2.50.27.

42 195 meter avverkade. Årsmålet införlivat. Gamla perset avställt. En 5:e plats i Stockholm Marathon bland kvinnorna och en 4:e plats bland de svenska får ses som en fantastisk bonus. Men det var inte detta som gjorde att ögonen tårades efter att jag passerat mållinjen. Utan det var det faktum att jag lyckades ha glädjen med mig i varje steg. Ett brett leende på läpparna så att publiken ropade att jag såg pigg ut även på slutkilometrarna. Speakern innan andra passeringen av Västerbron kommenterade detta leende. Hela loppet var som ett glädjerus. Och det kom från hjärtat. Jag hade bara roligt. Och med den underbara glädjen kom resultatet.

Turnummer?

Somliga skulle sätta den här nummerlappen upp och ner. Otur likt en hästsko där turen rinner ut om den inte ler mot en. Imorgon skiner solen. Garanterat. Både utomhus och inombords. Och min plan är att le oavsett mitt finfina nummer. Oavsett kilometertider och annat som har med siffror att göra. Fasiken. Det ska bli riktigt roligt att springa en mara igen. Det är få förunnat. Och det gäller att ta tillfället i akt och njuta. Dessutom kunde inte dagens uppladdning bli bättre. Allt har gått enligt plan och kvällen avslutades på en perfekt italienare på Söder. Pasta spetsad med hummer. Champagne sparas dock tills imorgon. Helt klart bättre än sportdryck. Det ser jag fram emot. Det härliga i kråksången är att natten tillbringas i rum nr 613. God natt.

Ståpäls och tårar.

Jag har läst så många visa ord det senaste. Såklart handlar det om löpning. Och en sak har gått upp för mig. Vi som springer regelbundet är relativt lika. Oberoende av målsättning. Oberoende av vad som driver oss. Oberoende av vilken anledning vi har till denna regelbundenhet i löparskor. Så har vi något gemensamt. Vi har en relation till den i mina ögon enklaste sporten som finns. Och jag gillar det enkla. Det avskalade. Inget krångel. Löpning är en ärlig sport. Och jag gillar ärlighet. Den finns säkerligen lika många målsättningar, anledningar och förklaringar till vad som driver oss som vi är många som springer. Alla har vi vår egen lilla historia. En kollega skrev en bra sak i veckan till mig när vi mejlade om träning. Lycka till, och kom ihåg att allt ska vara kul, även en tre timmars tur genom Stockholm. En mycket vis man. Det fick mig att inse något. Min historia, min relation till löpning. Den handlar inte om att tävla mot andra. Möjligtvis att tävla mot mig själv. Men egentligen grundar sig min historia på det som de flesta relationer gör. Man kan inte förklara varför man tycker om någon. Varför man älskar någon. Om man vill så finns det tusentals, miljontals anledningar varför någon eller något är så underbart. Men när det väl kommer till kritan, när du skall sätta fingret på vad det är. Välja ut en enda sak. Då går det inte. Sådan är min relation till löpning. Det går inte att förklara. Men det går inte heller att leva utan. Man kan inte leva utan att andas. Sista strofen i en av mina favoriter med Kent lyder: Vad vore jag utan dina andetag. Om man känner så för en annan människa så är jag övertygad om att man har hittat rätt. Om man känner så för något man tycker så vansinnigt mycket om att göra. Då behövs det inga förklaringar. Med det sagt så är det med förväntansfullt pirr i magen som väskan packas och kosan styrs mot Stockholm imorgon. Jag tror inte att man glömmer någon genomförd marathon. Men man glömmer definitivt aldrig känslan av att korsa mållinjen i sin första. Jag önskar att jag fick ha den oskulden kvar. För det var en helt galet häftig känsla. Eufori, blandat med trötthet, glädjefnatt blandat med salt varm smak från kinderna. Man hör på avstånd speakern tjattra på. Ljudet blir högre och högre ju närmre anrika Stadion du kommer. Helt plötsligt är du där, svänger vänster utanför, höger ner mot marathonporten, höger in på arenan. Ljudet av publiken är fantastiskt, du känner inte dina egna löpsteg längre, det är som om någon annan springer dem åt dig. Sista 250 metrarna inne på Stadion inser du att du har gjort det. Din första marathon. 42 195 metrar springandes i ett sträck. Huden knottrar sig. Någonting brister till inom dig. Hjärtat ler. Saltet på kinderna är tårar som ringlar sig ner för kinderna. Glädjen obeskrivlig. Glädjen är total. Vi ses i mål.

I ett nötskal.

Senaste tiden har varit bekännelsernas tid. Ni som inte känner mig får veta lite mer om mig. Ni som känner mig allt för väl blir påminda om hur jag är. Och ni många som känner mig lite halvt om halvt kanske blir smått chockerade av vilket miffo jag är. Men en sak är bra. För ärlighet det varar längst. Ihop med rynkorna så kommer den avslappnade känslan av att våga vara sig själv. Och dessutom stå för sina känslor. Och det är så skönt. Jag vågar säga precis vad jag känner om det mesta rakt ut till personer i min närhet och jag står för det. Självklart rör det sig mest om positiva saker eller åtminstone konstruktiva. Och detta har kommit under de senaste åren. I veckan har jag haft utvecklingssamtal gånger två. Spännande, då min tjänst på jobbet kan ändras radikalt. Igen. Får se vad det innebär. Slutsatsen av dessa båda samtal är att mina chefer, båda relativt nya, förstått vilken person jag är. Mest intressant är att man på gymmet fått en lite mer rättvisande bild. Och där har jag tre klasser i veckan jämfört med alla timmar på mitt vanliga jobb. Mycket just nu är lustigt. Hur som så var det två positiva samtal. Igår var det fredag fast ändå onsdag. Idag är det lördag, fast ändå torsdag, och två lördagar till väntar innan det är söndag. Alla resonerar vi olika. Men fredagar är grymma dagar och lördagar lika underbara. Denna veckan är det som lördag hela veckan känsla. Och idag är det party. Först utflykt. Gunnebo slott bjöd på fika i solen. Via Hönö och Öckerö tog vi oss till Hälsö där glass intogs i solen på bryggan. Nu har balkongen gästats med mousserande rosé. Solnedgången avnjöts även den med ett rosé i handen, fast utan bubblor och med mat från en fiskebod på vägen hem från öarna. Nu har jag hittat ett gammalt blandband inspelat på CD. Ganska kul att uppleva livet förr. Vet inte om någon kommer ihåg Rockslaget. Det var tider det. Musik väcker minnen till liv. Minnen är bra saker. Att komma ihåg gamla. Att skapa nya. Vi har spelat ett spel som heter "Jag har aldrig...". Riktigt kul. Man läser upp ett påstående och så måste man bekänna. Självklart är inte allt helt rumsrent i det här spelet. Men helt klart kul att spela. Och som sagt. Nu för tiden vågar man ju stå för det mesta. Eller hur!? Hur dagen slutar vet jag inte. Men spontandans i vardagsrummet garanteras. För det är jag i ett nötskal. Precis lika mycket jag som att jag på dagens intervaller lyckades lägga till en extra där i mitten. Så många gånger som jag bjudit mig själv på några extra pulstoppar. Att köra en mindre finns inte på kartan. Men att lägga till är inga konstigheter. Glömmer inte när jag la till 100%, det vill säga 10x400 m skulle genomföras. Jag gjorde 20 stycken i uppsatt fart. Träningsläger är alltid träningsläger. Så löd förklaringen. Och det är sådana pass man kommer ihåg. Eller när mamma och pappa stod med middagen klar och var nära att ringa polisen. Träningen kändes så bra så jag körde på där i Änggårdsbergen. Tvåminutarna blev fler och fler. Till slut hade jag inte koll på vart jag var och när jag kom ut i Mölndal hade jag en lång nerjogg hem. Inte så glada föräldrar väntade där hemma. Nu för tiden blir ingen förvånad. Undra varför.

Målgångssötma.

Lördagens lopp blev en påminnelse om hur jag fungerar. När inte den rätta känslan vill infinna sig och det gäller att kämpa för varje steg för att inte tappa mark mot tidsmålet då börjar mitt huvud tvivla. När sedan kroppen strejkar så har jag än svårare att hålla ihop det. Jag är i efterhand otroligt nöjd att jag höll hela vägen in i mål. Även om tiden inte blev helt som jag ville, även om minnet av loppet inte platsar in på listan bland bästa löparminnen. Men det fina är att det inte gör någonting. Timmarna och dagarna efter målgång har varit roliga. På så många olika sätt. Värmen sprider sig i kroppen när jag tänker på känslorna efter Varvet. Det är något visst. Obeskrivligt. Vackert. Hatkärlek. Så sant som det är sagt. Och någonting släppte. Man kanske kan tro att det är lätt att bara gå ut och springa och prestera, men det är mycket som ska stämma. Speciellt om man mer triggas av träning än tävling. Speciellt när man kan tycka att tävlingar sabbar träningen. Man måste ju vila innan för att vara på topp och blir inte tävlingen som man vill så blir ju träningen man kunde genomfört istället ännu mer missad. Vet inte om det är någon som är med på resonemanget. Kanske inte. Men rakt av så är vägen till målet det viktigaste för mig. Allt det roliga i varje underbar vecka i livet. Jag har aldrig behövt lära mig att älska träning. Jag har aldrig behövt lära mig träningsdisciplin. Men att gilla och tävla är det jag håller på att försöka lära mig nu. Kan man lära sig att dricka vin som bara är surt och blä så ska det nog gå att gilla tävling. Och ibland går man på nitar. Ett dåligt vin helt enkelt. Men emellan de dåliga kommer så många välsmakande. Jag har haft en hel del dåliga tävlingar i mitt liv. Som när det gick riktigt bra på JSM på 3000 m och jag klev av banan utan förklaring. Rädsla tror jag det var den gången. Rädsla att inte kunna hålla. Rädsla för att bli besviken på mig själv. Samma sak hände i ett terräng-SM, också som junior. Jag hade helt enkelt för höga krav på mig själv. Tjejen som grät när hon hade två fel på ett prov. Det är jag. Colting säger att man vill ju bara se snygg ut naken. Jag tyckte aldrig att jag såg snygg ut. Men med åren lär man sig dricka det sura vita och det tunga röda, man lär sig leva med sina fel och brister. Och inte ens en dåligt genomförd tävling är något man fäster för mycket vikt vid. När jag sprang New York Marathon så hade jag inga förväntningar på mig själv alls. Jag startade första halvan med pers och fortsatte i samma stil. Lyckades pressa mig under den magiska gränsen, tre timmar för den som funderar, och var helt överlycklig. Den dagen platsar på listan av lyckligaste dagen i mitt liv. Helt underbart. Första söndagen i november. 18 grader. Solsken. Löparbränna. Löparkänsla. Eufori. En japan som sprang förbi, stannade och tog kort, sprang förbi igen, stannade och tog kort och så fortsatte det. Endorfiner. Amerikanska nationalsången i starten. Glädjerus. Tre miljoner människor som kantade banan. Påhejandes. Gospelkörer. Rappare. Staten Island. Brooklyn. Queens. Manhattan. Bronx. Manhattan igen. Central Park. Målgång. Nu sitter jag med ett riktigt gott vin i handen uppfylld av sköna känslor inombords. Den första november står jag på startlinjen igen. Fyra år senare. Då kommer ingenting annat än just målgång finnas i mitt huvud. För det var det som släppte på Varvet. Det var det jag lärde mig. Ingenting är som att skära linjen. Målgång. Det är inget att vara rädd för.

(Miss)nöjd.

Ibland vill man bara glömma någonting och gå vidare. GöteborgsVarvet i år är en sådan sak. Jag skulle kunna göra en lång redogörelse med en massa detaljer från loppet. Mitt lopp. För Varvet i sig har många en egen relation till. Men jag fattar mig istället kort. Så kort som jag kan. (Riskerar därför att bli för långt för att kallas kort.) Öppnade loppet i 3.30-tempo. Blir gärna så av någon anledning. Och de senaste åren har det varit exakt samma första kilometern. Men det är ingen fara utan bara gott att känna benen pinna på. Sedan flöt det på ganska så bra. Tidsmässigt. Jag låg i rätt fart för rätt sluttid enligt min målsättning. Men något hände runt fem kilometer. Den rätta glädjen ville inte infinna sig. Avsaknad av den rätta viljan. Jag gjorde inte det här loppet för min skull utan av någon annan konstig anledning. Som om jag är tvungen att springa Varvet varje år. Att det bara är något som skall göras. Många har det som sitt stående träningsmål för att de ska pallra sig ut i spåret. Jag behöver inte de där målen men jag vill ha tävlingsmomentet för att se min progression. Fast på mina villkor. Det senaste har det inte riktigt känts som den rätta glädjen funnit där. Inte för att tävla. Träningspassen har varit underbara. Jag kände ingen närvaro i mitt eget lopp. Nedanför Älvsborgsbron spelar alltid en skön orkester och där brukar jag knyta handen och göra ett litet glädjeskutt. Inte ens där hände det som borde hända i min kropp. Ärlighet varar längst. Jag hade ett riktigt pissigt skitlopp och jag ville bryta och lägga ner hela verksamheten de sista sexton kilometrarna. Inget verkade fungera. Inte ens kilometer för kilometer tanken. Och visst jag låg på bra fart fram till tio kilometer. Och jag fortsatte hyfsat även efter det. Men utan gnista - inga stordåd. Så är det bara. Och så kom jag till punkten där det var sju kilometer kvar. Då fick jag ett fruktansvärt lock för höger öra som intensifierades in mot mål. Det kändes som mitt huvud var i en egen värld och andetagen ekade inuti hela mig. Kanske var detta lock svaret på att inte känslan fanns där. Troligen något skit i kroppen och min aning är att det kan vara lite pollenstörning. Det finns bara en enda anledning att jag fullföljde. Och håll i hatten nu för detta låter egotrippat. Runt hela loppet hörde jag ekot av mitt namn. Kändes som halva stan visste vem jag var. Jobbarkompisar, vänner, bekanta, folk från mina spinningklasser och annat löst folk som tydligen kände igen den där tokan med margaretaflätor på huvudet. Vid 2,5 km kvar visste jag att den stora hejarklacken befann sig och jag ville inte göra någon annan besviken. Min far hade rustat upp för partaj för vänner och bekanta på kvällen. En tradition vi haft de senaste åren. Och hur skulle det se ut om jag bara klev av. Hur skulle jag kunna berätta det för de som hejade så fint. Och hur skulle jag kunna komma till jobbet på måndag och säga att jag bröt. Och försöka förklara anledningen. Jo, jag låg 11 av tjejerna, 6 bästa svenska och 1 av tjejerna i Göteborg (något Varvet lite roligt eller kanske lätt lokalpatriotiskt brukar räkna) och jag hade ett skitlopp med en tid jag inte ville ha. En tid de flesta jag känner skulle vara överlyckliga om de sprang på. Men den dög inte för mig. Saker och ting gick inte som jag ville så jag flydde. Lite motgång och jag kliver av. Nä, hur skulle det se ut. Och hur skulle det låta. Så med tiden 1.22.03 passerade jag mållinjen. Ganska exakt 2 minuter sämre än för två månader sedan. Ganska exakt 1 minut sämre än förra året. Och ni som läser tycker så klart att detta inte är någonting. Alla har vi våra ups and downs. Och det måste gå lite dåligt ibland för att kunna gå bra. Och jag håller med er. Visst är det så. Men jag ville så mycket mer. Mest av allt inte bryta sviten av den ständiga förbättringen i Varvet. Men nu är det gjort och årsbästa är ändå pers. Så det är verkligen skit samma. Men det lustigaste med mig är att jag under loppet verkligen bestämde mig. Jag ska inte springa Varvet på många många år. Kanske när vi fått barn. Det var löftet jag gav till mig själv. Sjunde loppet blir det sista. Men så slog ju inte brandman Brink mig som han skulle. Trots att han var uppe och förbi. Så på kvällen lovade jag att jag ställer upp nästa år och att han då ska få slå mig. Men motstånd ska han få. Lustigt hur fort man kan glömma. En annan sak bestämde jag mig också för under loppet. Målgång är mitt mål. Och jag ska vara nöjd. Och trots att upplevelsen i Haag i mars jämfört med årets lopp på hemmaplan är som natt och dag. Så har jag i år fått uppleva Haag-känslan när man känner sig urstark och allt bara flyter på. Med den upplevelsen i bagaget och med den tiden så är det så mycket lättare att känna sig nöjd efter dagens lopp. Med blandade känslor summerar jag med två ord. Målgång. Nöjd.

Folkfest och flow.

Det är något annorlunda som ligger i luften från tidigare år. Känslan inför morgondagens varv genom den kokande staden är stark hos många. Det går på något sätt att ta på den. Och det vibrerar av adrenalin. Det känns som lugnet före stormen på många sätt. Så mycket förväntan, så mycket vilja, så mycket glädje. Och en hel massa löpare och ännu fler påhejande sköna människor som bara vill så väl när de gång på gång ställer frågor. Vet inte hur många gånger jag den senaste veckan svarat på frågan om jag är laddad. Vem går runt hela dagarna i en vecka och är laddad för ett lopp. Då skulle man ju vara helt slut när det väl var dags. Men det är välvilja, intresse och nyfikenhet. Det är helt enkelt en folkfest. Inte bara för löpare utan för alla. Det är en underbar dag i vår vackra stad. Kanske den bästa dagen på året. Med eller utan löparskor. I sedvanlig ordning avnjöts sportmässan och nummerlappsutdelningen, fast i omvänd ordning, med allt från kända löparansikten och härliga produkter till lukten av tartanbana. Det är vid tidpunkten då jag sträcker över startbeviset och får tillbaka kuvertet med min nummerlapp som kroppen och knoppen inser att det är allvar. Det är då jag börjar närma mig bubblan. Det bli race och det är nära. Dagen till ära så delade landets bästa höjdhoppstränare ut min lapp, killen som själv hoppat grymt högt som junior, men nu tränar flertalet grymma friidrottare i just hoppgrenar. Själv sätter han fötterna i ett par löparskor imorgon och kör sitt första varv. Kul. Och jag är övertygad om att resultatet bli kanon. Det är så härligt med GöteborgsVarvet för det är så många nya löpare som testar utmaningen och det är så många som ser fram emot denna dag. Och det har gjort att jag har bestämt mig för att det ska bli kul imorgon. Jag kan inte bestämma vilken sluttid jag får. Jag kan inte bestämma hur det kommer att kännas i kroppen. Jag kan helt enkelt inte ha full kontroll. Och kanske är det charmen med att tävla. Att bara släppa på kontrollspärren och hitta flow. Gå in i bubblan, den berömda zonen. Det är där jag brukar befinna mig under tävling. Avskärmad för mig själv med min löpning och mitt huvud. Och kanske är det en sak jag kan bestämma över. Att det ska bli riktigt roligt. Jag kan precis som alla andra bara vara mig själv och springa mitt lopp. Men jag kan bestämma mig för att min bubbla ska vara positiv. En enda stor folkfest. Ett enda stort flow.