Självdistans.

Skatås Motionscentral en dunkel eftermiddag. Solen är påväg ner. Så många duktiga löpare där i spåret. En häftig känsla att se talanger och fantastiska löpare som vårt lands regerande SM-vinnare på halvmarathon, en viss hinderlöpare och en annan grym kille med lintotthår och perfekt lätt löpsteg, segla fram där på sin uppvärmning, nedvärmning och intervaller. Uppblandat med sådana som mig och andra motionärer med sina egna mål och drömmar. Såväl onsdag som torsdag kväll tillbringades i det härliga motionsområdet. 90 minuter kuperad distans i komfortfart följt av snabbdistans dagen därpå. Läskigt pass som seglat in som höstens kanske viktigaste. Är det något jag behöver så är det en bra bit under 4'-tempo under en längre tid. Intervaller är en sak. Alla distanspass har sin charm och är det lättaste att genomföra. Ingen nervositet. Ingen jobbig känsla i magen under dagen. Intervaller är tufft mentalt. Men hanterbart. Snabbdistans är som tävling. Fast mot dig själv. Min chef frågade mig i torsdags vad jag skulle träna. Min beskrivning var; usch idag är det snabbdistans i Skatås. Det kommer bli riktigt tufft och göra ont. Vad är det för fel på mig. Jag ska ju älska de här passen. För det är ju dessa löppass som jag bevisligen blir bättre av. Det går inte att förbise fakta. Hårdhet kommer från huvudet. En mental coach skulle jag vilja ha. Behöva ha. En hård jäkel. Men så länge jag inte har det så är det Henrik som är hård. Han har inga skrupler den karln. Vad är en bal på slottet? Ja, vad är en snabbdistans? Kan inte mer än att hålla med. Nu när den sedan länge är avklarad. Och jag är den där typen som inte lägger en enda minut på avklarad träning. Det är passé och inget att göra åt. Framåt är min melodi. Men om jag nu tänker bakåt så var det inte så farligt ändå. Nej. Det var faktiskt riktigt kul. De flesta håller ju vanligt distanstempo. Och det innebär att man får en möjlighet att känna sig stursk i spåret. Henrik och jag valde att värma upp ihop och sedan köra 8:an i Skatås som snabbdistans. Men åt varsitt håll. Det är bra att träna ihop. Men det är bra att lära sig att hetsa sig själv. Och det var precis det som var målet. Och vet man att man är den sämre (läs Therese). Så blir man extra taggad av att komma så nära Henriks tid som möjligt. Man möts ju någonstans halvvägs. Så det var bara att hetsa på dit. Kände och såg att jag låg bra till. Så det var bara att stå på och hålla in mot "mål". Väl där så var jag ganska exakt 45'' efter. Och det måste jag säga att jag är nöjd med. Mannen ifråga har ett pers på 10 km som är 2' 24'' bättre än mitt. Säger såklart ingenting. Men nästa vecka så är jag inte lika skraj för denna underbara träningsform. Jag ser fram emot detta pass. 30' 15'' hade jag. Nästa veckas mål får bli under 30'. På träning, en kväll efter jobbet så är det en helt ok tid. Men jag ska prestera den också. Bra träning inför höstens terrängserie, vilken startar den 20 oktober i Fontin. Snabbdistans mot andra vid fem tillfällen under vintern på olika ställen runt omkring Göteborg. Tredje året som fantastiska klubbar arrangerar detta. Första gången jag vågar att delta. Säger en del om mig. Men det får jag bjuda på. Och nu är det ändring på rädsla. För jag har kommit på att när man övervinner rädslor blir man starkare. Rocket science. Nej, inte direkt. Men vem har sagt att jag forskat i kärnfysik. Jag är ju blondin. Eller hur. Kanske borde mitt inlägg hetat snabbdistans. Men vem vill vara tråkig och förutsägbar i denna värld av otal bloggare med sina ord, sina tankar och sin stora portion av just självdistans.