2 veckor.

Det är med skräckblandad förtjusning jag inser att tiden är kommen för att förlita sig på att genomförd träning varit den rätta. Att den varit tillräcklig. Eller snarare välbalanserad. Att planen som var lagd utförts till perfektion. Och att den där planen faktiskt var den rätta att lägga. Igår genomfördes sista långpasset. Benen kändes konstigt nog lätta. Tempot relativt högt och en flytande känsla infann sig. Skönt att lägga det till handlingarna. Lördagen spenderades i Skatås med 8 km snabbdistans på agendan. Även den gick förvånansvärt bra med tanke på träningen som finns i benen. Jag ska inte påstå att det gick lätt. Men de första kilometrarna lyckades jag pressa ner mig i tempo under farten jag har på ett 10 km race. Och det kändes stabilt. Sedan kom backarna och med fredagens cykling i benen så var syran ett faktum. Oundvikligt. Och med syran rusade pulsen. Men att med syrade ben lyckas trycka sig fram i under 4’-tempo sista biten gav mig ändå någon form av känsla för att träningen gett och att jag är på rätt väg. Men det är då en annan känsla kryper på mig. Den läskiga, obehagliga, tvivlande känslan. Jag funderar och analyserar. Huvudet spelar mig olika spratt. Och det mest frekvent återkommande är att jag tvivlar på tidigare resultat. Destruktivt. För det finns inget att tvivla på när det gäller något man själv genomfört. Jag var ju där. Jag stod på startlinjen i Haag tidigare i år och stack iväg när kanonen ljöd. Det var jag som hade de lätta benen och formligen flög om folk i slutet. Stark, full av glädje och med facit i hand pers. Och det var mina ben och ingen annans som kom in på Stadion den sista helgen i maj med K13 på bröstet. Det var ju jag som kände gåshuden och värmd av glädjetårar insåg att perset var enormt och placeringen något jag aldrig kunnat drömma om. Jag var där. Huvudperson i mitt eget liv. Men det går fort att glömma. Leva i nuet. Inte leva på gamla meriter. Träning är en färskvara. Och jag har ju tränat. Men ändå är det så lätt att tvivla på sig själv. Tänk om mina löpsteg har tagit slut. Tänk om mitt hjärta inte orkar pumpa lika hårt. Tänk om jag inte alls får den där flytkänslan i New York. Tiden är inte det viktigaste. Men jag vill ändå känna mig ungefär i samma slag som i Stockholm. Känna att min kropp är med mig, att den svarar. Värst av allt är att jag inte kan komma på vad jag gjorde för att lyckas prestera sist. Och det är troligen för att svaret är att jag inte gjorde något speciellt alls. Ingenting. Levde på som vanligt. Tränade som vanligt. Hade till och med en tävling i bagaget, Varvet, som jag inte alls var nöjd med. Trots det så passerade maran revy av bara farten. Som en enda lång komedi, från start till mål. Det är då det slår mig. Jag gjorde ju faktiskt något. Sänkte ambitionen och kraven på mig själv. Att ha roligt var det enda målet. Bara det var drivkraften. Och så sprang jag där på huvudstadens gator och pratade under loppet, full av energi, glädje och tacksamhet för att jag fick springa maran och bara njuta. Och nu inser jag vad jag har att rätta mig efter. Just nu kan jag ingenting mer göra. Ingen träning i världen kan hjälpa mig på den här maran. Traditionsenlig långspinning idag, sista fartpasset imorgon, sedan vila blandat med flytintervaller och lättare löpning. Vässa formen. Eller, vässa huvudet. Det är precis det allt handlar om. Formtopp för mig består av en liten del klinisk planering av träning och en stor gigantisk portion av löpglädje. Vilja att ta ut sig, men främst viljan att ha roligt i 42 195 meter. Steg för steg. Kilometer efter kilometer. Eller som i New York, mile after mile. Det ska genuint kännas skoj att ställa sig på startlinjen. Mitt huvud, min hjärna, behöver vara i harmoni med övriga kroppen. Och för att lyckas så krävs det att kroppen spritter av skratt, leenden och bubbligt glädjefnatt. Så lagom enkelt. Tänk om det var en beställningsvara. Att träna hårt är så mycket lättare. Att hitta sitt eget driv och våga vila. Det är det svåra. Om två veckor är det över. New York Marathon ett minne blott. Nervositeten försvunnen. Endorfinerna och adrenalinet har omvandlats till en skön känsla i kroppen. Hur jag än vänder och vrider på det så vill jag inte att det ska vara över. Med samma skräckblandade förtjusning som jag insåg att jag nått träningens point of no return ser jag fram emot ännu ett marathonäventyr. Från uppladdning till målgång.