Sluten cirkel.

Jag gillar verkligen rundor och varvet är en riktig runda. Starten utanför anrika Slottsskogsvallen och målgång genom marathongrinden, 150 meter spurtsträcka in över mållinjen under klockan som kan visa pers. Om man har dagsform och glädje med sig hela vägen, vill säga. Cirkeln sluts på ett vackert sätt när speakern ropar ut att bästa göteborgska kommer springandes. Jag gillar min stad, rent av älskar den och är en patriot. Här är jag född och här vill jag dö, den känslan har jag för Göteborg. Att då vara löpare och få ha världens största halvmara utanför porten är helt fantastiskt. Hela min familj och vänner till den engageras varje år i att vara hejarklack. På Skanstorget med runt 2,5 km till mål väntar applåder och öronbedövande skrik. Det går inte att göra annat än att bubbla av skratt och trycka till lite extra det sista. Runt hela banan står vänner, bekanta, kollegor och andra som på ett eller annat sätt vet mitt namn och skriker ut det. Känslan är obeskrivlig och väldigt speciell. Tusen tack för att jag fick så många hejarop. Dessa gjorde stora delar av min dag. Publiken, banden och auran runt hela loppet gör det till den folkfest det verkligen är.

Hur var då mitt lopp. Morgonen startade bra. Solen sken och det skulle bli en varm dag. Jag älskar att träna i värmen så det är inget som skrämmer mig. Däremot är det pollensäsong och det har jag lite mer problem med. Oron för att det skulle bli ett lopp likt förra året där jag var i en pollenbubbla större delen skrämde mig lite grann. Tankarna slogs dock bort och jag hade ett klart mål. Knyta näven på startlinjen och ha roligt. Uppvärmningen var seg, benen tunga och svarade inte alls så som man vill när det är ett startskott inblandat. Visste inte riktigt vart jag hade mig själv. Några stegringslopp där jag dock fick upp farten utan att kämpa gav mig hopp om livet. Stod och tog det lugnt en kvart före start i solskenet i elitstartfållan och kikade på de andra löparna. Försökte att inte stressa upp mig och tänka på att delar av Sverigeeliten skulle stå på samma startlinje som jag. Mitt lopp och min känsla. Jag och min löpning. Jag blir varken sämre eller bättre av att någon slår mig eller att jag slår någon annan. Det handlar om att slå mig själv. Förbättra min prestation, hitta löpkänsla och finna ett inre lugn och flyt. Springa steg för steg, andetag för andetag av ren och skär njutning. Försökte tänka på det när jag tog två djupa andetag. Knöt näven, log och så kom skottet. Klockan igång, jag iväg och flera andra med mig. Trångt, armbågar i sidan, någon som nästan trampar av mig skon. Men så är det. En del av charmen med att ställa upp i de här loppen är just hetsen i starten och de första kilometrarna av testosteron. Försökte känna på mitt eget tempo och hitta in i mitt lopp så snabbt det gick. Inte låta mig stressas av alla runtomkring. Tävlingslinnen och medlöpare.

Mantrat fem, fem, fem och kilometer för kilometer fungerade relativt bra. Första 5 km kändes riktigt värdelösa. Benen inte bra, känslan seg och viljan sisådär. Sedan kom Yannick Tregaro förbi mig på Älvsborgsbron. Vi känner inte varandra men tränade intensivt i Friidrottens Hus förr om åren båda två. Fantastiskt att denna ödmjuka och trevliga person har blivit löpare. Vi bytte några ord som gav en glädjekick. Lite mer avslappnad efter att ha fått säga till någon att jag inte alls skulle springa under 1.20 utan bara ha roligt släppte lite på min egen press på mig själv. För visst vill jag persa och trycka mig en bit under den sabla gränsen som jag vill tro att jag har inom mig. Men igår var inte den dagen. Igår var en vecka före vårt bröllop och ett lopp som skulle njutas av. Kilometrarna gick och 37.34 visade klockan vid 10 km markeringen. Jag sprang förbi löpare efter löpare, växte mig starkare in i loppet. Kände att värmen tog på alla andra men att jag själv kunde hålla farten och drivet. Jag var lyhörd och beslutsam. Inte pressa på för hårt, inte gå in i någon vägg, utan ta varje kilometer som den kom. Anpassa tempot och inte pressa mig. Slita åt mig muggar med vatten och hälla över huvudet för att kyla ner skallen. Det sistnämnda rekommenderas och varje mugg ger en enorm och välbehövlig kick. Brukar inte ta en endaste mugg men igår var det värt att sakta in farten, få en mun vatten i farten och resten på knoppen. Ständigt närvarande, lyhörd på min kropp och dess känsla. Avenyn skulle vara rolig och njutbar. Det var den. Sista kilometrarna kom jag på mig själv med att tänka att det bara är fem, fyra, tre, två, en kilometer kvar. Ingenting och alldeles för lite. Tror jag börjar bli sugen på att springa maran igen. Det är ett gott tecken.

Jag kan sammanfatta årets varv runt stan med att jag kontrollerade loppet. Pressade mig inte i överkant förrän sista kilometern. Inget flås, ingen tuff känsla i andningen, ingen ribba som höjdes och som skulle falla till marken av syrebrist på grund av pollen eller något annat. Lite feg var jag nog när jag tänker efter. Men kanske var det smart med två veckor till maran. Jag väljer att inte fundera på det. Utan målsättningen var att ha mitt gladaste varv någonsin. Och det var första gången jag kunde jogga genom kurvan efter mållinjen, ta två trappsteg i taget uppför trappan förbi banan- och kexchokladutdelningen, hoppa ner på andra sidan och kasta mig lycklig om halsen på Henrik. En vecka kvar tills vi gifter oss och jag lyckades att inte bli sur, arg och besviken. Jag var ärligt glad när jag korsade linjen 48 sekunder från årets målsättning. Ett mål jag är taggad för att klara av med råge. När det blir är det bara ödet som vet. Och det är en del av att idrotta. För mig är tävlingsresultat en bonus. Fast det är otroligt roligt, givande, spännande och härligt att ha något att sikta på. Vägen dit, träningen, är det som driver mig. Varje vecka av många mil i benen, salt och en svettig kropp. Endorfinkickar och rusig träningslycka.

GöteborgsVarvet visade sig i år verkligen vara en förfest för något annat. Både Henrik och jag lurades till möhippa respektive svensexa. För mig kunde dagen inte vara bättre vald. Att få avsluta den ihop med underbara vänner, så omtänksamma och härliga. Äta god mat, prata tjejsnack och kärlek. GöteborgsVarvet blev en del av min möhippa och bättre förfest än så här inför vår bröllopsdag kunde jag inte få. Tack för att ni gjorde det här för mig. Bonusen blev att sova över och ha tjejsnack halva natten med goda Jenny, vakna upp till en solig morgon, springa återhämtningslöpning, fortsätta att njuta av snicksnack och en god frukost. Nu sitter jag trött, med min ännu tröttare blivande man, med ett brett leende på läpparna och en underbar känsla i precis hela kroppen. Varje liten cell ler mot mig och jag känner mig tillfreds med det mesta.

Mitt åttonde varv är till ända och tiden den bästa av dem alla. Genomförde igår mitt näst bästa halvmarathonlopp någonsin och tillika den bästa tiden jag haft på GöteborgsVarvets bana. 1.20.47 känns helt klart godkänt. Nu är det ett år kvar till nästa målgång. Lustig känsla att det känns precis så. För nästa målgång, för mig, är ju om mindre än två veckor. Men för många i min stad så är det bara den här målgången som räknas. Då sluts cirkeln på rundan igen.