Fikarunda.

Gårdagskvällen gav mig dåligt samvete. Jenny och jag skulle ta en sådan där härlig löptur för att prata av oss och umgås. Vi ställde in skorna på det trevliga prattempot efter att vi möttes upp och jag sa höger och vänster där det kändes bra. Efter dryga timman var vi långt hemifrån och egentligen skulle J, som rehabiliterar sig från hälseneproblematik, inte ens ha en timma i benen. Men när man har roligt och fikaspringer så försvinner tiden så lätt. Får skylla på att det är en sådan där vecka med flyt i benen. De bara vill ha mer och de bara vill kicka kilometrar. När det är jobbigt i en motluta så vill benen bara öka för att det ska bli ännu lite tuffare. Och när det borde vara dags att stanna så vill benen bara springa mer. Förstår inte vad som har hänt just den här veckan. Allt logiskt tänkande kring träning säger att just nu borde det vara segt och jag borde vara trött både mentalt och i varje liten muskel som springer och cyklar. Men det är ju inte så att jag längtar efter att ha sega ben. Så det är väl bara att tacka och ta emot. Vis av erfarenhet så kan den lätta känslan vara som bortblåst redan imorgon. Träningen fortsätter oavsett hur benen känns. Kilometersamlandet likaså. Vi är inne på sjätte tävlingsdagen och tjejerna leder stort i utmaningen. Känns stabilt. Och det är väl bara för mig att fortsätta lägga en iPod i fickan på varje pass. Imorse visade nämligen en kollega hur ställningen individuellt är och vart jag ska kika för att hålla mig uppdaterad på detta. Tydligen någon de flesta på kontoret haft koll på. Jag har koncentrerat mig på att träna istället och inte letat funktioner på Nike+ siten. Måste dock erkänna att jag just nu känner en viss tillfredsställelse. En utmaning är alltid en utmaning. En tävling är alltid en tävling. Om vi alla har en liten löpare inom oss så är min en riktig löpartävlingsdjävul just nu.