3 timmar.

Funderade lite på varför man valt att kalla klassen vi körde igår för marathon. På en cykel är ju knappast tre timmar en marathon-distans. Men jag förlikade mig med tanken eftersom spinning är sjukt mycket jobbigare än att trampa utomhus. Så tre timmar i sadeln är lika brutalt som tre timmar i löparskorna. Om man trycker på med motstånd vill säga. Och ligger man sub3 på en mara då är man vass. Hoppas jag i vart fall. Jag har pressat mig under två gånger av tre möjliga och börjar mer och mer bli sugen på att ge den fulla distansen en chans igen. Med andra ord från nu och framåt finns ingen återvändo. Nu har höstträningen kickat igång och det kunde inte blivit roligare. Ett härligt gäng var med och min kollega Kristian lade ribban högt på sin första del, jag tog vid och försökte bibehålla energinivån hög, Sussie avslutade perfekt och tre timmar gick otroligt fort. Utan dipp och med mersmak. Och viktigast glada medlemmar. För träningen igår var ju ändå ett jobb. Underbart. Kanske ger vi oss på långcykling idag igen. 90 minuter är givet, men det kan bli mer. Får man tro Runners World så är cykling ett bra komplement för löpare. Jag behöver inte läsa en tidning för att veta det. Utan det har jag trott mig veta länge. Spinning och utecykling är bevisligen grymt och nästan lika kul som att springa. Etappen vi körde syns på bilden. Och min förhoppning är att vi kör två liknande pass under hösten. Pratade med en kompis igår som hade höstvila och just nu körde den träning han hade lust för. Lustigt att tävla i löpning och cykel men när man får träna fritt då kör man body pump. Igår var det egentligen sista dagen på min höstvila och vad kan vara bättre än långpass.

3 månader.

Om tre månader och tre dagar fyller mannen jag älskar trettio år. Det är stort. Riktigt stort. Själv är jag inget lammkött direkt. Med andra ord så känns det skönt att Henrik kliver över strecket. Om tre månader. Exakt. En vintrig lördag, då är det dags. Sydligare breddgrader. Lyx i lite lagom överflöd. Ska man fira så ska man. Och är det någon gång man ska göra det, ja då är det vid jämna födelsedagar. När våra föräldrar fyllde fyrtio, då var det partaj på riktigt. När vi fyller fyrtio då är det småbarnsålder och inte lika festligt. Kanske. Gäller att passa på. Och när viktiga personer fyller år firar man i dagarna tre. Så vi startar på dagen D, fortsätter in på nyårsafton och avslutar med hög svansföring även på nyårsdagen. I Spanien och länder med samma språk har man ju siesta. Så det finns inget att skylla på. Mycket träning, ännu mer bubbeldryck och så mycket slappande att det kommer att krävas inskolning på jobbet. Det ser vi fram emot.

Verkligen.

En helt underbar dag. 90 minuters distans över broarna på pigga ben. En utflykt neråt kusten. En god fika. Härliga stunder som blir till levande minnen. Det är det som helgerna är till för. Det är det som livet är till för. Att leva och njuta fullt ut varje liten stund. Igår gjorde jag något riktigt bra. Försäkrade mig själv. Fick hem årsbesked för vår hemförsäkring och hade en liten fråga och den trevliga norrländskan fick mig att känna mig vuxen. Förr om åren var det föräldrarna som försäkrade mig. Sedan blev jag ung och dum, ett litet tag. Men nu är jag vuxen, på riktigt. Till och med försäkringen ifråga heter Vuxen. Ibland ska man tänka efter före. Så efter denna investering i mig själv och min framtid så känns livet ännu lite bättre. Just nu saknar jag bara en liten sak och det är faktiskt Österlen. Jösses vad jag trivs därnere. Vilka härliga minnen vi har därifrån. Vilka underbara stunder. Verkligen. Och vet ni vad. Lika barn leka bäst. Det har jag kommit underfund med de senaste åren. Undra om det handlar om ego. Att man inte vill kompromissa utan bestämma själv. Eller undra om det handlar om att man gillar sig själv. Förvisso är ju det en förutsättning för att kunna älska någon annan fullt ut. Men ändå. Undra varför. En sak som är säker. Livet är lättare utan kompromisser. Livet är roligare utan att jämka. Men framförallt livet är ett liv värt att leva när det är enkelt och roligt. Ingen kan beskriva det bättre än Kent. Sista strofen lyder:

Och jag blir verkligen så glad,
för du är verkligen precis som jag,
och jag blir verkligen så glad,
för du är verkligen precis,
som jag.

Behöver jag säga mer.

Den Haag.

Har fått smak för att tävla. Saknar redan alla mål och säsongen. Skön känsla. Det är Lidingöhelg och jag är i Göteborg. Imorgon i Varberg och slappar. Fasiken. Fel val. Helt klart. Helt fel. Men har man bestämt sig så har man. Säsongen är slut. Det sved lite att tacka nej till en sista-minuten-gratis-plats på jobbets bekostnad. Men jag är inte mentalt med. Utan nu är det planer och träning som gäller. 2009, vad kul det ska bli. 32 bast och springa en massa lopp. Kan det bli bättre. Nej, det kan det inte. Håller tummar för en hel kropp och massa roliga utmaningar. Funderar på säsongsdebuten. Och jag tror att den får bli i Nederländerna. Flack bana. Världsrekord har satts där. Många personliga rekord. Tänk att få avdramatisera Varvet med att ha kört en halvmara innan och persa. Höga mål. Utan dem kommer man ingen vart. Den Haag, here I come.

Nya vanor.

Fullkornsmackor, vatten och frukt. Ja, det är den nya melodin. Nyttigt. Ska väl vara så när man jobbar på ett sportföretag. Och jag gillar det. Men ack vad jag saknar min latte. Varje fredag är den stora vanan efter traditionen morgonspinning att svänga förbi ett av stans mest underbara bagerier och få en fluffig latte, fluffiga brödbullar med riktigt goda varierade ingredienser och ibland om jag är riktigt snäll mot mig själv så blir det något gott till eftermiddagssuget. Men jag har ändå två spinningklasser varje fredag hela hösten. Så visst är jag värd det. Utan att tänka så har jag blivit nyttig eller ska jag se det som onyttigt för mig kanske. Kaloriintaget varje dag har minskat sedan jag lämnade reklambyråvärlden. Idag unnade jag mig dock en stor varm mjölk med ett uns kaffe i. Så gott och till detta en liten naggande god kardemummamuffins. Imorgon är det fredag, då gör jag avsteg från de nya hårda vanorna. Igen. Men jag lovar. Avstegen är få. Det är hårt här ute i förorten. Men vem vet. Kanske blir jag hård och stark av allt detta tuggmotstånd.

Höstvila.

Säsongen avslutades för två veckor sedan i Stockholm. Har sugit på en god karamell det senaste. En hel löparsäsong, från maj till september. Pers på milen och halvmaran. Lite synd att jag inte fick till hela maradistansen, men det har sina anledningar. Och jag är lycklig och glad och för första gången på länge så kan jag se mig som en liten löpare och inte en före detta friidrottstjej. Känns kul att kunna unna sig själv att leva ut det man gillar att göra och ge sig själv en möjlighet att få åka runt på lite tävlingar och bara njuta av att vara med och trycka på och se vad ens egna kropp kan klara av. Riktigt kul och nu är det välbehövlig höstvila. Har inte känt behov av den där obligatoriska vilan de senaste åren. Men i år har jag ett enormt behov av bara vara tid. Första veckan var jag helt slut, har haft så mycket med allt möjligt det senaste och att samtidigt försöka prestera sitt max i löparskor tog mer på kroppen än jag trodde. Första veckan efter halvmaran hade jag ingen lust att träna alls, mer än min 90 min klass som är riktigt kul, men det är en annan historia. I övrigt var det en slapp vecka på den lediga tiden. Den här veckan har varit en vecka när man får göra lite vad man känner för, springa lite, spinna lite, svettas mycket. Ja, ni vet. Resultatet är en helt ok vecka utan krav. Nästa vecka ska bli precis likadan, ta det som det kommer, träna på helt ofokuserat men hårt bara för att jag gillar att träna och bara för att jag gillar hårt. Höjdpunkten blir nästa söndags spinningklass då vi är tre intruktörer som kör 3-timmars. Man kan se det passet som starten på uppbyggnaden för nästa säsong. Måndagen efter långpasset drar vi igång på allvar igen. Då blir det åka av. Då är det bästa på året här. Höstträningen.

Käka för två.

Nu är det hårt. Hög puls, full fart, mest över allt, dygnet runt. Hjärnan går på högvarv hela dagarna för mig och mina kollegor, vi arbetar med den här säsongen live, gör de sista justeringarna i våren och startar upp höstens planering. Mycket att hålla i huvudet på en gång. Tre säsonger och lika många månader på jobbet. Fast, värt att tillägga, jag har verkligen hamnat rätt och det är riktigt roligt. Samtidigt träning, den egna och dessutom den här veckan fyra spinningklasser att hålla i. I natt löste jag de flesta problemen i mina drömmar och jag vaknade oförskämt utvilad måste jag säga. Henrik var inte lika glad för jag höll honom vaken länge igår. Först försökte jag förklara något invecklat halvsovandes, jag kommer ihåg det men var nog knappt vid medvetande och han försökte länge förstå vad jag surrade om. Sedan när jag väl höll igen munlädret som stundom tjattrar lite för mycket så trodde han att jag somnat och att han kunde lägga sig till rätta, men jag höll honom som i partär. Man kan säga att jag vann för han lyckades inte få mig på rygg, och då snackar jag brottning och inget annat. Fast i ett järngrepp tvingades han somna. Klockan ringde och denna underbara lördag kickades igång med höga pulstal i Änggårdsbergens fina backar. Vi såg vårt drömhus, men insåg att vi inte hade 7,5 miljon att putta in. Efter en smaskig brunch, lite snack med chefen och några mejl var vi redo för pass nummer två som blev i cykelsalen. En underbar dag har blivit till kväll och nu sitter vi och sippar på ett riktigt gott vin och ska laga härlig pasta i två olika sorter. Ja, det var väl ingen som trodde att jag skulle missa vinet. Äta för dubbla pass är det som gäller. Dubbelt fredag, dubbelt lördag, dubbelt så kul.

Höstskörd.

Underbara söta små jordisar fann vi för någon vecka sedan på vår balkong. Tänk er självplockning i början av september. Och inte var de klonade eller besprutade heller. Utan egenhändigt odlade på Malins underbara koloni dagen före GöteborgsVarvet. Helt fantastiskt mysigt är det med en balkong och växterna har förgyllt den ända tills nu. Lite som med träning, med ligger i hårt och har framförhållning, men det tar lång tid innan man kan skörda sina odlingar. Snart drar höstträningen igång och det som kommer ur den ska skördas nästa säsong. Spännande!

Vardagslyx.

För ett halvår sedan satt vi på vår takterass i solen efter grymt skön träning i backarna på Lanzarote och i underbara La Santa. Nu bubblas det igen. Har växt upp med en mor som gillar festligheter. I lördags var hon och en vän på middag hos oss och vad tog hon med, jo en flaska champagne. Vi fick smak på det ljuva livet. Så idag tar vi den 17:e i akt och förgyller kvällen med paket, snittar och bubbel. En underbar kväll har bara börjat. Livet är till för att njutas. Och jag säger som Churchill, champagne ska vara torr, kall och gratis.

Underbarhet.

Himlen formligen öppnade sig däruppe i huvudstaden under lördag eftermiddag. Vattenpölarna hade ett sådant där härligt djup som barn uppskattar när de helt bekymmersfritt hoppar, skuttar och skrattandes skvätter vatten omkring sig. In i det längsta väntade jag med att värma upp kroppen, kändes som att den höll sig varmare i torra överdragskläder än i hällregnet. Slutligen fanns det inte mer tid att vänta utan det var bara att börja jogga fram och tillbaka utanför slottet, försöka mobilisera glädje, jävlaranamma, lite finsk sisu, men framförallt värme. Jag skojar inte när jag säger att mitt ansikte kändes som ett vattenfall. Ni vet vatten som strilar ner i sakta gemak. Det är till och med roligt att tänka tillbaka på detta. Allt och alla var genomblöta som om vi hade badat. En eloge till Henrik som inte klagade en enda gång. Fick stå där med paraply i regn som blåste från alla håll och han var ett otroligt bra stöd. Det är sådant som räknas och det är ett sådant stöd man behöver. Startskottet gick. Plask, plask. Och loppet var igång. 21,1 km senare med ett leende på läpparna korsade jag mållinjen. Stockholm halvmarathon var likt helmaravarianten ett riktigt härligt motionsloppsarrangemang. Och det var en underbar upplevelse. Första två kilometrarna gick i ett rasande tempo, de stelfrusna armarna var som frusna pinnar. Men sedan tinade jag upp och kom in i mitt eget tempo. För det är precis det som gäller, att hitta sitt tempo och disponera kraften hela vägen men ändå våga utmana. Första milen gick på exakt 38 min, inte pjåkigt med tanke på förra veckans resultat. Borde med andra ord finnas mer att ge på den sträckan. Hade bra koll på min kropp, min fart och min känsla resten av loppet och jag njöt hela vägen, stundom trött och stundom riktigt pigg. Så som det är för en långlöpare. Tiden blev 1.21.27, 3.52 i snitt per kilometer och en 9:onde plats. Men det är bara siffror på ett papper. Siffror som jag för stunden är riktigt nöjd med. Siffror som helt klart ger en viss tillfredsställelse. Och får självförtroendet som fått sig en törn det senaste att komma lite mer i fas. Men den här gången var det känslan som var huvudmålet. Jag har bara gråtit en gång tidigare när jag passerat mållinjen och det var min första marathon för några år sedan, också det i Stockholm. Också då av glädje. I lördags upprepade jag detta beteende. För vet ni. Löpning för mig är något jag älskar mer än det mesta i livet. Och att få känna den där känslan av välbehag som det är efter att man just genomfört något med sin kropp på egen kraft det är lycka för mig. I lördags var jag lycklig och glad. I lördags strilade sig tårarna ner för kinderna, ikapp med regndropparna. Underbar underbarhet.

Chokladladdning.

Då har nästa äventyr startat. Sitter i bilen och myser fylld med kolhydrater. För nu har jag bestämt mig. Eller snarare, det gjorde jag för några dagar sedan så att jag skulle hinna göra min lilla egna version av kolhydratladdning. Med andra ord, vi åker till Stockholm och ger det hela en chans i helgen. Och vet ni vad, jag ska bara ha kul och checka in banan. Stockholm halvmarathon har säkerligen mycket spännande och roligt att erbjuda utefter banan. Men varken banprofil eller sträckning spelar större roll. Imorgon är det känslan som räknas. Att hitta en underbar njutning i löpningen, även om det gör ont och blir tufft så är det precis det enda det ska handla om. En enda härlig känsla. Som att dricka varm choklad på Chokladbaren. Min favorit heter lustigt nog Modig. Riktig Valrhona, vaniljstång och chili. Ackompanjerad av stans bästa cocosboll så är stunden fulländad. Precis så var det igår, precis så önskar jag att det ska bli imorgon. Prestationen blir som den blir, halvmaror har jag gjort förr. Men glädjen, den sanna, det är den jag vill åt.

Karlar.

Ibland blir jag bara så trött. Igår tog jag mitt pick och pack efter jobbet och for till Valhalla, som här i Göteborg är vårt eminenta badhus. Ok, eminent och eminent, ibland är det lite väl mycket potenta gubbar där som kikar på oss yngre bikiniklädda förmågor. Ändock ett trevligt tillhåll för viktlöshet. Har genom åren simmat en del i perioder som så kallade extrapass eller återhämtningspass och jag ska försöka få in lite mer av den varan under hösten. Men aldrig mer på en kväll. Aldrig. Det var hela havet stormar igår. Och adrenalinet sprutade ur mina öron. Nog för att jag var stressad redan innan, men så snart jag börjar träna brukar den stressen försvinna. Men igår kom en annan stress. Människor kan verkligen inte förstå att de inte motionerar så som de rör sig. I ultrarapid. Jag tror att fler kalorier förbränns stillasittandes ätandes på en morot. Helt sjukt sakta simmar folk. Och då ska ni veta att på en skala 1 till 10 i simteknik, med Phelbs på en tia och en nyfödd bebis på en etta, så befinner jag mig troligen på en svag sexa. Då kan ni tänka er vart resten av befolkningen befinner sig. I fosterställning. Ödmjuk, nej inte idag. Men jag säger inte att jag själv är bra, inte alls. Helkass på att simma och de flesta med lite flås och flytförmåga skulle ställa av mig. Men det var inte det värsta. Håll i hatten nu alla män för nu kommer lite befogad kritik. Varför kan ni inte ta att en tjej slår er. Varför?! Jag varvar männen i bassängen varv efter varv på min simmande timma. Men varje gång jag ska simma förbi så ska olika män visa sig på styva linan. Speciellt en man igår, han pushade sig själv i ett tiotal meter varje gång jag kom upp jämsides. Varför inte förstå att jag trycker till lite och ställer av in i kaklet som föregående varv, igen och igen. Eller killen i min egen ålder som när han ser att jag kommer och ska simma om lägger sig framför mig och tar i för glatta livet, hans glatta liv innebär för mig avstannande simning och trampa vatten framåt. Jag skojar inte. Jag är helkass på att simma, annars hade jag hållit på med triathlon. Verkligen urkass, jag crawlar inte ens. Ytterligare en man var tvungen att dyka i mitt framför näsan, skvättandes som om han gjorde kanonkulan, för att komma före mig. Såg han inte att han inte skulle ha en chans. Jag lovar att han märkte det efter några röda, för då var adrenalinnivån osunt hög. Ibland är det gott att få ställa lite skåp. Men ibland vill man bara vara ifred. Nu när jag fått en lektion i manlighet så funderar jag. Undra vad Henrik egentligen kände när jag vann bowlingen och min far ska vi inte tala om. Bildbeviset indikerar på knackig teknik även här. Frågan är väl bara om klotrullning är en idrott.

Massage.

Musklerna har fått jobba det senaste kan man gott säga. Trots söndagens lilla besvikelse så kändes ju fartpasset i benen. Ett riktigt bra träningspass kan jag ändå se det som i efterhand och det var verkligen roligt att ha sprungit ett för mig nytt lopp och ny bana. Det är dessutom vackert på Djurgården. Fast jag är fortfarande inte på uppstuds för att använda ett ord som en före detta chef gärna gjorde. Men det kommer. Måndagen, efter jobbet, spenderades i spinningcykelsadeln med ett nytt pass som jag mixade i bilen på väg hem från Stockholm. Ingen vila ingen ro med andra ord. Men ett riktigt kul pass blev det om jag får tro de snälla medlemmarna som var med på klassen. Och riktigt hårt. Men jag tror att de som är med på mina klasser gillar hårt skit. Efteråt var jag tvungen att förklara varför det var ultra hårt just i måndags. Ni vet straffa sig själv, det funkar ypperligt. Efter det har jag varit med huvudet mer uppåt än neråt. Igår var det brutalt hårt igen. Benen var sega, huvudet var segt, jag var sen hem, inget verkade fungera som det skulle tills vi värmt upp vår kvart och satte av i första intervallen. Resultatet blev 2x5’, 2x4’, 2x3’, 2x2’, 2x1’, alla med 1’ joggvila. Ska jag vara ärlig så gick första intervallen bra, under de nästkommande tre var huvudet som på söndagens race, inte med mig och jag funderade på att stanna och lägga mig utmed cykelbanan och bara ge upp. Men jävlar (ursäkta), att lägga ner träningen på grund av att inte huvudet är med vad är det för fasoner. Så jag vände det till något positivt (jag får tacka Henriks peppande geist, något jag brukar stå för) och de sista sex intervallerna var ända in i kaklet. Och jag vill tro att det gick fort för till och med Henrik fick höga pulstal på sin klocka. Gott var det efteråt i vart fall och vi sladdade ner i soffan och avslutade kvällen gråtandes till filmen PS. Jag älskar dig. Boken jag läste på Lanzarote, äntligen fick jag Henrik att se den. Vet inte vem som grät mest, jo det vet jag men det skulle han aldrig erkänna. Filmen var som massage för hjärnan, intervallerna balsam för själen och på dagens lunchrast fick mina muskler sin beskärda del. Muskelknådning kanske är ett nödvändigt lyx i tillvaron. Skadeförebyggande slumrande avslappning. Ta hand om sig själv. Varför inte.