Vintertid.

En granne frågade i trappan igår om jag fortfarande sprang nu när det är så kallt. Jag tittade frågande tillbaka och förstod inte riktigt hans fråga. Varför skulle jag inte springa bara för att det råkat bli några minusgrader. Frågan var säkert befogad rent statistiskt. Fast det är en statistik jag inte vill tillhöra. En riktig löpare springer året om. Punkt. I år har jag dock inte riktigt hängt med. Allt går så fort. För två veckor sedan körde jag distans hem från jobbet i trekvartstights och nu känns det som underställ under de långbenta är ett måste. Vantarna värmer fingrarna, buffen skyddar huvud och öron. Och när man andas så är det nästan så att ögonfransarna blir isiga av utandningen. Vinterträning kan vara helt underbar. Igår genomfördes ett av de bästa vinterträningspassen någonsin. Frostbitna träd, frostimmigt gräs, hårt, lite småfruset, med andra ord helt perfekt underlag att springa på i skogen. Till detta en klarblå himmel, hög luft och ett fantastiskt solsken som till och med värmde frusna näsor. Lyckoruset som solens ljus kan ge på en perfekt träningsrunda är förvånansvärt, hela naturen lever upp på ett mäktigt sätt. Och det absolut mest magiska just igår morse var alla älvor som dansade på Delsjöarnas spegelblanka vatten. Förtrollande. Magiskt. Vackert. En timma avnjöts hur enkelt som helst. Efter det var det dags för årets andra Aktivitus löparskola. Coach T, alltså jag, och ett gäng glada löpare. Igår blev det hårt. Krut i benen på alla som var med och det var hårda bandage där i backarna. Måste erkänna att det var kul att se sådan explosion i flertalet av benen. Mina var som vanligt snarare sega än explosiva. Tryckte på bäst jag kunde samtidigt som jag skrek ungefär lika mycket. I vissa sammanhang kan jag nog verka lite lätt tystlåten, kanske sammanbiten och aningen lugn. Ute i spåret, när jag får hålla i taktpinnen så skulle nog inte beskrivningen bli just så. Två timmar effektiv tid på min klocka och jag hade gärna fortsatt en stund till. Uthållig. Ja, det är nog det jag är. För snabb och stark det vetisjutton. Idag känner jag mig som en otränad motionär. Självklart självförvållat. November, första vintermånaden och jag blir påmind varje dag om målsättningen för nästa år. Tur att det är en stund tills vårsolen är här så att jag kan råda bot på ett och annat. Säger jag utfallssteg så kanske ni förstår. Måste sluta att få träningsvärk så enkelt. Styrketräning. Måste jag? Body pump kan funka, men så värst sugen är jag inte. Personlig tränare. Nej, jag tror inte det. På något sätt måste jag motivera mig till någon timma av styrketräningspotpurri. En redig genomkörare per vecka. Verkar vara ett måste under vintern. Och vem gillar måsten.