Festen kan börja.

Idag är det den där dagen jag längtar till inför ett lopp. Träningen ligger bakom ryggen och det går inte att göra något mer. För allt du gör i träningsväg stjälper snarare än hjälper. En skön men något läskig känsla att ha med sig. Det är idag det gäller att boosta självförtroendet, tro på sig själv och att de där träningspassen varit rätt och perfekta för just det du ska utföra. Hitta löpglädje och en längtan till startlinjen. Visualisera loppet och hitta det inre lugnet. Få huvudet med på att du med lätthet kommer att springa en halvmara i ett tempo du haft på snabbdistans eller kanske på intervaller. Det är nu energin ska plockas ut.

Det ligger en förväntan i luften inför GöteborgsVarvet. Många med mig ska springa och alla har sina egna mål. Oavsett vilken tid det tar att springa runt stan så är det en bedrift. Jag gillar det här loppet men det är med stark hatkärlek. Just för att alla pratar om det och på ett eller annat sätt har en relation till Varvet. Kollegor, samarbetspartners, kunder, vänner, bekanta och annat löst folk. Alla känner de någon som ska springa eller har sprungit och alla har de en uppfattning om vad Varvet är, om tider och bedrifter. Även om de själva aldrig skulle snöra på sig skorna. Jag råkar dessutom tillhöra en kategori löpare som det är extra kul att ta pulsen på innan loppet. Kolla av formen, hetsa och fråga om jag är laddad. Tror det är för att jag får äran att starta längst fram med kenyanerna och att min placering genom åren hamnat relativt högt för att vara en vanlig tjej precis som alla andra. Lite lustigt det där för jag själv har ingen lust att snacka GöteborgsVarvet som om det vore det viktigaste som händer under året. De andra loppen som springs då, dessa är det ingen som bryr sig om. Det kanske är ett annat halvmarathonlopp som jag satsar mina kort på. Det här kanske bara är en genomkörare för ett marathon om två veckor. Det är det ingen som ens kan förstå eller tänka sig. För vem har sagt att jag har lust att vara som mest laddad inför ett lopp som går utanför min port. Jag kanske bara vill vara med, delta och vara en del av folkfesten. Precis som de flesta andra.

I år är det precis det jag ska vara. Det är åttonde gången gillt för mig och jag ska vara en del av en fantastisk fest. Den innehåller publik, applåder, härliga band och det är rekordmånga som är anmälda till den här festen. Kanske det bästa är att de flesta är likasinnade, linimentälskande löpare. Kan det bli bättre. Jag ska inte vara den sammanbitna löparen som vill persa. Än mindre ska jag jaga årsmålet sub1.20. Det får komma vid annat tillfälle. Jag har längtat efter den här helgen. Jag har tre underbara lördagar framför mig som aldrig kommer tillbaka i mitt liv. Det är här och nu. Lördagen före Henriks och mitt bröllop är det GöteborgsVarvet. Helgen efter vårt bröllop är det Stockholm Marathon. Ni som känner mig lite mer vet att detta inte är en slump, utan det är meningen. Precis så här som vi ville ha det. Varvet är en förfest till nästa veckas bröllopsyra. Henrik hejar på och jag springer. Och maran i huvudstaden är efterfesten och första gången jag får äran att springa i det Nordströmska namnet. Henrik kommer att vara coach som förra året och sköta langningen. Mellan dessa båda festligheter ståndar bröllopsfesten.

Det är inte varje gång som uppladdningen och den mentala formtoppningen inför ett lopp startar iklädd brudklänning. Men så har det varit idag. Klänningen kom äntligen. Var för en sekund jag blev som en tokig brud, en bridezilla, och undrade om jag skulle få gifta mig i löparkläder. Men så dök den vackra vita upp i butiken igår eftermiddag och vips var jag där iklädd en annorlunda kreation i en alldeles för stor storlek. Nu är den nålad och på sömnad. Dessutom är nummerlappen 118 hämtad. Allting brukar ordna sig och kanske gör det även så den här gången.

Det här är tre lördagar att ta till vara på. Röda tråden rakt igenom ska vara glädje och lycka. När lopp inte blir som jag vill är jag allt annat än glad och lycklig. Därför har jag satt upp några mål för mig själv när den blå linjen ska följas på lördag. Jag ska le minst fem gånger under loppet, jag ska digga med banden jag gillar när de passeras, jag ska göra high-five om någon försöker göra det med mig och jag ska knyta näven vid startlinjen och låta nervositeten försvinna bort. Dessutom ska jag försöka att se glad ut när jag närmar mig älskade Slottsskogsvallen, där många intervaller piskats förr om åren, och inte så sammanbiten som sist. Nedräkningen till bröllopet är i full gång. Och lördagens lopp oavsett all nedlagd träning den här våren, oavsett löpkänsla och resultat får förstöra allt det roliga som nu börjar på allvar. På lördag ska jag bara ha förbannat hjärtligt roligt. Förfesten kan börja. Varvet jag är redo. Bring it on.