Två veckor kvar.

Underbart att få komma upp till Norrland igen. Vitsipporna har gått från knoppar till utslagna sedan vi var här sist och våren kikar nu fram på allvar. Två veckor till och träden kommer vara skimrande skira av limegröna små blad. Då kommer kyrkklockorna på Alnö gamla kyrka att ringa in för vigsel. Men vi börjar njuta av Alnö redan nu. Tänk om man fick önska sig vädret som är idag, över tjugo grader, strålande solsken och våryra i luften. Alnö påminner mig emellanåt om att vara i La Santa på Lanzarote, fast i miniatyr. Lustigt är det för den lilla norrländska ön är likt kanariediton sprungen ur vulkanisk aktivitet, har ett rikt nätverk av stigar, grus- och asfaltsvägar och är kuperad. Det går dock inte att få till någon timma i motlut som det gör därborta i söder, men vägarna ger en perfekt möjlighet för löpträning. I torsdags kördes en 90 minuters distans på kenyanskt vis. Jag har läst lite om hur de duktiga löparna tränar och kommit fram till att en del av de där passen inte är helt olika de vi bedriver här hemma. Just den typen av distans gillar jag. Kroppen får vakna till liv de första kilometrarna i mer moderat fart men efter hand ökas tempot, snabbare och snabbare ju mer tiden går och sista timmen häromdagen var som en snabbdistans. Benen svarade, andningen hängde med bra och känslan var himmelsk. Riktigt fint pass bland de där vitsipporna som vackert blandas upp med blåsippor och tussilago. Driv i benen uppför, tryck i dem nedför och på flacken. Så härliga är inte alla träningspass, vilket gör känslan till en underbar väl värd att ta till vara på. Fredag och spinningen byttes ut mot Alnö-löpning. Tvåminutersintervaller med ett riktigt bra tryck. Andningen var inga problem trots viss pollentendens, hjärtat ville vara med och leka höga pulstoppar och djupa dalar. Benen fick troligen lite syrakänning för nedjoggen var relativt seg men så är den svår att få utan motlut också. Fostrande med kuperad terräng. Saken är den att på Alnö blir det inte för mycket av det goda utan lagom. Benen tvingas springa fort och släppa på utför och sedan kommer fina flacka partier där det bara är att hitta flytet i löpningen innan det går uppför igen och då gäller det att hålla stumt och låta hjärtat utmana lite extra.

Helgens syfte var inte i huvudsak träningslägerkänsla även om just den känslan är mer än välkommen. Lördag har varit en kontrasternas dag. Upp i ottan för en timmes morgonjogg, vilken mer kunde liknas vid distans, med spegelblank norrländsk sjö utefter Alnösundet. Solen kikade fram och värmde successivt upp den låga dimman som lade en vacker mystik över vägarna vi sprang utefter. Hästhagar, vitsippsbackar, ängar och sommar i luften. Det var inte våren vi söp in utan det var den riktiga sommardoften. Det är något märkligt med Norrland. Det kan vara 5 grader och ruggigt när du landar en onsdag kväll och sedan är det över 16 grader lördag morgon kl 7. Lika stora skillnader har det varit under dagen. Från svettiga kläder och salta kinder till bröllopssminkning. För att vara tjej är jag troligen väldigt tråkig för det jag vet om smink ryms i orden mascara och ögonskugga. Och mer än så krävs för att få mig till en vacker brud. Tur är då att andra kan och att svärmor inte bara känner en fantastisk frisör utan även en riktigt trevlig och jordnära hudterapeut som kan sminka. Jag hoppas att vi fick till en naturlig men fin makeup som håller för både skratt och tårar när vi gör om den igen om exakt två veckor. Kände mig otroligt ompysslad och tittade både en och två gånger i spegeln under dagen för att känna på de där ögonen, läpparna och kinderna. Så att de kändes som jag och ingen annan. Nästa anhalt var att träffa vår präst och gå igenom vigselakten i detalj. Det kändes skönt att sitta ner med lugnet själv och berätta hur vi har tänkt oss att vår vigsel ska vara. När jag var yngre ville jag att Richard Chamberlain i Törnfåglarna skulle viga mig och mannen jag skulle leva mitt liv med. Vår präst är några år yngre, aningen kortare men för oss helt perfekt och i mina ögon lik barndomsdrömmen. Att han sedan kom åkandes i en snygg Jaguar som hade sett lite av tidens tand gjorde inte saken sämre för brudgummen.

Temperaturen har stigit hela dagen och 22 grader firade vi med ännu en kenyanskt trissande distans. Intervallerna på eftermiddagen byttes ut mot en timmes mer homogen löpning. Lyhördhet är viktigt när det ska tränas hårt och intervallerna från igår var så fina att det idag passade bättre att lyssna på kroppen och anpassa eftermiddagspasset efter hur benen svarade. Förvånande nog kändes de pigga efter en stund och passet bör troligtvis kallas snabbdistans. Fin kvalitativ träning som gav mersmak i sommarvärmen. Imorgon väntar sista långpasset före årets tre stora helger där den mittersta är av störst betydelse. Nervositeten för den första och sista helgen kommer att komma tids nog. För så är det när det vankas tävling, det hör liksom till. Största orosmolnet för mittenhelgen, som inte är en tävling utan går i kärlekens tecken, är att Henrik lokaliserade en dörr två meter från hans plats bredvid predikstolen, vilken skulle kunna ta honom ut i det fria. Om han nu skulle ångra sitt eget sommarfrieri, vill säga. Detta sa han högt när prästen hörde på. Så det är väl som med en tävling trots allt. It ain't over til it's over.