söndag 13 september 2009

Duktig adept.

Idag är jag lite stolt. Jag lärde för drygt ett år sedan känna en man i sina bästa år. Det vill säga runt 40 år fyllda. Mer energisk man kan man inte träffa. Alltid glad. Alltid lika trevlig. Och alltid lika intresserad av träning. Genom SATS möttes våra vägar. Jag som instruktör. Denna man som adept, medlem, glad spinningdeltagare. Kalla det vad du vill. På Aktivitus-löpningarna som jag hållit i under senare år, höst- och vintertid, visade han snabba muskelfibrer, vilja och löparglädje. Någon gång under våren skrev jag ihop första träningsprogrammet. GöteborgsVarvet gick inte som han ville. Dagsformen var troligen inte vad den skulle. Måhända att han var övertänd. Eller som jag tror, lite mer tid av programmet krävdes. Mer träningstid. Under Midnattsloppet i Göteborg noterade denna glada löparentusiast en härlig tid. I runda slängar 38.30. Jag har vetat hela tiden att han skulle klara runt 4 min/km i en halvmara. Men det räcker inte att en tränare eller dito tror någonting. Man ska ju som bekant prestera själv. Mina tränare från förr trodde nog en hel massa om mig och att jag kunde mer än jag bevisade. Det är först på äldre dar jag har kommit tillrätta med mig själv och hittat glädjen i att tävla. Det går inte att bara älska att träna. Man måste gilla att tävla. Den sköna känslan innan startskottet. Att knyta näven och bara le åt att startskottet kommer inom några minuter. Mannen jag gett programmet och jag möttes i startfållan under uppvärmning och stegringslopp. Han hade känt sig lite sisådär i kroppen, precis som jag, den senaste veckan. Men vi kom överens om något viktigt. Vi skulle ha kul igår. Kramades och sa lycka till. Jag höll tummarna för honom. När vi hördes efter loppet var det sann glädje jag kände. Från förra årets pers på 1.28.20 lyckades han prestera över sin egen förväntan. Pers med nära fyra minuter. Och jag visste att han skulle klara det. Jag visste att han hade det rätta jävlaranammat. Att han sedan sagt att han följt mitt program till punkt och pricka gör mig glad. Att jag fick massor av 'tack-för-hjälpen-glädje' i luren igår kväll gjorde mig fantastiskt glad. Men det är inte jag som sprang denna mans lopp. Det var han själv som lyckades prestera över sin egen förväntan. Men något är säkert, jag om någon tror mig veta hur känslan att prestera över sin egen förväntan känns. Det är det bästa. Det är en sådan underbart skön känsla. Man har satsat. Man har försakat. Men man har trott någonstans inom sig att det ska gå. Och på den rätta dagen då går det. Jag kan bara säga grattis. Mitt eget lopp tar vi en annan dag. Idag är det glädjen över att någon annan gjort en fantastisk prestation som räknas. Grymt bra jobbat.

3 kommentarer:

Anders Carlsson sa...

Det måste kännas skönt med en adept som har den utvecklingen. Jag vill också vara din adept...

Katarina M-I sa...

Du är bäst Coach-T. Och det finns liksom inte på världskartan att inte följa dina program!!

Kram Myggan

Spring-Therese sa...

Haha, Anders. Du kan få vara min adept om du vill. :) Men det var inte jag som sprang loppet utan mannen ifråga själv. Dock så har han följt programmet fullt ut så klart att vägledningen hjälpt till. Är ju alltid bra med ett strukturerat upplägg och ett bollplank när man funderar. :) Men utan all träningstid man puttar in och utan viljan kommer man som bekant ingenstans.

Tack Myggan! Ha det kul i helgen nu!

Må gott,
Therese