Vinterlöpning.

Jag är världens mest hariga människa. Förra julen var det isigt i Sundsvall och då menar jag verkligen isigt. För att hålla julefriden i år så införskaffades ett par riktiga tungviktare till skor och jag var skeptisk. Riktigt skeptisk. Och en tusing fattigare. Men det är ju inget emot det där nästintill sprillans Vasaloppskitet jag har i källaren. Japp. Jag skulle kört en Klassiker innan jag blev marathonlöpare. Rejäl satsning med det senaste inom längd. Riktigt bra lagg. Lika bra par pjuck. Och självklart längdläger i Långberget signat Gunde och Wassbergs gamla tränare. En riktigt inbiten längdåkare. Inga problem tänkte jag. Stark i benen och kondition så borde jag väl kunna ta mig runt i spåren utan problem. Men det stavas teknik. Och man kan inte springa fram i spåret. Utan det är staka och glid som gäller. Och tyngden på någon dalskida älskling, funkar inte. Jag var helt rökt. Helt kass. Och jag erkänner att jag troligen är den sämsta längdåkaren i vårt avlånga land. Saken blev inte bättre av att andra dagen inleddes med att vi skulle köra lite på längdlaggen i pucklar som mer passade brädåkare. Efter några minuter så var en av lägerdeltagarna i backen med en axel ur led. Då räckte det för mig. Jag stakade mig runt bäst jag ville. Och så mycket vilja fanns inte kvar. Men det är nog som att föda barn det där. Man glömmer både rädslan och det onda. Så några veckor senare var jag på det igen. I Sälen den gången. Men efter två varv på milspåret så gav jag upp. Jag brukar inte kasta arga blickar på gubbar i löparspåret som jag springer om. Men tydligen var jag så kass att jag inte var vatten värd. Så de flesta stirrade och undrade vad fan jag gjorde därute bland träden. Förnedrad undrade jag detsamma. Och det jag precis beskrev gjorde jag för att ni skulle förstå hur vedervärdigt det är för mina taniga löparben att glida i hala skor fram på en isig vägbana på Alnö en vinterdag. Sådan var förra julen och jag var förbannad. På att inte kunna träna som jag vill när jag är ledig. På att jag hatar att halka runt utan kontroll. Fasiken. Jag är ju född i söder. Snö är inget vi direkt är vana vid. Och ska det vara så ska det vara utför i så fall. I år är det annorlunda. Icebugs. Jag trodde inte på dem. Men vilken upplevelse. Julen är räddad. Löparkänslan är otrolig. Jag säger bara. Hej, mitt vinterland, nu är jag här. Nu biter frosten i min kind ty kall är kvällen. Hej, mitt vinterland, se månen där. Den lyser kyligt trind på mörka himlapällen. Bättre beskrivning kan inte göras av den senaste rundan på Alnö. Inget kan slå sommarlöpningen på ön. Men häromkvällen; att få springa med fasta steg på snöbetäckta vägar i bra tempo och se himlen skifta färg, solen gå ner och den grymt vackra mörkt blå himlen torna upp sig ovanför, stjärnklart med snö som lyser upp, var en speciell vacker känsla. Alnö har dessutom perfekt vägbelysning och lite trafik. Det är som ett eljusspår, hela ön. Perfekta stället för löpning. Nu även på vintern. Jag höjer en dan före dan skål för mina Icebugs. Håller tummarna för en lika bra julaftonstur ute i snön med rosiga kinder och driv i benen. Vinterlöpning när den är som bäst. I perfektion och harmoni med mina rädslor.