen och sedan kör vi en rolig cirkelträning med enkla övningar lämpade för löpare. Kl 10 kör jag en utmanande och rolig intervallklass i cykelsalen. Bokar dig gör du här: cykelklasser och övriga klasser.

Varje dag får tusen och åter tusentals människor ett hemskt besked som ändrar deras eget och deras anhörigas liv. Och vi behöver alla ta ett ansvar för detta. Genom forskning och att vi alla bidrar med det lilla så kan vi gemensamt hjälpa så många. Min pappas cancer lärde mig att ta vara på livet och njuta av det lite mer. Därför känns det extra bra att kunna vara med och bidra till det fantastiska energifyllda event som Rosa Dygnet är. Vad väntar du på? Gå in på: Rosa Dygnet läs mer och anmäl dig nu! Vi kan alla göra skillnad!

Himmel och helvete.

Tiden går så fort och hösten är snart här på allvar. Det här löparåret hade jag så mycket planer, men det blev inte som jag tänkt mig alls. Sista augusti började jag skriva ett inlägg med rubriken; Bryt ihop, och kom igen. Men jag hade varken lust eller ork att skriva klart det. Så nu står jag här en månad senare och har brutit ihop, varit besviken, arg och ledsen. Men likt draken har jag lyft i motvind och är på rätt väg igen. Igår kom vändningen, första fartpasset sedan jag föll ihop som ett korthus. Eller det kanske redan var i söndags som det vände på ett riktigt långpass, exakt åtta veckor efter jag skrev min glada berättelse om löppasset till Isola. 8 veckor sedan jag sprang ett av mitt livs bästa löppass, det var en fantastisk känsla just det där långpasset med 10 km tröskel på över 1800 meters höjd efter 18 km löpning. Det har jag levt på i 8 veckor för det är dit jag vill tillbaka. Både till alpernas underbara löpvägar och till formen som var på ingång där och då. Jag har funderat många gånger på vad som hade hänt om jag inte på vilodagen hade satt mig ner i den där oturliga fåtöljen, skrivit några mejl, läst lite och sedan rest mig och känt att något var fel. Så otroligt fel i hela kroppen. Jag haltade, kunde inte stödja på höger ben. Verkligen från 100 till 0 på en sekund. Tänk att inte känna minsta lilla ont eller känning på dina träningspass och så sätter du dig ner och tar det lugnt en liten stund och då blir resten av säsongen förstörd. Marken under dig rycks bort och du faller ner utan stopp. Huvudet hänger inte med på sådana saker, det går för fort för att förståndet ska följa. Alla mina drömmar gick upp i rök just då.



Så kändes det och jag var ordentligt nedbruten. Funderade på varför jag prioriterar bort så mycket annat i livet mot att springa. Huvudet har gått på högvarv och funderat på om det är värt att satsa på något lite mer istället för att nöja sig. Om det är värt att bli besviken. Om det är värt att försöka bli bättre, för vem vet hur mycket bättre det går att bli. Det är väl ok att springa på 1.21 på halvmarathondistansen gång efter gång, 1.20 några gånger och att ligga på 2.48 på maran är inte fy skam det heller. Men jag vill ju mer. När jag sprang GöteborgsVarvet i år på de där 1.19 så kändes det så självklart och inte alls snabbt för jag tror ju att det går att kapa fler minuter. Och jag hade så mycket mer i kroppen under sommaren. Men är det värt att bli skadad? Är det värt att träna sönder sin egen kropp för att nå sina mål?

Nu kan ju någon reflektera över att jag lipar över en enda liten skada. Men det här året har varit mer än en enda liten skada. Det har kantats av olika småproblem i kroppen som jag lyckats hantera. Sedan har jag haft andningssvårigheter under en längre tid men slitit som en liten varg och förklarat bort det med pollen och känslighet för kyla. När det i själva verket är ansträngningsastma som jag lider av. Jag som helst inte äter huvudvärkstabletter har fått tänka om. Är det värt att medicinera för astma för att kunna genomföra de tuffa träningspass jag behöver för att kunna bli en bättre löpare. När luftrören drar ihop sig och du inte får luft går det inte att springa. Det är frustrerande att inte kunna trycka på i den fart du vet att du klarar för att det snörper ihop sig i halsen och du inte får luft. Men det är också frustrerande att fundera över om du vill göra det här mot din kropp. Är det otal pass i kyla som gjort att jag fått de här problemen. När man balanserar på sin egen gräns och får ont samt kanske till och med åsamkar sig själv en sjukdom så kommer funderingarna. Allt ställs på sin spets.

Jag älskar av hela mitt hjärta att springa. Det är svårt att förklara varför. Det finns inte ord för det. Löpningen är som en livslång kärlek. Ibland hatar man den bara för att man älskar den så mycket, men mestadels bara älskar man den djupt och innerligt. Och jag kan inte vara utan denna livskamrat. Och jag vill fortfarande bli riktigt förbannat bra på att springa. Det här året får ses som året med lite skit i maskineriet. Nu är det utrensat och nu satsar vi framåt igen, jag och min lilla maskin till kropp.



Ibland när målsättningarna höjs så glömmer man av vad som verkligen är viktigt. Det är då gamla goda visa och underbara Jenny är som bäst. Jag har själv funderat över det mesta men inte kunnat sätta ord på det. Jenny satte ord på det hela häromdagen när vi fikade och jag vaknade upp lite till. Jag har pratat väldigt mycket mål och tider under det här året. Men inte visat så mycket glädje som jag brukar. Och precis där klämmer skon. Det är lätt att tro att man presterar som bäst när man blir nitiskt fokuserad, men det handlar inte enbart om vilja, fokus och träning. Utan det handlar om glädje och att vara sann mot sig själv. Att njuta av det man gör, ha roligt och inte känna några måsten. Hur kunde jag glömma det. När jag slutade springa som junior var det ju precis det jag lovade mig själv. Aldrig mer destruktiva måsten utan pur glädje i allt som har med träning att göra. Nu sitter jag här drygt 8 veckor efter Schweiz nationaldag när kroppen la av och jag inte kunde gå eller stödja på mitt ben och är tacksam över skadan som gjorde mig så ledsen. För nu vet jag vad jag vill och att jag kommer att lyckas. Jag vill fortfarande ta ett rejält kliv i min löpning men mest av allt vill jag njuta av att springa och träna för att det är så fruktansvärt roligt. Nästa år vill jag stå på startlinjen i de lopp som inte blev av i år och bara ha så satans sjukt skoj. Då kommer resultaten att komma. Var så säker. Och då vill jag göra St. Moritz i löparskor igen och igen. För det är sant som det står på skylten, El Paradiso, close to heaven. Det är aldrig försent för drömmar att återuppstå.

Isola, vackraste långpasset.

En femtonmilsvecka ligger bakom ryggen och en ny vecka har precis startat. Idag firas Schweiz nationaldag och vi har vilodag här i St. Moritz. Den enda inplanerade under lägret om vi bortser från de två resdagarna. Vad ska man då göra under en helt planlös dag uppe bland bergen. Solen sken när vi vaknade på morgonen, ingen väckarklocka denna dag utan vi lät våra kroppar få vila ut ordentligt. Packade ner goda mackor i en ryggsäck och tog med en filt och startade en härlig vandring uppför en av de otal stigar som finns precis utanför husknuten. Skön dag med ett enda mål, njuta av gott olivbröd och gruyèreost samt promenera en bit till för att komma till El Paradiso. Henrik fick ett presentkort med fyra överraskningar av mig när vi firade förlovningsdag och en av de fyra presenterna var att just ta en härlig fika bland bergen i paradiset. Och denna alpkrog gjorde sannerligen skäl för sitt namn. Härlig miljö och ett perfekt sätt att avnjuta en ledig dag.



Promenaden hem är nedför och gav tid att blicka ut över omgivningen vi nu genomfört många löp- och cykelpass i. Hittills är det två pass som etsat sig fast mest, för mig. Tisdagens långpass på 35 km och gårdagens långpass med fartinslag på 30 km. Att ens få möjlighet att genomföra två såpass långa pass under samma vecka med en stark kropp och bra känsla är få förunnat. Att få göra det här uppe bland molnen är än bättre. Det sistnämnda passet var för ett halvår sedan något helt nytt för mig. Att springa 18 km och kloss an på det göra en fartökning under marathontempo i 10 km och sedan avsluta med 2 km vanligt distanstempo igen kräver både fokus, mental stabilitet och lite jävlaranamma. Just igår ansåg jag mig inte ha huvudet helt med mig eftersom jag vaknat med tandvärk, sista visdomstanden ska tydligen ut, och ont i huvudet. Men skam den som ger sig, iväg på långpass bar det. Och ca 85 minuter senare var det då dags för lite tempo och i min egen bubbla lyckades jag få till det så att jag kände mig nöjd, vilket ändå är det viktigaste. Kroppen kändes bra, tröskelfarten infann sig och jag lyckades riva av de där 10 km snabbare än planerat, det vill säga 1,5 min från mitt pers på distansen. Att få gå in i dagens vilodag med gårdagens pass i bagaget känns riktigt skönt. Tre veckors semester kvar och nu är tanken att tempot ska trissas upp lite, för den 12 augusti väntar för mig årets största eller i vart fall mest oväntade och något läskiga utmaning. Eller möjligen att jag ska se det som 25 varv av ren glädje.



Bästa passet hittills är dock St. Moritz - Isola tur och retur med en tröskelökning väl tillbaka i byn igen. Isola är inte bara ö på italienska, det är en skiva som Kent gett ut och det är en liten gullig alpby efter sjöarna på vägen från St. Moritz i riktning mot Maloja. Dagen till ära hade jag bästa benen, det gick inte att hålla tillbaka tempot hur mycket tillsägelse jag fått innan att just göra så. Benen gick av sig själva, solen sken och jag njöt av att springa bortåt på nya grusvägar och stigar. St. Moritz ligger i en dalgång och det går att få fin relativt flack löpning trots att omgivningen är bergstoppar och hisnande stigningar. Från sjön i St. Moritz Bad springer man mot Italien och passerar Silvaplana efter att ha sprungit efter ännu en sjö, sedan tar en äng vid innan nästa sjö och en liten motluta ger sig till känna. Vattnet är vackert skiftande beroende på om du är nära efter strandkanten eller kommit upp en liten bit på bergskanten. Blått, turkost eller vackert grönt. Med bergen, träden, himlen och tystnaden så är det obeskrivligt att springa här. Jag trodde inte att det skulle kännas riktigt så här bra. Senaste årens träningsläger i värme, sol och lavasand har varit storslagna på sitt sätt. Visst kan jag sakna La Santa och våra vänner Steve och Maria, den lilla lägenheten vi hyr av spanjorerna och allt det fina i byn vi förälskat oss i så. Men var sak har sin tid och till vår fiskeby kommer vi att återvända många gånger till, det är jag övertygad om. Men att få vara här på hög höjd och träna, med nya intryck och en annan känsla i kroppen är både spännande och härligt. Och jag tror att både Henrik och jag vill tillbaka nästa år om vi får möjlighet. Efter att ha passerat Silvaplana och över ängen kommer nästa sjö som tar dig till Sils im Engadin/Segl, ytterligare en vacker alpby att ta sig igenom. Dit tar det lite under 50 minuter att springa från St. Moritz och min vändpunkt för dagen skulle vara efter 70 min, då tanken var att vara tillbaka vid startpunkten efter 2h 20 min för att då köra min tröskelökning på 10 minuter och en bit över 2,5 km flackt runt sjön i vår by för att sedan avsluta med 2 km distans innan passet var avslutat och 2h 40 minuter tillryggalagda. Min färd fortsatte således i riktning Maloja och Italien i 20 minuter till. Målet var byn Isola. Med Kent, passande nog, spelandes i öronen fick jag ta den kuperade stigningen för att ta mig ända fram till den lilla söta byn. Väl där hade jag tid till godo och en skön flack sträcka sprangs över en åker innan jag vände tillbaka igen.



Det är fascinerande att springa 70 minuter åt ett håll och veta att du ska hela vägen tillbaka men det bekymrar dig inte det minsta för du vet att du har det i dig och du känner att det flyter på, andningen är med dig, benen pinnar på och du har hittat den där rätta känslan som får dig att tro att du skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Långt ifrån alla långpass är som detta, men att kunna sticka iväg i 3.45-tempo efter att ha sprungit runt 30 km är en skön känsla och det är troligen det som gör att jag gillar den här typen av långpass så mycket. Det ger en annan dimension att sättas på prov på det här sättet när kroppen varit aktiv under redan så lång tid. Att efter passet kunna säga att jag idag kunde springa en timma till är knäppt. Bäst att skylla det på den höga höjden eller möjligen de vackra vyerna. Det är lätt att träna i St. Moritz. Kanske för att det är vackert eller möjligen för att det är syftet med att vara här. Nu fortsätter en välbehövlig vilodag för jag har hört att kommande vecka bjuder på nya utmaningar, inte lika långa men långt mycket snabbare. Och det är som bekant det snabba syrekrävande som är det riktigt jobbiga här uppe. Men vad vore livet utan utmaningar, det är genom dem vi växer. Så jag gör mig redo för sista delen av mitt första höghöjdsläger, men troligen inte det sista.

Vinter på Piz Nair.

Alpblommorna är utslagna, kossorna njuter i gräset i det som på vintrarna är skidpister och det kan vara uppemot 30 grader och sol här uppe på höjderna. Eller så kan det vara blott 2 grader när du vaknar på morgonen och ska springa ditt första tröskelpass på hög höjd och du undrar om någon skämtar med dig. Du har packat ner ett gäng med korta tights, träningstoppar och bikinis för att avnjuta sommaren i solen. Men du tvingas leta djupt i väskan efter understället och löparjackan som du turligt nog hade sinnesnärvaro att packa ner eftersom det ändå är alperna du ska till. Även vantar och mössa har åkt med av en slump i den noga utvalda och nerbantade packningen. Tackar högre makter för det. När det sedan visade sig att pass nummer två en av de första dagarna och den hittills mest snöiga var en vandring och i slutet ren och skär klättring så kom kläderna än mer till pass. Frukosten intas i köket varje morgon blickandes ut över berget med den lilla glaciären. Dagen till ära så har det snöat en hel del ovanför trädgränsen och jag funderar på om det verkligen är en bra idé att vandra upp till toppen just den här dagen. Coach som tycker att utmaningar stärker en verkar dock inte tveka det minsta. Och om jag yppar att jag tycker att något är mer eller mindre obekvämt, som att hoppa från femman i ett hopptorn ner i vattnet eller att vandra i snö på ett berg så verkar det snarare trigga honom att jämföra det med löpning och att höja sig själv för att nå sina mål. Jag väljer därför inte att yppa ett ord om mina rädslor utan Henrik, coach och jag ger oss iväg efter lunch för en promenad upp till Piz Nair.



There ain't no mountain high enough, ain't no valley low enough, ain't no river wide enough, to keep me from getting to you. Marvin Gaye och Tammi Terrells låt får mig att tänka på filmen Remember the Titans. Vacker film och omgiven av alpbergens tysta skönhet är det lätt att reflektera över saker och ting. Det är få saker som egentligen är viktiga i livet och det är skönt att bara få vara en stund och inte tänka så mycket utan bara leva varje dag utan att tänka varken framåt eller bakåt. Bara ta dagen som den kommer och insupa atmosfären, andas andetagen och göra det du gillar allra bäst. Umgås med den du älskar och utföra det i livet du tycker allra bäst om att göra. Så mycket svårare behöver det inte vara. Livet är egentligen väldigt enkelt. Vi människor gör det svårare för oss än det är, kravfyllt skapar vi problem för oss själva och andra, när det är enklast att bara leva fullt ut varje dag och ta tillvara på livet vi faktiskt fått och själva förfogar över. I synnerhet vi som kan sitta vid datorer och skriva eller läsa bloggar, vi har det oförskämt bra jämfört med många andra. Det är svårt att inte njuta av livet, naturen och löpningen här. Mer behöver jag inte så länge Henrik är här och de där hemma mår bra. Livet är ibland lite för vackert. Och jag lite väl blödig på väg upp mot toppen.



Större delen av vår vandring upp på berget kändes helt ok. I början kände jag knappt av att vi är på en hög höjd, men efter hand gick pulsen upp och stabiliserade sig kring en puls som på lågland skulle innebära lätt distans. Så viss ansträngning är det allt att vandra i berg här uppe. Vårt mål var att ta oss från vårt hus på 1950 meter över havet upp till toppen av Piz Nair som ligger på 3057 meter. Sista biten fick jag dock mitt hjärta halvt i halsgropen några gånger. Det där med att promenera i berg med snö och våt slipprig stig under fötterna är inte helt min tekopp. Men när man paralyserad står helt still för att inte glida bakåt och är en bit upp så inser man ganska så snart att gå ner igen inte är något alternativ utan det är bara att bita sig fast i berget likt en bergsget och fortsätta sin strävan mot den där varma chokladen vid liftstationen en bit under toppen.



Henrik och coach på väg mot toppen. Dessa båda män med lite mindre problem och rädslor än mig. Jag som fick peppa mig själv med små mantran steg för steg, emellanåt gåendes på alla fyra, var helt klart den harigaste. Men kanske är jag då den som konfronterat mina rädslor och därför är den som växer mest av äventyret. Vem vet? Sista biten hade snön blåst mot berget och på vissa ställen blev det knädjup kramsnö att pulsa fram i. Hala löparskor kunde kilas in i snön på andra ställen och greppet blev bättre och jag gladare. Mindre glad var troligen coach som ärade dagen med shorts. Varför inte, det är ju ändå juli och högsommar här i alperna.



Två söta stenbockar uppe på liftstationen och en stenbock bakom kameran, med bara några meter kvar till toppen. Coach som varit här tidigare går in till Lollo som tagit liften upp med sin lite onda fot och vi två stenbockar tar den sista biten upp för att besegra berget och bli värda den där varma drycken.



Äntligen ända uppe på toppen. Det är i slutet av juli, fingrarna är ordentligt nedfrusna, tårna likaså. Godare latte var längesedan även om fingrarna behövde den mer än kroppen som gått sig varm. Och jag har bestämt mig att efter jag har läst sista kapitlen i den vackra, men dock melankoliska, En dag av David Nicholls, så väljer jag att läsa K2 - på liv och död av Fredrik Sträng. Berg är fascinerande och jag skulle aldrig få för mig tanken att klättra på riktigt trots klätterkurserna jag gått för snart tjugo år sedan, sele och skor som finns långt inne i garderoben där hemma. Vissa saker stannar vid drömmar och ska nog så göra. Min kropp är skapt för att ha fötterna stadigt på marken och jag får inga kickar av att prestera med rädsla. Men jag kan förstå vad fantastiskt det måste vara att nå toppen på enorma fasansfulla fascinerande berg. För mig kan det bara liknas vid en marathonmålgång. Ingen bergstopp är den andra lik, inget marathonlopp är det andra likt. Varje målgång är unik och mycket kan hända på vägen. Det tar jag med mig ner från Piz Nair. En erfarenhet rikare.

St. Moritz.

Höghöjdsläger, mitt första någonsin. Vi befinner oss i Schweiz och den exklusiva lilla byn på lite över 1800 höjdmeter i hjärtat av Alperna beskrivs som Top of the world. Kanske är det att slå sig lite väl hårt på bröstet att välja en sådan pay-off eller så är det jag som är yrkesskadad för den krassa sanningen är att St. Moritz är ett paradis för varje löpare. Och cyklist, om man frågar Henrik. Det är som att bo mitt i ett vykort. Eller som coach säger, vyn från balkongen är en kuliss. Det är så vackert att det inte kan vara verkligt, och då har han ändå varit här otal gånger.



Som sig bör när det är träningsläger så handlar det om disciplin och fokus. Vi är fyra personer som hyr ett hus, 150 höjdmeter ovanför St. Moritz Bad, det vill säga högt upp i St. Moritz Dorf. Det ger ett boende på i runda slängar 1950 meter över havet. Att vara på träningsläger på lågland är en sak, högre höjder kräver något helt annat. Är det första gången som en knapp månad ska tillbringas på höjderna så gäller det att ha några saker klart för sig. Tacksamt är då att få suga i sig kunskap från de som är mer erfarna inom området. Jag har läst på och försökt att förbereda mig så bra som möjligt. Dessutom har jag förmånen att resa med en oerhört erfaren medresenär och tillika coach. Min egen hypotes innan vi for var att jag är tålig för värme och har tillbringat många träningsläger och långa pass i ordentlig värme och sol, vilket min kropp klarat bra. Så därför trodde jag att jag skulle klara den höga höjden på liknande sätt. Dock så var jag förberedd på motsatsen, att det skulle kunna kännas som att springa i sirap, med en känsla av att bära rymddräkt och andas genom ett sugrör. Men så blev det inte riktigt.

Vi har varit här i ca 1,5 vecka och det är ungefär den tid man beräknar att det tar att acklimatisera sig. Personligen tyckte jag att det tog kortare tid. Min upplevelse har varit alltigenom positiv. Kanske beror det på att jag mentalt tänkt att det kan bli ett rent helvete för kroppen och inte tagit något för givet. Hur som helst så har det varit njutning och glädje från första passet och utan problem att tillgodose kroppen med syre. Vyerna, bergstopparna, alpsjöarna och allt det vackra hjälper troligen till en del för att göra träningspassen extra härliga. Samt självklart att vi skyndat långsamt och sett till att göra rätt träningspass och låtit kroppen vänja sig vid de nya förutsättningarna. Man skulle kunna säga så här, hade jag själv lagt upp träningen så hade det troligen blivit pannkaka. För visst är det skillnad för kroppen att träna här uppe även om det går bra och känslan är långt över förväntan. Samtliga träningspass hittills har känts riktigt bra, men klockan har visat andra tider och pulsen varit en bra bit högre jämfört med vad den ligger på i samma tempo hemma. Speciellt i början av vistelsen. Under första distanspassen, så var pulsen i lugnt tempo samma som den är när jag trycker på under ett distanspass hemma. Och på vår bergsbestigning som var en lång klättring i promenadtempo så var pulsen som om jag sprang lugn distans hemma. Men redan efter några dagar kändes en markant skillnad och nu upplever jag att kroppen svarar på samma sätt här som hemma, sett till puls och fart under distans och långpass. Däremot är det lite skillnad att springa intervaller och tröskel. Även här upplever jag en acklimatisering, men att helt kunna hålla samma tröskelfart här som hemma kommer det troligen inte bli tal om, även om sekunderna plockas nedåt och upplevelsen är att det går lättare, det vill säga snabbare, ju fler dagar som går. Viktigast är att tröskelpuls på lågland är tröskelpuls här och samma gäller intervallpulsen. Känslan är allt och hastigheten oviktig, i synnerhet på tröskelträning och långa intervaller eftersom det är den träningen som är tuffast för kroppen att klara av på hög höjd. Distans är inte alls lika utslagsgivande och korta intervaller säger man till och med kan vara lättare att genomföra på hög höjd på grund av lufttrycket. Under acklimatiseringen har jag därför kört intervaller som för mig känts som rena rama sprintdistanserna, 150 metare och 200 metare. Nostalgi att springa på den röda tartanen igen. Att göra det omgiven av alptoppar är som en dröm och det är nästan så att jag önskar att jag var en begåvning och ett gäng med år yngre så att jag kunde få springa många banpass. Men det är på de längre distanserna utmed banan i ett stadslopp eller på träningspass i skogen jag hör hemma. Det är harmoni när ingen ser en, anonymiteten är underbar i att vara långdistanslöpare. Det är exempelvis ingen som ser dig speciellt många gånger på ett marathonlopp, men på tartanbanan syns du hela tiden. Varv efter varv, intervall efter intervall. Men dagens 200 metare med lika lång joggvila var konstigt nog fantastiskt skoj. Jag kände mig som en riktig löpare och kommer ihåg alla dessa halva varv av intervaller jag sprungit som ungdom och junior. Och här uppe kunde gammelkroppen prestera tider som liknar de jag hade då. Måste vara den höga höjden. För det är så. Annorlunda drömmar på nätterna eller andra konstigheter skylls på den höga höjden. Vätskebrist och ett ökat matintag beror på den höga höjden. Vilopulsen på morgonen är högre, även om de senaste dagarna börjar te sig mer och mer normala. Det är ett spännande äventyr att genomföra sitt första höghöjdsläger. Och det bästa är att det fortsätter ett bra tag till.