Ståpäls och tårar.

Jag har läst så många visa ord det senaste. Såklart handlar det om löpning. Och en sak har gått upp för mig. Vi som springer regelbundet är relativt lika. Oberoende av målsättning. Oberoende av vad som driver oss. Oberoende av vilken anledning vi har till denna regelbundenhet i löparskor. Så har vi något gemensamt. Vi har en relation till den i mina ögon enklaste sporten som finns. Och jag gillar det enkla. Det avskalade. Inget krångel. Löpning är en ärlig sport. Och jag gillar ärlighet. Den finns säkerligen lika många målsättningar, anledningar och förklaringar till vad som driver oss som vi är många som springer. Alla har vi vår egen lilla historia. En kollega skrev en bra sak i veckan till mig när vi mejlade om träning. Lycka till, och kom ihåg att allt ska vara kul, även en tre timmars tur genom Stockholm. En mycket vis man. Det fick mig att inse något. Min historia, min relation till löpning. Den handlar inte om att tävla mot andra. Möjligtvis att tävla mot mig själv. Men egentligen grundar sig min historia på det som de flesta relationer gör. Man kan inte förklara varför man tycker om någon. Varför man älskar någon. Om man vill så finns det tusentals, miljontals anledningar varför någon eller något är så underbart. Men när det väl kommer till kritan, när du skall sätta fingret på vad det är. Välja ut en enda sak. Då går det inte. Sådan är min relation till löpning. Det går inte att förklara. Men det går inte heller att leva utan. Man kan inte leva utan att andas. Sista strofen i en av mina favoriter med Kent lyder: Vad vore jag utan dina andetag. Om man känner så för en annan människa så är jag övertygad om att man har hittat rätt. Om man känner så för något man tycker så vansinnigt mycket om att göra. Då behövs det inga förklaringar. Med det sagt så är det med förväntansfullt pirr i magen som väskan packas och kosan styrs mot Stockholm imorgon. Jag tror inte att man glömmer någon genomförd marathon. Men man glömmer definitivt aldrig känslan av att korsa mållinjen i sin första. Jag önskar att jag fick ha den oskulden kvar. För det var en helt galet häftig känsla. Eufori, blandat med trötthet, glädjefnatt blandat med salt varm smak från kinderna. Man hör på avstånd speakern tjattra på. Ljudet blir högre och högre ju närmre anrika Stadion du kommer. Helt plötsligt är du där, svänger vänster utanför, höger ner mot marathonporten, höger in på arenan. Ljudet av publiken är fantastiskt, du känner inte dina egna löpsteg längre, det är som om någon annan springer dem åt dig. Sista 250 metrarna inne på Stadion inser du att du har gjort det. Din första marathon. 42 195 metrar springandes i ett sträck. Huden knottrar sig. Någonting brister till inom dig. Hjärtat ler. Saltet på kinderna är tårar som ringlar sig ner för kinderna. Glädjen obeskrivlig. Glädjen är total. Vi ses i mål.