lördag 16 maj 2009

(Miss)nöjd.


Ibland vill man bara glömma någonting och gå vidare. GöteborgsVarvet i år är en sådan sak. Jag skulle kunna göra en lång redogörelse med en massa detaljer från loppet. Mitt lopp. För Varvet i sig har många en egen relation till. Men jag fattar mig istället kort. Så kort som jag kan. (Riskerar därför att bli för långt för att kallas kort.) Öppnade loppet i 3.30-tempo. Blir gärna så av någon anledning. Och de senaste åren har det varit exakt samma första kilometern. Men det är ingen fara utan bara gott att känna benen pinna på. Sedan flöt det på ganska så bra. Tidsmässigt. Jag låg i rätt fart för rätt sluttid enligt min målsättning. Men något hände runt fem kilometer. Den rätta glädjen ville inte infinna sig. Avsaknad av den rätta viljan. Jag gjorde inte det här loppet för min skull utan av någon annan konstig anledning. Som om jag är tvungen att springa Varvet varje år. Att det bara är något som skall göras. Många har det som sitt stående träningsmål för att de ska pallra sig ut i spåret. Jag behöver inte de där målen men jag vill ha tävlingsmomentet för att se min progression. Fast på mina villkor. Det senaste har det inte riktigt känts som den rätta glädjen funnit där. Inte för att tävla. Träningspassen har varit underbara. Jag kände ingen närvaro i mitt eget lopp. Nedanför Älvsborgsbron spelar alltid en skön orkester och där brukar jag knyta handen och göra ett litet glädjeskutt. Inte ens där hände det som borde hända i min kropp. Ärlighet varar längst. Jag hade ett riktigt pissigt skitlopp och jag ville bryta och lägga ner hela verksamheten de sista sexton kilometrarna. Inget verkade fungera. Inte ens kilometer för kilometer tanken. Och visst jag låg på bra fart fram till tio kilometer. Och jag fortsatte hyfsat även efter det. Men utan gnista - inga stordåd. Så är det bara. Och så kom jag till punkten där det var sju kilometer kvar. Då fick jag ett fruktansvärt lock för höger öra som intensifierades in mot mål. Det kändes som mitt huvud var i en egen värld och andetagen ekade inuti hela mig. Kanske var detta lock svaret på att inte känslan fanns där. Troligen något skit i kroppen och min aning är att det kan vara lite pollenstörning. Det finns bara en enda anledning att jag fullföljde. Och håll i hatten nu för detta låter egotrippat. Runt hela loppet hörde jag ekot av mitt namn. Kändes som halva stan visste vem jag var. Jobbarkompisar, vänner, bekanta, folk från mina spinningklasser och annat löst folk som tydligen kände igen den där tokan med margaretaflätor på huvudet. Vid 2,5 km kvar visste jag att den stora hejarklacken befann sig och jag ville inte göra någon annan besviken. Min far hade rustat upp för partaj för vänner och bekanta på kvällen. En tradition vi haft de senaste åren. Och hur skulle det se ut om jag bara klev av. Hur skulle jag kunna berätta det för de som hejade så fint. Och hur skulle jag kunna komma till jobbet på måndag och säga att jag bröt. Och försöka förklara anledningen. Jo, jag låg 11 av tjejerna, 6 bästa svenska och 1 av tjejerna i Göteborg (något Varvet lite roligt eller kanske lätt lokalpatriotiskt brukar räkna) och jag hade ett skitlopp med en tid jag inte ville ha. En tid de flesta jag känner skulle vara överlyckliga om de sprang på. Men den dög inte för mig. Saker och ting gick inte som jag ville så jag flydde. Lite motgång och jag kliver av. Nä, hur skulle det se ut. Och hur skulle det låta. Så med tiden 1.22.03 passerade jag mållinjen. Ganska exakt 2 minuter sämre än för två månader sedan. Ganska exakt 1 minut sämre än förra året. Och ni som läser tycker så klart att detta inte är någonting. Alla har vi våra ups and downs. Och det måste gå lite dåligt ibland för att kunna gå bra. Och jag håller med er. Visst är det så. Men jag ville så mycket mer. Mest av allt inte bryta sviten av den ständiga förbättringen i Varvet. Men nu är det gjort och årsbästa är ändå pers. Så det är verkligen skit samma. Men det lustigaste med mig är att jag under loppet verkligen bestämde mig. Jag ska inte springa Varvet på många många år. Kanske när vi fått barn. Det var löftet jag gav till mig själv. Sjunde loppet blir det sista. Men så slog ju inte brandman Brink mig som han skulle. Trots att han var uppe och förbi. Så på kvällen lovade jag att jag ställer upp nästa år och att han då ska få slå mig. Men motstånd ska han få. Lustigt hur fort man kan glömma. En annan sak bestämde jag mig också för under loppet. Målgång är mitt mål. Och jag ska vara nöjd. Och trots att upplevelsen i Haag i mars jämfört med årets lopp på hemmaplan är som natt och dag. Så har jag i år fått uppleva Haag-känslan när man känner sig urstark och allt bara flyter på. Med den upplevelsen i bagaget och med den tiden så är det så mycket lättare att känna sig nöjd efter dagens lopp. Med blandade känslor summerar jag med två ord. Målgång. Nöjd.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Åh vad jobbigt! Du har redan bevisat att din form är bättre än någonsin. Men ibland har man inte motivationen, känslan eller så vill bara inte benen....det är jobbigt och jag tycker att man ska få lov och vara bedrövad ett tag innan man lämnar det bakom sig. Synd att jag inte hann träffa er - det hade varit kul.

Kram
Camilla

Anna sa...

Det verkar ha varit ett pissigt varv för många. Jag tycker hur som helst att det var en fantastiskt fin tid, i mina ögon helt otroligt hur man kan springa så fort! OCH du sprang i mål, det är det som räknas.

Anonym sa...

Gratulerar till ett mkt väl genomfört varv trots avsaknad av 'den rätta känslan'!

Såg dig några hundra meter från mål och måste säga att du såg oförskämt pigg ut om än kanske lite distanserad från omvärlden.

Kör själv efter devisen att har jag ställt upp i ett lopp, skall loppet också fullföljas, enda ursäkten att avbryta är att få bäras av banan på bår vilket tursamt hittills aldrig har hänt..

Hälsningar
/'Spinningrobban'

Katarina M-I sa...

Det var tur att du antog rollen som hare nästa år. Att klämma ut en unge innan hade kanske blivit lite tajt:)

/Myggis

Johan och Linda sa...

Du är grym!

(och det va kul att se er, även om det bara va en kort stund)

Lena sa...

Kan rekommendera barn i ekvationen;)
Synd att du inte fick ut det som finns i kroppen, du hade varit så väl värd det!

Linda sa...

Blir det Marathon i Stockholm den 30/5..?

Anders Carlsson sa...

Vilket härligt (och ärligt) inlägg! Du är inte ensam om att vara missnöjd. Verkar vara många som var det i år.

Anonym sa...

Hej Therese!
Vilket bra inlägg. Jag känner igen mig till punkt och prickar det du skrev om loppet. Inte för att jag sprang i lördags men jag har känt precis som du gjorde då under andra tävlingar!
Tråkigt att du inte fick till ett bra lopp men du kommer igen mer revanch sugen än någonsin!
/Eva

Anonym sa...

JA, barn! Vilken bra idé! - Sara

Spring-Therese sa...

Tack härliga ni! Allihopa. Det värmer att ni läser och att ni kommenterar. Tusen tack och må gott!

Barn ja. Kan väl aldrig vara fel. Men lite mer löpning innan. De som vet har sagt att det är bra att få barn när man är på topp så kan man bli ännu bättre efteråt. Eller, hur var det Jenny? Så lite mer för att få en bättre topp innan. Hänger ni med. ;)

Frågan om maran kan inte besvaras för just nu njuter jag av löpning och känslor efter Varvet. Jag är anmäld och tar det på volley. Känner jag för Sthlm så gör jag. Känner jag för att träna istället så gör jag det. Skönt att bara ta livet som det kommer lite grann.

Sköt om er alla sköna löpare, cyklister och triathleter, kort och gott människor!

Kram,
T