Läskande linje.

Klockan 13.30 imorgon går startskottet och jag skickas iväg på kända gator genom min stad tillsammans med det bästa startfältet någonsin i loppets historia. Det är läskigt att vara i elitstartfältet när man inte ser sig själv som elit och inte riktigt är det heller. Jag längtar tills imorgon och starten. Och det är första gången jag har känt så här inför GöteborgsVarvet. Det ska bli riktigt jäkla roligt att springa. Hoppas att jag stöter på alla godingar från spinningklasserna och annat härligt folk som ska springa så att vi får peppa varandra. I vanliga fall brukar jag vilja vara för mig själv. Men i år känner jag att glädjen och suget efter att springa är extra stort. Och i år ska jag vara urstark uppför Avenyn och där ska jag ha som mest roligt. De sista sex kilometrarna ska vara de bästa. De första femton kör jag med taktiken och mantrat; fem, fem, fem. De tre etapperna om fem kilometer ska vara i ungefär samma hastighet. Första lär väl gå lite fortare eftersom jag lätt rycks med och gör en 3.28 kilometer på den första. Det slår aldrig fel. Sedan lugnar jag ner mig till mitt tempo och hittar jämnheten. Efter tre stycken femmor så är det dags att gå ner på ettor och jobba kilometer för kilometer. Huvudet starkt, viljan likaså och glädjen, leendet och skrattet ska imorgon vara ständigt närvarande. Så snälla om du ser mig och jag är sammanbiten skrik gärna åt mig att ändra tanken. För då behöver jag nog hjälp på traven att lyckas med mitt mål imorgon. Springa mitt gladaste varv någonsin.

Nu är jag sugen på att följa linjen. Den pockar på min uppmärksamhet och läskar mig tre trappor ner. Den blå linjen var förr om åren tre. Jag hörde att det var för att Adidas ville förstärka sitt varumärke och sina tre streck på skorna genom att måla linjen trefilig. Långsökt till och med för en gammal reklambyråråtta som mig. Det är alltid en speciell känsla dagarna innan när linjen lyser från balkongen. Den går inte att undvika utan sträcker sig aptitretande och pulshöjande utefter vår gata. Snart så. Sexton timmar kvar till start. Sjutton timmar och tio minuter så passerar jag här nedanför. Hejarklacken på plats utanför vår port som med sina glädjerop gör att de sista två kilometrarna känns så mycket lättare än vad de borde vara. Om sjutton timmar tjugo minuter, plus minus någon minut, så är det målgång. Tartanbanan har spurtats ner och jag har ett lyckligt leende på mina läppar. Det är något speciellt med GöteborgsVarvet. Trots allt.