Somliga jag känner brukar ladda med cheeseburgare innan måndagspassen för att ungå den berömda väggen. Andra laddar kopiöst inför varje träningspass, så att ritualen att träna i överhuvudtaget blir större än själva passet. Alla sätt är ju bra utom de dåliga. Själv brukar jag inte ladda så värst mycket alls. När det handlar om träningspass vill säga. Fast idag laddade jag hårt inför veckans stora höjdpunkt. En underbar instruktör som jag kört många helt fantastiska pass för höll i en workshop på gymmet. Och vissa tillfällen i livet vill man inte missa. Detta var ett sådant. Monika Björn fick oss att köra pulsbaserad träning i ett system som heter Activio. För oss med pulsklockor och lite kunskap om hur dessa fungerar så var det ju inte direkt kärnfysik vi pratade om. Men det är sättet som denna härliga, glada instruktör förmedlar saker och ting på som får en att vilja ha mer. Jag har saknat klasserna från förr och idag var det lite nostalgi och riktigt kul. Sedan är det en annan femma om det var speciellt passande uppladdning att köra långa intervaller före en långkörare. Det vet vi alla svaret på. Men vi kan säga så här. Efter att ha kört igenom etapp 11 i Giro de Italia, tre instruktörer, lika många timmar och massor av svett och driv i benen då kan även intervaller ses som en prolog. Det var allvar idag, det var hårt och jag hade skoj. Jag drog inte bara högvinsten i träningstid (3h 50') utan jag fick den brutala mitten delen av etappen. Den kan sammanfattas; bergsmassiv, skönt gungande kadens, bergspris och hårdkörning. Touren, Vueltan, Girot. Kärt barn har många namn. Vi får se vilken profil det blir den 14 december. Då är det same same, but different. Eller som någon kanske skulle beskriva spektaklet; same shit, different day.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar