Pojke eller flicka.

Vi har gjort en del personlighetsanalyser på mitt jobb och jag är en grön-blå person. Den gröna personens signum är att den bryr sig om och den blå personen gillar struktur, analys och är lite av en forskartyp. Inte konstigt att jag då är nästan helt säker på att jag kommer föda en liten grabb. Familjen Nordström radar upp man efter man, brödraskara efter brödraskara en lång väg tillbaka. Henriks söta farmor sa två saker i somras när vi presenterade nyheten att vi väntar barn. Första var att hon inte trodde att vi skulle ta oss tid för det utan att det inte skulle bli några barnbarnsbarn. Det andra var att det skulle vara roligt om det var en liten tjej, fast Therese det går ju inte, vi Nordströmmare föder pojkar. Statistiken i familjen, eftersom mannens spermie är avgörande för könet, säger solklart att det blir en pojk och dessutom med stort sportintresse.

Men sedan har vi min mamma som är övertygad om att det är en flicka, samma med min pappas fru och min farbrors kvinna i livet. Alla tror de på en tjej när de ser magen. Men sedan har vi de som ser magen som står rätt ut som är övertygade om att magens form säger att det är en grabb. Och eftersom jag inte lagt på mig på rumpa eller nämnvärt på annat ställe, i vart fall inte i så hög grad, så är det också tydligen en kille. Bebisen sparkar en hel del och då finns det de som säger att en stark sparkande bebbe såklart är en kille.

Sedan har vi det kinesiska sättet att se det som kan utrönas på nätet där man utgår från när barnet blev till eller när beräknad födelse är. Och när man kikar på det så blir det på ena datumet en pojke och utgår man från det andra så blir det en flicka. Fiftyfifty då kanske. Men så föds det ju fler killar än tjejer eftersom det står att läsa att dödligheten bland män är högre än kvinnor. Så lite större chans att det blir en kille kanske ändå. Men så är det ju inte krig nu, för tydligen i krigstider föds det mer grabbar eftersom många dör i kriget. Hur sjutton kan två kromosomer, kvinnans X och mannens X eller Y veta att det dör fler män i krig så att det är bäst att vi fyller på med lite manliga avkommor för att väga upp bortfallet. Låter helt osannolikt i mina öron. Men så är jag ju blå också och har svårt att tänka att det bara är så, jag måste få veta fakta.

Statistiken talar enligt min logik för att jag blir pojkmamma. Men så sa en kompis att det inte bara hänger på spermien utan vissa ägg är mer mottagliga för den ena sortens spermie än den andra och att ägget nekar vissa spermier att bryta sig igenom till en befruktning. Sedan har vi de som tror på yllekalsongerna. Om mannen i fråga bär varma underkläder förstörs de snabbare manliga spermierna med Y-kromosom och de som överlever och lyckas simma är de lite segare kvinnliga. Är det alltså därför tidskillnaderna relativt sett sjunker ju längre löpsträcka en man och kvinna tävlar på. Kvinnor är ju sega ultralöpare och har ju en annan fallenhet för detta i och med fettdepåer och annat. Även om männen har bättre tider även här. Kanske är det så att detta redan finns med oss i den där dubbla uppsättningen av X-kromosomer och att den mannen tillför är en riktig seg jäkel.

Ibland funderar jag på om jag inte valde lite fel väg ändå i mitt yrkesval. Jag var väldigt inne på genetik och biologi samt läkare när det begav sig och jag fascineras fortfarande av detta. Men det är klart, mina gröna medmänskliga sidor enligt personlighetstestet kanske inte kommer till sin rätt i ett labb genom att prata med celler hela dagarna.

Sedan finns det en uppsjö av skrock kring det här med könet och lika många tips finns det kring när barnet blev till i menscykeln och ställningen när mannen gjorde sin del av graviditeten. Vi går inte in på dessa detaljer. Utöver detta så kan man även fundera över hur illa man mått under graviditeten, hur en ring pendlar över magen och andra spännande funderingar som kan fylla ett gravidhuvud. Kilometertider på tröskelpass, tempo på intervaller, antal kilometer sprungna i veckan, alla dessa tankar kring min träning och mina mål har ersatts av ett helt värdelöst tänkande. Jag kan ju ändå inte veta vad som befinner sig inne i min mage avseende kön. Och jag vill ju inte veta utan det blir en överraskning när jag kört de två marorna på raken och pressat ut vår Ynglis. När vår underbara bebis väl är ute så ser jag så fram emot att fylla huvudet med lite mer löpartankar igen, saknar dessa funderingar enormt och målsättningen med träningen. Planlöst tränande och filosoferande över magen kan man bli galen av. Men ack så mysig tid detta ändå är.

Hur som helst Henrik är cyklist. Han har nött många mil i en cykelsadel, det skapar friktion och värme värre än ett par yllekalsonger. Men han är samtidigt en Nordströms-pojk. Vi är båda individualister och tävlingsmänniskor. Statistik är till för att lura. Könet på Ynglis spelar egentligen ingen roll, men jag gillar att vinna över siffrorna och det är väl enda anledningen att det vore skoj om det blev en tjej. Att bevisa att det visst skulle gå. Löjligt. Javisst är det. Spännande. I allra högsta grad.

Splittrad i tankarna.

Vid den här tiden på året så brukar höstvilan vara över eller så är den precis i antågande efter att ett underbart marathonlopp genomförts. Just nu är det varken höstvila, för den har jag inte förtjänat, eller någon mara i sikte. På den där höstvilan så brukar jag ändå träna och hålla i mina klasser på SATS, för att sitta helt stilla är inget för mig. Och under den här tiden så smids alla planer inför kommande år, drömmar om personliga rekord, snabba lopp och härliga upplevelser i löparskor tar form. Om några veckor brukar det vara ett träningsläger i sikte, bara leva drömmen av äta, träna och sova i sol, värme och fina löpförhållanden. Vid den här tidpunkten har jag redan anmält mig till de prioriterade tävlingarna för nästkommande år. Och som jag brukar se fram emot dessa lopp. Löpningen har varit, och är fortfarande, en så stor del av mig att det är med en liten klump i halsen jag sitter här och reflekterar. Jag är överlycklig att ha vårt lilla yngel i magen och jag njuter verkligen av det här med att vara gravid på många sätt och tycker inte att magen är så mycket i vägen alls. Kanske är det även så att det är en behövlig paus i ekorrhjulet av all planering och pusslande som krävs när man både har ett kvalificerat jobb att sköta, klasser på bästa träningskedjan samt en elitsatsning i löpning att genomföra. Kanske är det så att det här är bra för mig.

Istället för att lägga upp budgetar för träningsläger och tävlingsresor så planerar vi för inköp av barnvagn, babysitter, skötbord, badbalja, spjälsäng och annat smått och gott. Istället för att räkna semesterdagar och allokera dem till olika träningsintensiva perioder så sätter vi oss in i det här med föräldradagar. Istället för att kika på resmål och lägga upp resrutter tittar vi på möbler till vår lägenhet som håller på att omvandlas till både större och mer barnvänlig. Är det detta man kallar att boa sig. Trots att tankarna om nästa halvmara och mara flyger runt i huvudet på mig så har det nog aldrig varit mysigare att ligga hemma i soffan och titta på lampor, mattor, fåtöljer, soffbord och annat som vi tänkt byta ut. Nu när vi ska bli vuxna på riktigt. För det är så det känns. Hittills i livet har man inte riktigt blivit behandlad som vuxen, för man är fortfarande barnet i familjen. Det är nu det blir ändring på det. Det är nu Henrik och jag skapar vår alldeles egen familj som vi ska skapa traditioner och stabilitet i. Aldrig tidigare har det varit så mysigt att vakna på morgonen och lägga sina händer på magen och känna den livliga rackaren som lever runt så att magen formas kantig så att det syns utifrån. Omställning kommer det bli och det är svårt att förstå att allt vi kommer att göra Henrik och jag i framtiden innefattar ett litet barn. Vi har levt ett på flera sätt egoistiskt liv där vi satsat på oss själva och vår passion i livet, utöva idrott och njuta av sport från TV-soffan. Så länge till kommer det inte bara vara vi som tittar på när Hellner slår Northug i Vinterstudions sändningar eller när Fredrik Kessiakoff kniper polka-dot-jersey i Tour de France. Redan när Inomhus-EM i friidrott går av stapeln här hemma i Göteborg i början av mars borde det lilla livet vara ute och när vårklassikerna drar igång så är det en bebis som kommer ligga bredvid oss i soffan när vi njuter av kullerstenens Paris-Roubaix och en god brunch efter egen genomförd träning.

Livet är underbart och jag längtar med aningen skräckblandad förtjusning efter det nya. Lite som att längta till ett marathonlopp man satt upp höga mål för. Men samtidigt snurrar tankarna vidare. Henrik och jag brukar träna många av våra pass ihop och gillar det sättet att leva, det kommer bli den största förändringen för oss. Vi båda vill röra på oss och känner jag oss rätt så kommer vi båda vilja njuta av vår bebis, lukta och pussa på den, tillsammans. Jag ser redan fram emot att få börja träna efter förlossningen. Det är nog där kruxet ligger för mig. Barnmorskan sa sist att det enda jag kan träna i flera veckor efteråt är bäckenbotten. För vem i hela världen är knipövningar i bäckenbotten träning. Jag fick ett träningsprogram med olika sätt att knipa för att träna explosivitet, uthållighet och styrka. Jag kunde inte annat än att le och känna att kallar man det träning så kan man aldrig ha tränat något på riktigt i hela sitt liv. De där knipövningarna gör man ju titt som tätt spritt över dagen i kontorsstolen, i soffan, i kön i mataffären eller var som helst. Men inte är det träning för mig. Så det största dilemmat mitt huvud genomlider nu är att jag vill hålla igång träningen de sista dryga tolv veckorna så bra det bara går eftersom det längsta träningsuppehållet på mer än 15 år väntar mig. Femton år. Helt galet. Jag förstår att jag kommer vara lite skör i de nedre regionerna efter att ett barn har pressats ut. Och jag förstår att jag kommer känna att det behöver läka innan tuffa träningspass blir aktuella. Men flera veckor av vila och möjligen någon promenad känns väldigt främmande i min värld. Jag vet inte hur man lever en hel vecka utan att träna ett enda pass. Och jag hoppas att jag inte kommer bli alltför odräglig och klättra för mycket på väggarna. Hoppas på en smidig förlossning där vi får åka hem ganska så raskt, för att sitta på ett sjukhus och glo verkar värre än att klättra på väggarna de där hemma. Där någonstans stannar tankarna för nu. Tror jag behöver bearbeta och vänja mig vid tanken på några inaktiva veckor. Gäller att inte göra något dumt av all uppdämd energi efter det där stillasittandet så att jag inte drar på mig någon onödig löprelaterad skada. Efter förlossningen får träningsupplägget bli standard ett a i att bygga upp sig och träna sig tillbaka på samma sätt som efter att ha varit skadad. Nej, jag vet, graviditet är ingen sjukdom men det är lite som att vara skadad om man är van att träna tufft, mycket och länge. Smyga igång och ge det hela tålamod kommer bli vårens nyckel. Kanske är bra att jag inte anmält mig till några lopp ännu utan har drömmar i huvudet som ingen annan vet innebörden av.

Att vi väntar barn är underbart. Trots min ovana att se fram emot ett år som är så odefinierat och obestämbart. Och någonstans inne i hjärtat och magen så vet jag att det är det bästa som hänt Henrik och mig. Vår kärlek har varit stark från första stund, min tvillingsjäl. Och jag trodde inte att det var möjligt att känna som jag gör nu, en känsla av att vår kärlek och våra band knyts ännu starkare för varje dag som går och ju mer magen växer. Kärleken blir vackrare än någonsin och vår gemenskap etsas samman till något helt annat och obeskrivligt härligt.

Drömmar, hårväxt och långa naglar.

Nu har jag klivit en bit in i tredje trimestern, vilken kommer att bli den mest spännande och i särklass mest händelserika. Examination i graviditet, målgång i det viktigaste marathonloppet, eller ska vi säga ultradito, någonsin. Dessutom kommer många andra saker hända under den här sista tredjedelen. Eftersom jag mått så bra så har jag kunnat leva till stora delar som vanligt. Och eftersom jag mått så bra så har vi nära på blivit lämnade lite vind för våg, är min känsla. Efter inskrivningsmötet så träffade vi barnmorskan för provtagning och så har vi gjort våra två ultraljud på sjukhuset. Utöver detta har jag klarat mig på egen hand utan några frågestunder med barnmorskan, undersökningar på MVC eller annat. Är en bit in i vecka 27 och har drygt 13 veckor kvar. Och från nu kommer det bli kontinuerliga undersökningar på mödravårdscentralen, pappaseminarium för Henrik, föräldrakurs eller grupp för oss båda, profylaxkurs vilken numer är valfri och inte obligatorisk som på det glada 70-talet och säkert annat smått och gott på resan mot slutdestinationen att bli föräldrar.

Spännande och kul känns det att resan tagit sig så här långt. Jag gillar inte att vänta. Framförallt gillar jag inte att flyta med lite skönt tillbakalutad. Och ännu värre är det väl för Henrik som kommer från familjen där man vankar fram och tillbaka lite lätt otåligt när saker går långsamt. Väntans tider har fått en helt ny innebörd och jag måste säga att Henrik visat sig mer tålmodig under den här tiden än vad jag kunnat tro. Han som alltid gör allt så snabbt. Kanske behövde även han den här tiden för att vänja in sitt huvud att bli pappa. Jag har definitivt behövt en invänjningsperiod och det där med att en graviditet pågår i nio månader fyller ändå en funktion. På det rent personliga planet har det här varit ett otroligt lärorikt och nyttigt halvår för oss båda. Tre månader återstår och det är bra för jag behöver några veckor till att vänja mig mentalt i tanken att bli mamma. Har svårt att se mig som mamma. Många bilder kan jag måla upp i mitt huvud, men bilden att vara mamma till mitt barn som jag troligen kommer älska mer än något annat på jorden är svår att projicera på näthinnan. Min största rädsla är att jag inte blir en sådan mamma som jag önskar att jag ska bli. Tålmodig, glad och världens snällaste, men samtidigt uppfostrande, hård men rättvis när det behövs och viktigast motiverande utan att ställa för mycket krav, inspirerande så att den lilla nya människan vågar prova sina egna ben och vingar. Tankarna inför det nya uppdraget i livet är många och det snurrar runt i huvudet emellanåt. Eller mest hela tiden.

Tankarnas snurrande kraft följer för en gravid även med på natten. För mig i högre frekvens och intensitet än vad jag kan komma ihåg att de gjort tidigare. Möjligen när jag var barn att jag kom ihåg drömmar och blev påmind om dem i samma grad som nu. Jag drömmer inte enbart om barnet utan om alla möjliga konstiga saker. Obehagliga mardrömmar blandas med mer behagliga drömmar man gärna stannar kvar i en stund. Sedan drömmer jag om barnet också men inte sådär konkret att jag vet att det är en pojke eller flicka, att jag ser hur det ser ut även om jag nog tror att det blir en lintott med blå ögon. Utan det är mer diffust. Några drömmar handlar om när barnet föds, det går snabbt, lätt och jag fixar det själv. Det händer inte i sjukhusmiljö utan på konstiga platser och på tok för tidigt. Antar att det finns någon undermedveten rädsla att fostret ska välja att komma till världen tidigare än tanken är. Så jag brukar tala om för det titt som tätt att det får vänta tills efter nyår i varje fall för då borde det vara tillräckligt utvecklat. Helst vill jag att det kommer exakt på planerad dag. Inte så konstigt för det hör till min natur att bestämma att det är då det ska komma. Vi får väl se hur det blir med den saken. Spännande är det och jag sa till barnmorskan att jag längtar till förlossningen och det är sant. Jag tycker det ska bli superhäftigt att få vara med om detta. Men helst inte en för tidig sådan själv i badrummet som i en av alla drömmarna.

25+3, för lite mer än en vecka sedan, var vi på första mäta magen och lyssna på hjärtljuden besöket. Jag var egentligen inte så orolig innan, men fick mig en tankeställare under helgen före då en bekant på en fest undrade om det var i vecka 16 jag var. Nä, jag har precis gått in i vecka 26 svarade jag och fick kommentaren hur liten magen var. Spännande det här med kommentarer. Till de som går upp mycket i vikt får man inte yppa ett ord för det är hemskt att säga att någon gått upp mycket i vikt. Min mamma fick höra i slutet när hon bar mig att det såg ut som hon skulle föda tvillingar. Inte så kul att få höra kan jag förstå. Men det är inte heller så kul att få höra att man är så liten och den där mindre roliga kommentaren jag fick häromveckan; ska du föda ett litet barn eller. Kommentarer du är vacker som gravid, du har en fin mage etc. är såklart snälla och gör mig väldigt glad. Men kommentarer som oroar om att magen är liten känns ju sådär. Därför var det extra skönt när barnmorskan mätte livmoderns tillväxt och visade på kurvan att jag låg precis mitt på snittkurvan för min vecka. Det finns en övre kurva och en undre också, men jag låg där på snittet och det kändes gott efter de där kommentarerna. Annars spelar det inte så stor roll om man ligger mitt på, över eller under, så länge magen växer och formar en egen stabil tillväxtkurva så är allt bra och ok. Alla är vi olika, och tur är väl det. Ingen graviditet är lik den andra, så jag jämför inte utan jag reflekterar mest över fenomenet en gravid kvinna och hennes mage.

Jag springer fortfarande och veckan som gick blev en riktigt fin löpvecka ihop med spinning och cross. Hade jag varit på väg tillbaka från en skada så hade det varit en perfekt träningsvecka och det är nog lite så man får se det. Löpmängden får anpassas som att kroppen är skör som efter en skada och variationen med bra alternativträning ger en dos att vara nöjd över. Jag är ju ändå gravid. Desto mer sporrande att prata kilometertempo och springa förbi folk i mitt mediokra 4.45-tempo. Är inte flåset som sätter stopp eller pulsen, för känslan är att den är lägre nu än för några veckor sedan. Känns nästan som om jag blivit mer vältränad i gravidkroppen nu än i vecka 20. Då hade jag kramp i vader ibland och var mer andfådd med en högre puls. Nu har kroppen vant sig vid lite mer vikt och pulsen är skönt stabilt låg på varje löppass. Dagsformen var mer avgörande för några veckor sedan. Det som sätter stopp är att livmodern har en tendens att hårdna när benen pinnar på för fort. Sammandragningar är normalt och livmoderns sätt att träna sig inför förlossningen. Men än så länge behöver den ju inte ligga i träningsläger direkt, så någonstans runt 4.45-4.50 min per kilometer verkar vara mest skonsamt just nu. Och långsammare såklart, men det är ju onödigt om det inte behövs. Passen senaste veckorna har legat runt 10-14 km och det känns ganska så lagom per gång. Har inga problem att springa längre men vill vara smart och försöka undvika foglossningar eller andra krämpor. Återigen jag är ju gravid, bäst att påminna sig om det. Och kroppen är fantastisk. Naglarna växer snabbare och är hårdare, håret växer som ogräs. Inte riktigt så man föreställer sig en graviditet, att kroppen skulle kännas sundare och friskare än i vanliga fall. Jag hade förstått det om jag åt en massa tillskott, men det gör jag inte. Och fiskätande vegetarian är jag till råga på allt fortfarande. Trodde kroppen skulle dräneras på det mesta och jag få förhållningsorder från barnmorskan. Men inte, utan med orden träna du på som du gör lämnade hon oss till nästa besök fyra veckor senare med en bebis i magen vars hjärta tickar på i lättare distanspuls dygnet runt.

12 km morgondistans, en inställningsfråga.

Nordström den äldre, min svärfar, brukar säga att de flesta saker i livet är en inställningsfråga. Och även om jag inte håller med om att det är så i allt, för vissa saker kan man inte själv påverka av olika anledningar, så måste jag säga att han har en stor poäng i detta. Vet dock inte om min graviditet och dess förfarande går att påverka med det egna huvudet. Men viss del i det hela, hur jag mår och ser på det här med att ha en bulle i ugnen, handlar nog ändå om inställning och vilja.

Jag har nämnt tidigare att jag trodde att det här med att inte kunna styra över sin egen kropp och go with the flow skulle vara lite svårt för en kontrollmänniska som mig själv. Men hittills så har jag kunnat släppa på kontrollen och låta det som händer med kroppen hända. Jag vill ju mer än något att magen ska växa som bäst och att lilla ynglis ska bli en liten människa. Då behöver min mage bli större, det är mer logiskt än något annat. Dock så behöver man inte svullna upp som en ballong. Det finns säkert någon som retar sig på det jag skriver nu. Men det är inte sunt för den blivande mamman att gå upp alltför mycket i vikt under en graviditet. Det är en påfrestning på hjärta, kärl och hela kroppen som det är att vara gravid. Ska sedan kroppen behöva jobba ännu hårdare med att bära runt en vikt den inte är van vid så blir det en än större påfrestning på leder och organ. Så tänker jag i vart fall. Sedan är det självklart individuellt och det handlar inte om att räkna kilon, utan det handlar om att ta hand om sin kropp. Äta sunt, röra på sig och lyssna på kroppen. En inställningsfråga helt enkelt.

När jag blev gravid bestämde jag mig för att äta sundare än jag gör i vanliga fall. Kan tyckas konstigt att en satsande löpare kan äta sundare än hon redan gör. Men jag brukar vanligtvis njuta av sötsaker och annat smått och gott, för det är en del av livet för mig. De flesta förväntar sig nog motsatsen, att nu när jag är gravid så borde jag tillåta mig att unna mig lite. Jag äter ju ändå för två. Märkligt uttryck det där. För det är inte många kalorier extra om dagen en gravid kvinna behöver förrän hon är långt gången eller snarare mot slutet av graviditeten. Och att vara orolig att barnet inte får i sig det den behöver kan man glömma. Den tar vad den behöver och det är din kropp som får behålla slasket som är kvar. Detta faktum gör det för mig ännu mer logiskt att det är viktigt att både jag och barnet får i oss bra mat i lagom mängd. För inte vill jag att bebisen i magen ska simma runt i sockervatten och få en sådan start. Livet har ju redan börjat, även om inte Henrik och jag fått lära känna krabaten så känner jag ett stort ansvar att den får i sig bra saker. Dessutom tycker jag det är viktigt att jag trivs med min kropp och lever så vanligt som det går. Om jag mår bra så mår bebisen bra. Det blir en så stor förändring att bli föräldrar ändå att vi inte riktigt har råd att förlora oss själva som individer och som par på vägen. Henrik och jag har ju levt ett lyckligt liv innan barn och det livet ska ju fortsätta med barn. Inte kommer jag bli en bullbakande hemmafru och lägga mina intressen på hyllan bara för att vi får barn. Jag kommer ju fortsätta springa och vi kommer fortsätta leva det liv vi lever idag. Även detta tror jag handlar om inställning. Och att förlora sig själv på vägen och tro att man ska vara på ett visst sätt för att man blir mamma tror jag att hela familjen förlorar på i slutändan. Livet är underbart som det är. Och jag var med mina föräldrar på en massa saker som har gjort mig till den jag är. Nu är det dags för vårt barn att få följa med på våra äventyr genom livet. När den sedan blir vuxen får den förkasta vårt sätt att leva och välja en egen väg att forma sitt liv med det vi ger i bagaget. Spännande att få möjlighet att ge en annan människa inspiration och verktyg till livet.

Konstigt nog så trivs jag fortfarande med min kropp, trots att den väger några extra kilon och att jag har en putande mage. Konstigt skriver jag för att jag i hela mitt liv när jag har tänkt på att vara gravid har förknippat det med att jag inte skulle kunna leva mitt liv. Utan att jag skulle bli tvungen att förändra mig. En förändring jag tänkt att jag inte skulle trivas med. En förändring som än så länge inte uppenbarat sig.

Jag närmar mig 25 fullgångna veckor, bebisen har nått så långt i utvecklingen att det finns en liten chans till överlevnad om den bestämmer sig för att komma ut. Den skulle kunna syresätta sig med hjälp genom lungorna. Detta viktiga syre. Vaknade imorse i Stockholm, på Birger Jarlsgatan för att vara exakt. Krispiga 2-grader utomhus, sol och en blå himmel. Jag, mina löparskor, min puls, mina andetag, syre ner i lungorna, en bebis i magen som verkar sova sött. Jag var inte ensam på min löptur, det var jag och vårt blivande barn som sprang upp mot Stadion, Valhallavägen fram, starten på underbara Stockholm Marathon, vi vek av ut på Gärdet och vidare efter vattnet på Djurgården. En härlig sväng, jag och min putande mage. En och annan tittade på mig och log. Någon tänkte säkert; måste hon vara ute och springa gravid. Någon annan tänkte kanske tvärtom; att det är starkt jobbat. Ord som jag fått påhejat under en annan löptur med magen i vädret. Jag struntar i vad andra tänker, jag njuter, för jag mår bra och känner mig så levande. I somras satte jag en gräns på vecka 20, dit skulle jag springa, gick det inte efter det så skulle jag inte bli ledsen. Inställningsfråga som jag mentalt behövde förbereda mig på. Det är därför det känns helt ok att snart gå in i sista trimestern av graviditeten och inte kunna springa varje dag. Min kropp har senaste veckorna sagt till mig att vara lyhörd på ligament och mjukdelar som blir ännu mjukare. Jag känner mig stelare än tidigare efter löppass. Sprang ett 17 kilometerspass för drygt en vecka sedan och efteråt kändes det som om jag sprungit ytterligare tio kilometer. Så något händer i kroppen. Imorse var jag glad och nöjd över mina 12 kilometer. Slog mig ner vid en underbar frukostbuffé på hotellet, laddad för ännu en arbetsdag i huvudstaden.

Nu sitter jag på tåget hem igen och förbereder spinningklassen som ska hållas i arla morgonstund imorgon. Spinning, crosstrainer och underbara löppass förgyller mina gravidveckor mer än jag någonsin vågat hoppas på. Än så länge är kroppen med mig, den vill svettas, flåsa och hålla igång. Undra om det är en inställningsfråga. I så fall ska min förlossning bli som ett marathonlopp och jag arbeta mig igenom den värk för värk, likt kilometer för kilometer. Och likt ett marathonlopp krävs förberedelser. Vi ligger i träningsläger lilla ynglet och jag för att vara mentalt och kroppsligt förberedda för värkar, krystarbete och målgång. Tur att jag ska ha med mig bästa hejarklacken och coachen som brukar säga precis rätt saker vid rätt tillfälle under mina lopp. Han får en betydande roll även här. Funderar på hur många gånger han kommer säga ordet andas, andas djupare. Vi ska ha med ett tidtagarur och massa Kent- och Winnerbäck-låtar. Musiken att njuta till mellan varven. Tidtagaruret för att jag har läst att en värk håller på 60-90 sekunder och kommer med 2-3 minuters mellanrum i det tuffaste skedet. Och när man öppnat sig 3 cm så tar det ungefär 1 timma per centimeter för en förstföderska och man ska öppna sig tio innan det är dags. En lätt överslagsräkning på det ger 85-100 värkar att ta sig igenom. Det blir många kilometer det och tanken två marathonlopp på raken verkar ju stämma ganska bra. Värk efter värk, kilometer för kilometer, andetag för andetag, intervall efter intervall. Det blir om inte annat en intressant upplevelse. Naiv eller inte. Förberedelser är viktiga. Inställningen är allt.

Träningstips: jaga den gravida.

I takt med att tempot går ner på mina distanspass blir träningen lättare för min man. Henrik och jag brukar träna en hel del löpning ihop. För mig är vanligtvis det här perfekt eftersom mannen är bättre än mig på 10 km såväl som halvmaran med sina pers på låga 34 och 1.16. För att vara före detta cyklist är det riktigt vassa tider tycker jag. Och för mig som satsande marathonlöpare är det perfekt att kunna springa ihop. Kvalitetstid på bästa vis. Dock ligger vi på en lite för olika nivå just nu för att träningen ska bli helt optimal. Antingen får jag slita mer än jag bör eller så får Henrik gå på lite väl för mycket tomgång. Det är inte kul att ha handbromsen i på varje träningspass bara för att man ska ut och valla sin gravida fru.

Kreativitet i träningen är inte dumt och för att vi båda ska få ut så mycket som möjligt av löppassen har vi konstruerat den lekfulla träningsformen jaga den gravida. Det går i all enkelhet till så här. Den gravida sticker ut på önskad distansrunda. Den icke gravida mannen eller för den delen en löparkompis utan bulle i ugnen följer med i den gravidas tempo under önskade kilometer som uppvärmning. Därefter stannar den icke-gravida till, tar en kort paus och ger den gravida ett försprång på en minut. Sedan startar intervalljakten. Den gravida fortsätter i sin takt, lyssnar på kroppen och kör sitt distanspass efter förutbestämd runda så att den icke-gravida vet vart han ska. När den icke-gravida jagat ikapp den gravida i full karriär ska pulsen vara hög som på en tuff intervall. Den icke-gravida stannar till och tar en minuts vila, den gravida fortsätter på sin distansrunda, den icke-gravida sätter återigen iväg i intervallfart efter en minut och jagar ikapp. Scenariot upprepas till utmattning, eller som för Henrik i lördags till kräkskänsla på de tre sista intervallkapplöpningarna. En win-win situation där den gravida får visst sällskap på sin runda och där den icke-gravida får grym peppning varje gång han kommer ikapp. Dessutom kan en stark gravid öka lite i tempo när hon känner flåset i ryggen och reta den icke-gravida lite grann. Uppskattas dock inte alltid och skulle kunna sluta i dispyt. Så sistnämnda tipset får användas med klokhet.

Träningsleken jaga den gravida ger mig en chans att lyssna på min kropp och inte hetsa iväg i någon annans tempo och Henrik få möjligheten att träna på som vanligt trots att han springer samma runda som mig och ynglet i magen. Ett roligt sätt att umgås och ett bra sätt att få mannen att inte bli sympatigravid utan hålla kvar sina egna rutiner och utmaningar med träningen.

Nu är jag en bit in i vecka 24 och närmar mig sista trimestern av graviditeten. Inte konstigt att kroppen inte riktigt vill springa i samma distanstempo längre. Jag är aningen tyngre, även om jag inte gått upp speciellt många kilon. Tyngdpunkten är lite annorlunda. Benen är fyllda med mer blod, vilket verkligen ger avtryck vissa dagar under de första kilometerna av löppassen i form av stasande känsla och lite lätt krampkänning. Detta släpper efter ett tag, men är lagom oskönt. Pulsen är högre än i vanliga fall. Flåset svårare att undvika med tanke på att hjärta och lungor får jobba med mer blod och syresättning. Jag är dessutom nöjd med att fortfarande kunna springa och känner inget behov av att pressa upp tempot, utan tar varje pass efter dagsform och känsla. Ibland går kilometerna fortfarande ner mot 4.30 på distanspassen men många dagar så ligger komforttempot numer på 4.45. Lite annorlunda eftersom långpassen brukar ligga en bit under 4.30 i vanliga fall och distanspassen runt 4.20. Nu är känslan samma på tider som tidigare upplevdes som jogg. Den gravida kroppen är annorlunda än den vanliga, skulle man kunna sammanfatta det hela. Och mitt distanstempo är perfekt för Henrik att jaga intervaller efter den gravida tokiga frun.

Sparkar, sötsaker och kramp.

Underbara fredag. Igen. Veckorna formligen springer iväg och jag vet inte riktigt vart de tar vägen. I början av graviditeten så tyckte jag att det gick lite långsammare. Jag var mer orolig. Speciellt de där första mer kritiska 12 veckorna. Sedan vi kom tillbaka till jobbet efter sommarsemestern så har det snart passerat åtta veckor. Det är galet. Åtta veckor längre av graviditeten, det är ju en femtedel som bara passerat sådär. Jag älskar fredagar. Av många anledningar kan jag tillägga. Mitt jobb tycker jag mycket om det också, väldigt mycket till råga på allt. Jag stortrivs och ju närmre dagen D det kommer, även om det än så länge är långt kvar, så inser jag att jag inte riktigt vet hur det är att vara ”ledig” om nu en föräldraledighet ses som att vara ledig. Men borta från jobbet kommer jag onekligen att vara. Jag vet hur det är att byta jobb, det har jag gjort några gånger under de snart elva åren efter examen från Handelshögskolan. Semester har jag också haft, många långa sköna veckor. Men det är en helt annan sak att lämna över sina underbara kunder till någon annan för att kasta sig in i en ny värld av blöjbyten, barnaskratt eller skrik, välling eller till en början att leka ko själv. Det kommer bli en omställning. Men fredagar kommer fortsätta att bli speciella även då. Det ska vi se till.

Mest älskar jag fredagarna för att jag får starta dagen på ett så härligt vis. Klockan ringer sex och kroppen vill inte riktigt gå upp men vaknar snabbt till när den kommer på vilken dag det är. Spinningklassen med medlemmarna som är taggade till tänderna kl 06.45 på morgonen. Fredagsgänget på SATS Kungsgatan är helt otroliga. En enormt stor eloge till er alla som gör mina fredagar så underbara. Att få starta dagen med endorfinkick och med likasinnade som vill svettas, trycka till pedalerna hårt med motstånd och köra starkt in i mål är få förunnat. Sedan höststarten kör jag även SatsCore, en bålstabilitetsklass, efter cyklingen och det är skönt att få koppla på magen lite grann även om jag inte riktigt kan dra in naveln mot ryggraden numer. Jag kommer sakna fredagarna under mitt lilla uppehåll. Planen är att hålla alla mina cykelklasser fram till jul. Då kommer jag befinna mig i vecka 31. Men jag tar en vecka i taget och lyssnar på kroppen. Planer kan som vi vet revideras. Fredagsklasserna på Kungsgatan hoppas jag dock vara tillbaka och hålla relativt snabbt. Vi har så kul tillsammans och hela helgen får en bra start. Endorfiner och glädjerus.

Bebisen, som ynglet går över att kallas i vecka 22 även om den medicinska termen fortfarande är foster, verkar ha hittat sin lilla dygnsrytm. Den sover, vilar, softar, njuter, slappar och har det allmänt gott när jag är vaken och igång. I kontorsstolen kan jag dock känna små sprattel och tjuvnyp. På kvällen, speciellt om jag ligger ner i soffan eller sängen, så verkar den vakna till liv på allvar och sprätter runt därinne som om den ägde min kropp. Vilket den ju gör i 18 veckor till. Det är verkligen härligt att känna den röra sig och sparka. Nu har dessutom Henrik fått sig några rejäla sparkar som känns utifrån, häftigt. Och jag ser fram emot att glädjeskutten därinne blir starkare och starkare ju fler veckor som går. En önskan jag har är att få en spark i slutet av graviditeten som gör att jag ser foten genom magen. Har hört vänner som haft det så och det måste se helt galet sjukt ut samtidigt som det borde vara en enormt fräck känsla att se sitt barns fot med bara huden emellan. Ynglet är relativt färdigutvecklat vid den här tiden sett till att den har det en människa behöver. Även om det är i miniatyrformat än så länge. Ju mer tyngd bebisen får desto starkare lär den bli och desto mer kraft i sparkarna kan jag förvänta mig. Spännande.

Senaste två veckorna har jag upplevt kramper i vaderna på natten och även någon gång i låret. Första gången var nästan skrattretande. Jag vaknade av att vaden krampade, var så trött att jag inte riktigt förstod vad det var. Krampen var så stark som den man kan få efter målgång av en mara när man går nerför trappor. Men jag låg ju i sängen och hade inga löparkläder på mig. Inte heller kunde jag påminna mig att jag hade sprungit en mara. Tog några sekunder att fatta vad som hände. Brukar inte ha så mycket krampproblem som löpare, men är ändå van vid vilken åtgärd som måste till för att få det att släppa. Och nu har jag även vant mig vid dessa nattliga spänningsmoment. Lustigt vilka spratt en gravid kropp kan spela en.

Jag läser en del gravidböcker och tidningar, som jag antar att de flesta förstagångsgravida gör. Och det är lustigt att följa de här veckohändelserna. Många saker passar inte in alls på mig, jag har som nämnts förut varit förskonad för många problem, obehagligheter eller vad vi ska kalla gravidsymptom av mindre skön art. Det lilla fnuttiga illamåendet mellan vecka 7 och 9 var jag överlycklig över för det gjorde att jag kände mig normal och att det var ett verkligt tecken på att jag inte drömde. Lite så ser jag krampen i vaderna nu, de nämns i skrifterna och när jag känner dem så är det en form av sundhetstecken på att graviditeten fortskrider sin gilla gång. Dock kan jag gärna fortsätta med att hoppa över att behöva pricka av saker varje vecka, räcker att få några få olika små tecken på att allt är som det ska.

Cravings som många får och som jag hört så många berätta om är något jag inte upplevt alls. Sötsaker som väldigt många nästan får problem med under graviditeten, och som är något som jag verkligen gillar, finns inget sug efter. Hembakta godsaker och choklad är något jag vanligtvis inte tackar nej till. Men under graviditeten så vill min kropp hellre ha mat och nyttiga saker. Är kanske mentalt mitt huvud som känner att det är både min och bebisens kropp det handlar om. Det är en sak när jag stoppar i mig något smarrigt och blir sockerstinn. Men att mitt lilla yngel ska starta livet och simma runt i sockervatten känns inte så bra alls. Så tur är det väl att jag inte har några tokiga begär efter det ena eller andra att stoppa i munnen. Jo, en sak. Min dagliga latte är ett måste. Inte så mycket kaffe i den, desto mer mjölk. Och det ger ju som vi vet starka ben. Inväntar med förtjusning de starka yngelbenens sparkar.

Gravidglömska.

Disträ, förvirrad, seg i kolan. Jag har drabbats av gravidglömska. Idag fyller ynglet 21 veckor och gottar sig för fullt där inne i magen. Lätta små sparkar, eller snarare knuffar, dyker upp titt som tätt. Och det är skönt att känna att den är aktiv och rör på sig. Ingen idé att ligga på latsidan när den ska födas in i den här familjen. Livmodern verkar ha blivit större för nu är det på lite fler ställen man kan känna att det finns liv. Ungefär 26 centimeter och 400 gram foster sägs det. Lustigt det där att ha början till en annan människa inne i sin kropp. Det är något jag aldrig riktigt reflekterat över tidigare. Och det är om man ska vara krass enormt många saker man aldrig haft en tanke på förut. Alla dessa funderingar ihop med allt annat som fortfarande måste få plats i mitt huvud så är det ju inte direkt förvånande att jag upplever att en röd lampa tänds som varnar för att hårddisken snart är full. Annorlunda gravidsymptom men ett av de väldigt få jag känt av hittills. Förskonad är nog rätt ord för jag mår strålande bra och tycker det här med graviditet är sjukt häftigt och spännande på många sätt. Att se vad min kropp klarar av, hur den reagerar och vad som kommer att hända.

Torsdagar och fredagar startar min dag med mina mått mätt väldigt tidigt. Kl 06.45 ska jag sitta pigg, glad och redo i spinningsadeln där dagens tanke och upplägg med klassen ska levereras. Och det är underbart. SATS Kungsgatan är centret jag kört på i 6,5 år och jag älskar det. Fantastiskt roligt har vi. Tillsammans med medlemmarna på mina klasser skapar vi skön magi, svett och endorfiner.

Än så länge har jag inte tappat det helt, jag skulle inte vilja dra mitt lilla dilemma så långt och säga att jag skulle kunna glömma att jag ska hålla min klass. Men igår morse började jag på allvar fundera på om graviditeten satt sig på minnet. Lite allmänt disträ kan alla känna sig, men jag börjar misstänka att min hjärna tappat några celler eller är väldigt självupptagen med bebistankar som jag inte kan styra över. Eller är det bebisen som snott några minnesceller. Skämt åsido. Jag stod med pulsklockan i handen och skulle sätta den på armen, i nästa sekund stod jag i badrummet och borstade tänderna. Iväg till klassen. Väl innanför dörrarna på SATS kände jag på armen som var tom. Klockan kvar på soffkanten hemma. Hur gick det till. När jag sedan kommer till jobbet förstår jag att knoppen inte riktigt är som den ska. Efter en härlig Tour de France klass, som är temat för höstens torsdag morgon, inser jag att jobbmobilen, den där som inte går att leva utan ni vet, ligger kvar i köket och laddar hemma. Även mobilen hade jag haft ögonen på, tänkt att jag drar ur kontakten när jag druckit ur vattenglaset och tar med den. Vattnet drack jag upp, men mobilen stannade kvar hemma.

Idag fick jag med mig alla pinaler till gymmet i arla stund. Cykelklassen som på fredagar körs med SATS Kungsgatans järngäng av medlemmar. Fulla av energi, utmanar de sig innan tuppen gått upp. Nöjd i hågen kände jag mig. Men istället lyckades jag helt hoppa över en av övningarna i vår stående balanslåt i mitten av Core-klassen som jag håller i direkt efter cyklingen. Detta kunde dock rättas till på slutet och vi fick med allt vi skulle göra.

Trött på sig själv kan man bli för mindre. Och det här är bara några få exempel på spratt min hjärna spelar mig just nu. Tur är att jag har min man som kan hålla reda på mig. Jag upplever vanligtvis att jag har huvudet på skaft. Till råga på allt är jag en kontrollmänniska ut i fingerspetsarna. Men det verkar som att jag får vänja mig vid att huvudet mer eller mindre omedvetet bestämmer vilka funderingar och tankar som ska få plats. Spännande och lite läskigt.