Igång.

Man brukar säga att tre gånger är en vana och nu har tre veckor passerat med två intervallpass i veckan. För vissa kanske detta inte låter som något speciellt. Utan snarare som en självklarhet. Särskilt med tanke på alla dessa mål som satts upp. Men faktum är att det ibland med ett heltidsjobb och med spinningklasser på det kan vara svårt att få till den där yppersta energin för att trycka intervaller på riktigt utan mjäk. Men nu är det en vana. Riktiga intervaller. Vi är igång på allvar med träningen inför fjällmaran. Årets roligaste mål. Och vilken skön känsla det är. Helgen tillbringades i Falkenberg med mamma och hennes vän. Mycket trevligt. Och vi hittade härliga ställen att springa på. Intervallerna som blev enminutare i full fart blev en spännande tillställning. Det är extra lustigt att springa korta intervaller bland folk. Vilan är sakta jogg men med ett stort frustande flås så att människor som promenerar nog undrar om man har sämst kondition på planeten. Kul upplevelse blir sedan att trycka sig förbi dem på en maxad enminutare. Vi joggade förbi ett par i vår ålder, vände sedan och körde intervallen tillbaka och efter några intervaller till så var det återigen vändning och vi mötte dem i fullt språng och fick rungande applåder och tillrop. Då är det inte svårt att le ikapp på intervallen och öka ytterligare. Facit blev ett riktigt bra pass. Söndagen blev inte sämre den. Solen sken ikapp med oss och från att förra veckan ha kämpat oss igenom långpasset med slitna kroppar så kändes det efter två timmar som om jag kunde hålla på i minst en till utan större problem och utan minsta energiintag. Ibland är det så enkelt att springa. Falkenberg har verkligen visat sig vara en underbar träningsstad. Utefter Ätran och bort över åkrar och hästhagar kan man njuta utan minsta störningsmoment. Månadsskiftet innebar dessutom att jag nu är igång med kilometersamlandet. Man får helt enkelt ta en för laget. Jag hatar att vara en del i en lagsport. Men vad ska jag göra. Kontorets mest inbitna löpare kan ju inte direkt vika ner sig och inte delta. Hur skulle det se ut. Så nu har klonen fått energi. Som i mina drömmar sprang hon över häckar efter att jag matat henne med över två timmars löpning. Imorse gjorde hon glädjehopp likt en cheerleader och just nu jabbar hon som en boxare. Tänk att vuxna människor håller på med sådant här. Fascinerande.