Underbarhet.

Himlen formligen öppnade sig däruppe i huvudstaden under lördag eftermiddag. Vattenpölarna hade ett sådant där härligt djup som barn uppskattar när de helt bekymmersfritt hoppar, skuttar och skrattandes skvätter vatten omkring sig. In i det längsta väntade jag med att värma upp kroppen, kändes som att den höll sig varmare i torra överdragskläder än i hällregnet. Slutligen fanns det inte mer tid att vänta utan det var bara att börja jogga fram och tillbaka utanför slottet, försöka mobilisera glädje, jävlaranamma, lite finsk sisu, men framförallt värme. Jag skojar inte när jag säger att mitt ansikte kändes som ett vattenfall. Ni vet vatten som strilar ner i sakta gemak. Det är till och med roligt att tänka tillbaka på detta. Allt och alla var genomblöta som om vi hade badat. En eloge till Henrik som inte klagade en enda gång. Fick stå där med paraply i regn som blåste från alla håll och han var ett otroligt bra stöd. Det är sådant som räknas och det är ett sådant stöd man behöver. Startskottet gick. Plask, plask. Och loppet var igång. 21,1 km senare med ett leende på läpparna korsade jag mållinjen. Stockholm halvmarathon var likt helmaravarianten ett riktigt härligt motionsloppsarrangemang. Och det var en underbar upplevelse. Första två kilometrarna gick i ett rasande tempo, de stelfrusna armarna var som frusna pinnar. Men sedan tinade jag upp och kom in i mitt eget tempo. För det är precis det som gäller, att hitta sitt tempo och disponera kraften hela vägen men ändå våga utmana. Första milen gick på exakt 38 min, inte pjåkigt med tanke på förra veckans resultat. Borde med andra ord finnas mer att ge på den sträckan. Hade bra koll på min kropp, min fart och min känsla resten av loppet och jag njöt hela vägen, stundom trött och stundom riktigt pigg. Så som det är för en långlöpare. Tiden blev 1.21.27, 3.52 i snitt per kilometer och en 9:onde plats. Men det är bara siffror på ett papper. Siffror som jag för stunden är riktigt nöjd med. Siffror som helt klart ger en viss tillfredsställelse. Och får självförtroendet som fått sig en törn det senaste att komma lite mer i fas. Men den här gången var det känslan som var huvudmålet. Jag har bara gråtit en gång tidigare när jag passerat mållinjen och det var min första marathon för några år sedan, också det i Stockholm. Också då av glädje. I lördags upprepade jag detta beteende. För vet ni. Löpning för mig är något jag älskar mer än det mesta i livet. Och att få känna den där känslan av välbehag som det är efter att man just genomfört något med sin kropp på egen kraft det är lycka för mig. I lördags var jag lycklig och glad. I lördags strilade sig tårarna ner för kinderna, ikapp med regndropparna. Underbar underbarhet.