Målgångssötma.

Lördagens lopp blev en påminnelse om hur jag fungerar. När inte den rätta känslan vill infinna sig och det gäller att kämpa för varje steg för att inte tappa mark mot tidsmålet då börjar mitt huvud tvivla. När sedan kroppen strejkar så har jag än svårare att hålla ihop det. Jag är i efterhand otroligt nöjd att jag höll hela vägen in i mål. Även om tiden inte blev helt som jag ville, även om minnet av loppet inte platsar in på listan bland bästa löparminnen. Men det fina är att det inte gör någonting. Timmarna och dagarna efter målgång har varit roliga. På så många olika sätt. Värmen sprider sig i kroppen när jag tänker på känslorna efter Varvet. Det är något visst. Obeskrivligt. Vackert. Hatkärlek. Så sant som det är sagt. Och någonting släppte. Man kanske kan tro att det är lätt att bara gå ut och springa och prestera, men det är mycket som ska stämma. Speciellt om man mer triggas av träning än tävling. Speciellt när man kan tycka att tävlingar sabbar träningen. Man måste ju vila innan för att vara på topp och blir inte tävlingen som man vill så blir ju träningen man kunde genomfört istället ännu mer missad. Vet inte om det är någon som är med på resonemanget. Kanske inte. Men rakt av så är vägen till målet det viktigaste för mig. Allt det roliga i varje underbar vecka i livet. Jag har aldrig behövt lära mig att älska träning. Jag har aldrig behövt lära mig träningsdisciplin. Men att gilla och tävla är det jag håller på att försöka lära mig nu. Kan man lära sig att dricka vin som bara är surt och blä så ska det nog gå att gilla tävling. Och ibland går man på nitar. Ett dåligt vin helt enkelt. Men emellan de dåliga kommer så många välsmakande. Jag har haft en hel del dåliga tävlingar i mitt liv. Som när det gick riktigt bra på JSM på 3000 m och jag klev av banan utan förklaring. Rädsla tror jag det var den gången. Rädsla att inte kunna hålla. Rädsla för att bli besviken på mig själv. Samma sak hände i ett terräng-SM, också som junior. Jag hade helt enkelt för höga krav på mig själv. Tjejen som grät när hon hade två fel på ett prov. Det är jag. Colting säger att man vill ju bara se snygg ut naken. Jag tyckte aldrig att jag såg snygg ut. Men med åren lär man sig dricka det sura vita och det tunga röda, man lär sig leva med sina fel och brister. Och inte ens en dåligt genomförd tävling är något man fäster för mycket vikt vid. När jag sprang New York Marathon så hade jag inga förväntningar på mig själv alls. Jag startade första halvan med pers och fortsatte i samma stil. Lyckades pressa mig under den magiska gränsen, tre timmar för den som funderar, och var helt överlycklig. Den dagen platsar på listan av lyckligaste dagen i mitt liv. Helt underbart. Första söndagen i november. 18 grader. Solsken. Löparbränna. Löparkänsla. Eufori. En japan som sprang förbi, stannade och tog kort, sprang förbi igen, stannade och tog kort och så fortsatte det. Endorfiner. Amerikanska nationalsången i starten. Glädjerus. Tre miljoner människor som kantade banan. Påhejandes. Gospelkörer. Rappare. Staten Island. Brooklyn. Queens. Manhattan. Bronx. Manhattan igen. Central Park. Målgång. Nu sitter jag med ett riktigt gott vin i handen uppfylld av sköna känslor inombords. Den första november står jag på startlinjen igen. Fyra år senare. Då kommer ingenting annat än just målgång finnas i mitt huvud. För det var det som släppte på Varvet. Det var det jag lärde mig. Ingenting är som att skära linjen. Målgång. Det är inget att vara rädd för.