Löfte.

Veckan är igångkickad. 150 minuter i en svettig och varm spinningsal. Underbart. Stenhårt var det med snittpuls på 160. Jag gillar hårda tag och hade riktigt kul. Åtminstone till headsetet ballade ur i slutet. Då blev jag förbannad och med min blyga röstresurs försökte jag peppa utan. Gick väl sådär omgiven av all musik, men då sa jag bara skit i headsetet och skit i mig bara kör. Och det är ju så det ska vara. Instruktören är en bisak. Skönt att se sig själv som en bisak. Men det är ju dagens sanning. Dagens pass var inget för veklingar. Uppvärmning, sedan tre berg där varje bergs mitt var tuffast. Alltså upplägget var som en pyramid sett ur ansträngningsnivå. Lagom, tuffare, fullt spett, tufft och lagom igen. Sedan aktiv återhämtning och på det igen. Tre berg, tre utmaningar och den största utmaningen är egentligen att lyckas hålla kvar tuff cykling efter den nästintill maximala ansträngningen. Ett gäng sammanbitna, alltid lika grymma medlemmar gjorde mig sällskap. Jag körde sedvanligt klassen före min egen och fick ett konstigt sug efter tuff körning så jag testade benen på 2x15 minuter på runt tröskelpuls eller en bit över. Mesigt jag vet. Ni cyklister kör ju 3x20 minuter. Men det ska nog bli ordning på mig till slut. På söndag blir det tufft i sadeln igen, 3 timmar spinning. Någon som är sugen? Tills dess får det bli löpning. Om det går. Idag har jag masat mig runt på kontoret och antingen har jag sett gravid ut eller som om jag har gjort i brallan. Men inget av det har drabbat mig. Och tur är väl det. Nejdå. Det är bara utfallssteg. Fan. Jag säger jävlar. Den här gången bet det ordentligt. Men jag är ärlig i varje fall. Så för att kunna kalla mig vältränad så har jag nu ordinerat mig själv utfall varje vecka. Och ett löfte är ett löfte.