4 veckor.

Igår var det ett år sedan som allt började. En utmaning. Några dagars bollande på två bloggar. Jag försökte göra jobbet som marknadsförare. Skapa uppmärksamhet. Nyfikenhet. Intresse. Skapa en åsikt. Få till ett ställningstagande. Gärna ett avslut. Jag lyckades. Henrik antog utmaningen. Resten är historia. I Haag krossade han kvaltiden. Under sommaren krossades även perset på milen. Och nu har karlsloken gått från klarhet till klarhet avseende långdistansträning. Det finns inte längre några sura miner på långpassen. Den där simmiga blicken. De där arga ögonen, när jag glatt pratar på och tvåtimmarsstrecket passerats, är borta med vinden. Det är en vanesak att springa långt. Och Henriks kropp verkar ha vant sig vid den uppgiften. Idag är det 4 veckor kvar tills vi skålar i champagne efter Henriks första marathonmålgång. Är det någon oskuld som är underbar att ta så är det maraskulden. På något sätt önskar jag att även jag hade den kvar. För vilken obeskrivligt lycklig känsla det är att gå i mål i ett marathon. Varje lopp etsar sig fast som ett livslångt minne. Det är något helt annat än att springa de kortare distanserna. Svårt att beskriva. Det behöver helt enkelt upplevas. Så många dimensioner. Fysisk utmaning. Balansgång. Psykisk utmaning. Sinnesnärvaro. Det är en resa med din egna kropp som transportmedel. Första gången är speciell. Din löparresa. Men du har inte den blekaste aning hur din kropp kommer att reagera. Kommer du få motorhaveri, punktering, soppatorsk eller kommer det vara en solskensresa från start till mål. Varje resa kräver sin planering. Och marathonresan kräver en noggrann sådan. En cykel behöver luft i däcken och en bil bensin i tanken. En löpare behöver både syre och drivmedel. I rätt mängd, med jämna mellanrum, då finns alla chanser för en resa med dans på röda rosor. Stockholm i år var något helt fantastiskt i mitt liv. Känslan jag hade då är svårslagen. Det var så mycket mer än ett marathonlopp. Allt klaffade. Och jag vet inte om ett lopp någonsin kommer att kännas så igen. Det bara hände. Det var bara så enkelt. Allting var ren lycka. Varje minut. Varje löpsteg. Varje kilometer. Men att gå i mål i New York Marathon är på något sätt annorlunda. Loppet är ett strå vassare. Med sin karaktär och storslagenhet når marornas mara andra dimensioner. Första gången du springer ett marathonlopp så vet du inte vilken glädje som väntar dig vid målgång. Din egen glädjestorm. Upploppet är något helt enormt. Och i Central Park är det enastående. Det känns som det var igår jag såg klockan räkna ner och jag slank under drömtre. Just där. Just då. Jag ler vid tanken. Känner en varm känsla i hjärtat. Vilken känsla du har framför dig älskling. Att skära mållinjen i New York. Din mållinje. Din första marathonresa.