Konsten att förhandla (med sig själv).

Hur var då mitt eget lopp. Årets tredje halvmara. Den första gick av stapeln i underbara Haag i mars, den andra alltid lika läskigt nervös på hemmaplan bland alla andra goa gubbar och nu den tredje i härliga löparstaden Stockholm. Alla lopp jag sprungit i vår huvudstad har varit fantastiska på ett eller annat sätt. Bäst i test var såklart maran i maj. Den upplevelsen är det inte säkert att jag någonsin får ta del av igen. Perfekt. Optimalt. Jag är fortfarande lycklig. Och om jag rannsakar mig själv så är det nog det som är felet just nu. Jag är så glad över den prestationen att jag redan satt den på topp i år. Hur ska man kunna prestera maximalt när topprestationen redan är uppnådd. Det är något att fundera på. I lördags hade jag dock större problem än så. Efter en vecka av konstig spänningshuvudvärk, en kropp som känts allmänt konstig. Skum känsla i musklerna. Kroppen har helt enkelt känts sur. Trodde att förkylningen skulle komma, så jag höll starten öppen in i det sista. Hotellet var redan betalt och att få tillbringa en helg under hotelltäcket hade varit ok det också. Nummerlappen hämtades ut på lördag förmiddag, sedan intogs sängläge och jag kände mig inte helt hundra. Men viljan var starkare och inga klara symptom på att det skulle vara farligt att starta fanns. Jag ville verkligen springa. Så underbart att få stå på startlinjen. Benen kändes förvånansvärt lätta under uppvärmningen. Någonstans inne i kroppen finns det tider att plocka ut. 3'45''-tempo är inget jag är rädd för längre. 4'-tempo är som ett träningspass. Visst det låter som om jag tror att jag är någonting. Men så är det inte utan det handlar bara om min inre känsla. Jag är inte rädd för tempon som tidigare känts som en utopi. Startskottet brann av. Fantastiska löpare som Isabellah, Johanna, Anna, Malin etc. omgav mig där i startfållan. Det är ett privilegium att få starta längst fram bland dessa duktiga människor. Och det är en spännande känsla att känna att man hänger med några utav dem. I lördags blev det jag och två tjejer till som höll ihop ett bra tag. Men något stod inte helt rätt till i min kropp, som jag befarade. I varje liten motluta (och då ska man veta att det inte är några riktiga backar vi pratar om, som i La Santa) fick jag det tufft. Till slut utvecklade sig loppet till att jag fick släppa i motlutor för att sedan komma ikapp på det flacka, släppa lite, komma ikapp och så fortsatte det. Mina ben och min kropp svarade inte som jag ville. Jag hade lovat Henrik att bryta loppet om det inte kändes bra så det var så jag bestämde mig för. Bättre att fly än illa fäktas. Eller snarare. Viktigare att ta hand om hälsan än att trilskas, få en tid man ändå inte vill ha och bli sjuk på kuppen. Smartness. Synd att belasta en blondin, som mig, för just det ordet. Kommer inte ihåg när, men någonstans efter ungefär halva loppet kommer en viss Szalkai ångandes förbi med en ballong förtöjd i tröjan. 1.20-gruppen. Hack i häl ett gäng med grabbar som precis som jag trånar och längtar efter en sub 1.20 tid. Ungefär samtidigt hör jag hejarrop. Och det är fler utefter banan som ropar mitt namn. I stora staden där man är anonym i vanliga fall. Det är då jag kommer på att mina kollegor från Sthlms-kontoret kanske är ute runt banan. Klart jag måste gå i mål. Hur kass än tiden blir med mina mått mätt så är den helt annan i deras ögon. Och är det något jag ogillar så är det folk som snackar om sin träning och sina prestationer men inte levererar. Jag vill inte verka som en sådan i deras ögon. Inte för att jag vitt och brett pratar om vad jag gör på fritiden, men det är nog svårt att undgå min passion för löpning. Helt tyst om det hela är det ju svårt att vara. Det logiska var inte längre logiskt i loppet. En målgång är som bekant alltid en målgång. Bryta lopp är destruktivt. Är man dock inte helt kurant så är det möjligen smart. Men som sagt belasta mig inte för att vara det. Målgång alltså. Även om det skulle vara med en tid i samma tempo som jag gjort på dubbla distansen. Omförhandling. Göra om tävlingen där jag hade höga förväntningar till ett träningspass i hög fart. Behagligt men ändå något utmanande. Kontrollerat. Så fick det bli. Tempot sänktes strukturerat till moderata 4 min/km, snittfarten jag i runda slängar hade på maran. Ett tempo som kilometer för kilometer inte var något problem att hålla. Förhandlingstekniken fungerade. Jag hittade tillbaka till loppet. Jag var inte besviken längre. Jag hittade motivation att fullfölja med glädje. Jag kom ikapp en och annan kille som varit tvungen att släppa farthållarna i gruppen som ångade om. Jag lekte att det var jag som drog dem fram. Lyckades hitta en annan form av mening med loppet. Jag njöt av banan och jag tog mig meter för meter in mot mål. Räknade lite på tider i huvudet och insåg att så dåligt skulle det trots allt inte bli. Men jag ville ju så mycket mer. Formen jag hade för två veckor sedan var magisk. Det var den jag ville få utlopp för. Näst sista kilometern var jag sur som ättika. Var tvungen att straffa mig själv med en 3.40 kilometer och känna på farten. Det var en härlig känsla att kunna bestämma sig för att öka tempot bara så där. I varje lopp finns det något att glädjas åt. Och det är verkligen roligt att gå i mål i Stockholm. Och 1.21.46 är inte så pjåkigt trots allt. Placering 9 är inte heller att förakta. För två år sedan var detta tider och placeringar jag hade varit överlycklig över. Nu får jag istället se fram emot nästa säsong. Med tre ynka sekunder missade jag årets mål på halvmaran, mina 1.20.02 i Haag är årsbästa och tillika pers. Men ska jag vara ärlig så gör det ingenting. Nu har jag ju något att verkligen längta efter. Jag ska under 1.20 någon gång i mitt liv. Och när det är uppnått ska jag fira så det står härliga till. Fram tills dess så njuter jag av att jag i år har lyckats hitta en inre känsla där jag inte är rädd för att stå på startlinjen längre. Jag vet lite mer vart jag har mig själv löpmässigt. Det är på något sätt en skön känsla att känna sin kropp och ha en inre vetskap om att 37.30-tider på 10 km är lekande lätt. Ungefär så känns det med 1.21-tider på halvmaran. Det är bara att gå ut och leverera. Vilken 'shitty day' det än må vara. Och det är den känslan jag tar med mig framöver. Jag kan övertala mig själv och jobba med huvudet under loppet. Och jag kan hålla ihop ett race på tider som jag varit överlycklig över förut. Tänk om jag kunde nöja mig där. Bara vara glad och tacksam. Fast hur kul skulle det vara, egentligen?