Fem veckor.

Nedräkningar och annat hets har aldrig varit min grej. Det är med darrande läpp och pirrig mage som jag ser dagarna mot de där högt uppsatta målen bockas av. Men jag har mognat. Eller så har jag helt enkelt äntligen efter trettiotvå långa svåra år börjat att inse att ett misslyckande är inte hela världen. Har du någonsin gråtit efter att ha haft två fel på ett prov, men ändå en femma i betyg. Eller har du grämt ihjäl dig av att inte ha satt det där läxförhöret med maxresultat. Om inte. Då vet du inte hur det känns att känna sig misslyckad trots att många andra hade varit överlyckliga. Sådan är min löpning. Inte en jävel bryr sig. Egentligen. Men så länge jag och min hjärna gör det så har jag ett stort problem. För att lyckas måste man kunna leva med sina misslyckanden. Punkt. Ett misslyckande är ett steg närmare att lyckas. Med den mognaden i sinnet så är jag en liten bit på väg att kunna ha riktigt kul även på tävling. Det är ju så det ska vara. Älska det onda i benen, den höga pulsen, adrenalinet som rinner till. Och älska att hänga på om någon annan är starkare. Likt ett intervallpass så kan det några kilometer senare vara jag som är stark och inte den bredvid. Och i ärlighetens namn. Jag blir ju inte sämre om någon annan är bättre. Om jag tar ut mitt max. Ger allt. Trycker ut all kräm som finns. En endaste gång. Då är ju inte jag sämre för att någon annan kommer före. Det handlar om att skita i alla andra och göra sig själv rättvis. Och så ska hela min säsong vara. Jag. Min löpning. Att ha roligt från startskott till målgång. Jag längtar till Haag och tävlingsdebut. Mest för att det är då detta roliga år kickas igång på allvar. Tävling, träningsläger, mera tävlingar, ännu fler grymma lägerpass och så full fart in i sommarens underbart svettiga äventyr. Om fem veckor. Exakt. Då gör vi som nu. Skålar i ett gott vin. Då har det smällt. Då har mållinjen skurits. Då firar vi framgångar eller motgång mot kommande framgång. Bring it on.