Det är ingenting.

Trots att marken fylls av vackra blommor och träden spricker till liv igen så har jag valt att hålla kvar ett löpbandspass i veckan. Snabbdistans före jobbet. När klockan ringer tror jag inte att det är sant att jag tjugo minuter senare ska stå på ett löpband och värma upp. Väl där tror jag fortfarande inte att det är sant och undrar vad jag håller på med. Benen känns oftast som bly efter passet kvällen innan eller efter helgen som fyllts av kilometer. Men på något konstigt sett så behövs bara tio minuter för att benen ska vakna och huvudet bli suget på att peppa benen i bra fart. Känslan efteråt är obeskrivligt bra och med det i bakhuvudet blir allt lättare.

Många veckor den här våren har just startat med brutal träning före jobbet. Den här veckan var ett undantag då Alnö gav bra med mil under tre dagar och måndag morgon spenderades bäst i sängen. Men i onsdags fick kroppen känna på den tyska träningen igen. För mig känns snabbdistans på band, eller löpbandsträning i överhuvudtaget, preussisk. Ordning och reda. Ingen tid förspills utan varje sekund används. Dessutom tycker jag att tempoträning av det slaget är lite läskigt. Kliniskt och svart på vitt. Det är svårt att maska när du exakt vet farten. Och det är straff på att trycka på pilen nedåt och låta farten bedarra. Höja tempot däremot är ok men då ska det hållas hårt ända in i kaklet.

Kanske är du bra på att leva som du lär? Jag försöker så gott jag kan att använda de verktyg, ord och tankar jag förmedlar till de jag coachar. Men det är lättare att säga till andra vad de ska göra och tänka än att uppfylla det själv. Jag har fått höra från adepter att jag sitter på axeln och säger saker i de tuffaste stunder. Då blir jag varm i hjärtat, för att ett avtryck har skapats och att jag kan hjälpa till och kanske göra lite skillnad. För det jag säger är inte tomma ord, utan det har både mål och mening. Dessutom är det ofta taget från mina egna erfarenheter i löparskor. I onsdags morse kom jag på mig själv att gång på gång tänka; det är ingenting, det är ingenting, det är ingenting, om tiden som återstod av tuff ansträngning. Och jag lyckades skapa en bild i huvudet att de där 30 minutrarna av fartträning inte var någon match och jag lyckades höja min nivå mer än jag hade trott den morgonen. Så jag bockar och bugar Sina, för att jag fick äran att få ha dig på axeln istället för tvärtom. Leende tog jag mig stark igenom onsdagens pass och kom på att det inte är så dumt alls att vara coach till andra och inte ha någon själv. Det ger så mycket att bolla andra personers träning och jag får så otroligt mycket tillbaka i den egna utvecklingen som löpare. Även om såklart även jag kan sakna ett bollplank att skicka en fråga till då och då. Någon som kan säga vilken sluttiden kommer att bli på ett lopp och ge mig inre säkerhet att prestera över min förmåga.

Igår presterade jag dock utan någon på axeln men med beska kommentarer och en jag inte vet hur jag ska tolka från Henrik. Morgondistans på 60' och sedan enminutare på kvällen som skulle vara flytbetonade inför lördagens Lundaloppet. Men jag blev ilsk av kommentarerna, de beska, och tryckte gasen i botten. Istället för att höra det är ingenting som ett mantra inne i huvudet så brister Henrik ut att det är som att springa med en kille att springa med mig. Hur ska jag ta den kommentaren? Jag väljer att le precis som jag gör på bilden från höstens New York Marathon.