Kl 07.30.

Lördag morgon. Staden sover fortfarande. Några bilar viner förbi på leden vid sidan av min morgonrunda. Temperaturen skvallrar inte direkt om sommarmånad. Ensam springer jag fram på lätta ben. Inte en människa i närheten. Efter en halvtimma vänder rundan in mot stan igen. För varje minut som går så vaknar staden upp. Från yrvaken till klarvaken. För varje kilometer som tar mig närmre stadskärnan är jag nöjd över att det inte är min dag idag. Benen gör sig påminda om sin existens. Har läst någonstans att det tar lika många dagar som kilometer att återhämta sig efter en mara. Nu tror jag inte att jag behöver så lång tid. Men det gäller helt klart att vara rädd om kroppen. Skadad är det sista man vill bli. Så nu sitter jag här på en klippa, omgiven av salt västkustdoft. Idag är jag coach T. En roll jag gillar starkt. Något jag förstår mig på. 10 km race i vackra Varberg står på agendan. De yngre körde sitt lopp innan. Och de är för söta när de sticker iväg i maxfart, plattan i mattan från start utan rädsla för trötthet. Stora lopp i all sin ära, men det är arrangemang som detta som gör löpningen så stor. Löpning från hjärtat. Med hjärtat.