Fick en ytterst intressant fråga i veckan. Vilka skor springer du i. För vem som helst är ju detta helt ointressant fakta. Men i de kretsar jag umgås på dagarna så verkar det vara en viktig fråga. Och jag har lärt mig en hel del retorik de senaste månaderna. På gott och ont. Men jag fann mig för en gångs skull snabbt. Svaret är att jag är varumärkesoberoende. Och jag är så dålig på att ljuga. Men det är ju nästan sant för jag har ju en hel massa olika löparskor hemma. Även om jag har klara favoriter. Måste jobba på det där förhandlingsuttrycket. Men än så länge tror jag på att ärlighet varar längst. Eller? Hur som helst så behöver jag påfyllning. Höstens tradition är ju numer torsdagslöpningen till jobbet. Sömndrucken brukar solen gå upp någonstans i höjd med Pågens kanelgiffelbakande fabrik. Men i torsdags var det inte helt som vanligt. Utan snarare helt galet. Bilarna stod parkerade efter kanten av leden, flera cyklister promenerade fram på cykelbanan febrilt greppande av styret och så var det jag som lika febrigt letade efter varje grästuva, rabatt och plantering jag kunde för att lyckas trycka på lite extra. Eller ens ta mig framåt mot jobbet. Stressen smög sig på ju närmare Krokslätt jag kom. Morgonmöte kl 8 och jag sitter ogärna i svettiga illaluktande underställ. Med nöd och näppe lyckades jag duscha. Och med en något sen ankomst och rödblommiga kinder gled jag in på mötet. Efteråt är jag nöjd att jag har båda benen i behåll. Ordet isgata har nämligen fått en ny innebörd. Med lite dubbar under fötterna hade jag kunnat kapa minutrar. Har ständigt hävdat att jag klarar mig. Löpning är ingen prylsport. Undra vem jag försökt att lura.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar