Molntussar under mina fötter.

I lördags var vi många som sprang två varv runt Stockholms centrala delar. Och alla hade vi vår egen resa från start till mål, vår egen marathonberättelse. Jag har sugit på min lilla marathonkaramell med ett leende på läpparna i ett tag nu. Min resa genom stan var fantastisk. Och min marathonberättelse känns som en solskenssaga jag aldrig vill glömma. Startskottet gick och första kilometrarna kändes som jogg. Tänk att jogga runt i 3.50-tempo. Självklart var det inte jogg. Men allt handlar om känslan. En galen känsla. Duktiga löpare, eliten i vårt land omgav mig. Men min lätta känsla gjorde att inget kunde skrämma mig. Jag bestämde mig ganska så snabbt för att hålla det jag lovat mig själv. Ha roligt och behålla leendet hela vägen in i mål. Oavsett vad som skulle hända under loppet. Och det var någonstans vid tre kilometer som jag kom på att det var väldigt roligt att springa i den tjejklunga vi bildat. Publikstödet var enormt där vi ångade fram. Tempot skrämde mig inte och efter hand dämpades det till mitt uppsatta mål, att springa runt 4 min/km. Lite snabbare första milen med en tid på 39.03, perfekt upp till halva distansen: 1.24.00 och så fortsatte det. Sluttiden 2.50.27 ger ett snittempo per kilometer på 4.02. Och jag tappade inte mer än knappa 2,5 minuter på andra halvan, vilket känns riktigt väldisponerat. Kraft ända in i mål och jag kunde passera löpare hela vägen. Efter 5 km låg jag på en tionde plats, sist i vår klunga. Men efterhand som jag växte in i loppet så insåg jag att lika mycket som jag gillade glädjen så tyckte jag om utmaningen och att lyssna på känslan i min kropp. Härliga, duktiga men framförallt glada Johanna Bohlin och jag bytte några ord och vi hade precis samma mål med loppet. Att ha roligt. Spännande tjej som lyckades med sitt mål, med pers som bonus. Till slut, någonstans mellan 15 och 20 km markeringen, så försvann de härliga tjejerna bakom mig och jag låg sexa i loppet. Där låg jag och tuggade mig framåt i mitt tempo. Skillnaden från att springa i Göteborg och i Stockholm är ganska så stor. På Varvet är det många gamla vänner, kollegor och bekanta som hejar efter banan. Och det gör en hel del att höra sitt namn. Utöver det så är Stockholm en helt fantastisk stad att springa race i. Välarrangerat och så mycket goa människor på gatorna som hejar på. Extra kul att då vara just göteborgare. Vid flertalet tillfällen fick jag höra speakers som glatt härmade oss i dialekt och skrek heja Göteborg. Tillrop och glädje från omgivningen ger massor av energi. För två år sedan var jag i Portugal på träningsläger och träffade en av våra i särklass bästa långlöpare genom tiderna, den fantastiska och ödmjuka Evy Palm. Att denna kvinna skulle komma ihåg mig och ropa mitt namn vid 20 km passeringen är något jag inte glömmer. Tackar för detta glädjerop. Fick en stund efter att tjejklungan splittrats sällskap av en kille som tyckte att jag höll ett för honom lagom tempo. Vi småpratade lite grann och han tyckte att vi tjejer hade det lite väl förspänt med alla människor som hejade på just när vi kom. En annan kille, med långt hår, som gjorde oss sällskap tyckte det var perfekt. Publik och speaker efter banan tog honom för tjej så han fick extra mycket stöd. Han tog det med ro och jag passade på att säga att han inte skulle ta illa upp. Han såg inte ut som en tjej. Den första killen med det perfekta tempot sa någonstans vid halvtid att det var en fräck känsla att ha krafter kvar när så många nu började tröttna. Jag kunde bara hålla med honom. Det är skönt att springa en mara när man har kropp och knopp med sig. Någonstans efter det försvann både han och mannen med håret bakom mig. Och jag kände mig ganska så ensam. I ett marathonlopp måste man vara beredd på att få en svacka. Någonstans kommer den och då gäller det att vara redo för mental fight. Min svacka kom i motvinden över Gärdet. Få löpare runt omkring mig, inte så mycket publik och det där lilla unset av tvivel ifall farten skulle kunna bibehållas till mål. Men är man bara beredd på att dalgången kommer så går det att vända huvudet och hålla i tempot. Mitt sätt att lyckas med detta är att bryta ner loppet i mindre delar. Där vid 23 km passeringen så tänkte jag kör till 30 km, där börjar nedräkningen till mål, inte innan dess. Det gick finfint. Jämfört med första varvet när jag mer eller mindre flög i joggkänsla genom stan och kollade på folk så fick jag nu istället plocka ut energi och fokusera på att få i mig vatten, gel och sportdryck, att inte missa muggen över huvudet och att fortsätta med glädje. För det var ju målet med hela maran. Och när jag närmade mig 30 km passeringen så hade jag fortfarande farten inställd på 4 min/km, passerade på 2.00.03 och det gav mersmak. Nedräkning mot mål var inget jag var sugen på utan jag tänkte först fullt spett mot 32 km, men reviderade tanken till 35 km. Under den tiden lyckades jag få sköna gliringar om vad pigg och fräsch jag såg ut, att jag log och såg stark ut. Och det verkade stämma. Förra gången jag sprang maran så ropade jag till mina påhejande vänner vid 32 km passeringen att nu är det bara en mil kvar. Den här gången var det en kille som ville göra high-five och det bjuder jag gärna på. Att ge lite extra glädje till omgivningen gör att man får dubbelt tillbaka och det gäller även i ett marathonlopp. GöteborgsVarvet kändes av under de sista femton, framsida lår bet lite extra. Men det ska kännas att springa en mara, var bara lite orolig för att få krampkänning som så många jag sprang förbi hade oturen att få. Mitt uppe på Västerbrons andra varv skymtade jag ett känt ansikte som jag till min förvåning sprang om. Tröskelkungen (och hans fru, In the zone) har en skön inställning till löpning och det var inte med någon glädje jag sprang om. Jag om någon vet hur det känns att ha en dålig dag och att inte kunna stå på som man vill och som man vet att man kan. Men är det något jag är övertygad om så är det att denna goa löpare kommer att komma igen. Och då blir jag avställd så att det sjunger om det. Denna gång hade jag flytet och försökte peppa så gott jag kunde medan jag passerade förbi. Målet närmade sig och de sista kilometrarna blev ingen riktig kilometer för kilometer kamp för flytet fortsatte. En kille skrek att jag var nära vitryskan vid ca 4 km kvar. Och när det var 2,5 km till mål så dök hon upp. Tanken slog mig att jag kunde ta häng på henne en stund. Men så kom jag på att om jag har kommit ikapp så borde jag springa förbi. Smart drag, hon distanserades med över en minut på sista 2 km. När ännu en av våra i särklass bästa löpare genom tiderna, Ingmarie Nilsson, vid 1,5 km kvar skrek håll i du blir femma så insåg jag vart jag var på väg. Att jag hade lyckats hålla mitt uppsatta mål och att jag lärt känna min kropp. Men jag kunde inte drömma om ett resultat som detta. Man tror sig veta att man är löpare och har det i sig. Men det ska ut, det ska presteras och det är inte förrän på tävlingsdagen man vet hur kroppen känns och inte ens då vet man. För det är inte förrän målgång man verkligen vet sin kapacitet. Alla, verkligen alla, oavsett tider och placeringar, som genomför ett marathon gör en otrolig insats. Många känner ett tomrum efteråt. Det krävs lång tid att återhämta sig till fullo. Jag tycker att alla grymma marathonlöpare därute ska klappa sig på axeln och känna sig stolta. Det är en bedrift att vara glad, nöjd och stolt över. Länge länge. Just nu lever jag i en stor glädjebubbla. Min bubbla. Och jag är enormt tacksam. För så många saker. En sak vill jag lyfta upp som viktigast. Utan det obeskrivliga stöd som jag har haft av Henrik så hade min resa mot mål inte varit vad den var. Som det norrländska lugnet före start. Med rätt valda ord i lagom mängd. Stödjande men samtidigt peppande. Glad men ändå förstående för det lilla allvaret som alltid finns när det är tävling. Ivrigt påhejandes vid 6,5 km, langandes ny gel och fantastiskt energigivande ord vid dryga 21 km. Men viktigast var nog vid 28 km när mannen i mitt liv säger till mig att nu är det som du är som starkast. De orden ekade i huvudet hela vägen mot mål. Även om man har det inom sig så ger det så otroligt mycket när någon annan tror på en. Utan detta så hade min marathonberättelse inte slutat som en saga. Jag tävlar mot mig själv. Och jag slog mig själv. Måhända att det här var mitt livs lopp. Kanske det. Fast jag hoppas att jag får chansen att flyga på moln fler gånger.