Två huvudlösa pass.

Jag berättade i förra veckan om mina snabbdistansfasor. En negativ tanke hade satt sig i mitt huvud och jag var nervös som inför ett race. Det var ju bara ännu ett vanligt träningspass. Ett sådant där som jag efter genomförandet glömmer av och inte funderar över. Inte lägger någon energi på alls. Bock i protokollet. Framåt. Mot nästa träningspass. Mot nästa utmaning. Mot det verkliga målet. Om varje löppass skulle bli som en tävling så skulle jag snabbt tappa gnistan. Träning, medel för att nå mål. Så skulle man kunna se det. Men för mig är träning en livslång relation. Fast jag älskar inte alla hårda pass. Alla tuffa intervaller. Att ha ont och ändå fortsätta. Men känslan efteråt är obeskrivlig. Samma sköna tillfredsställelse som efter en lyckad tävling. Och jag älskar känslan under tiden, när det är fokus. Min bubbla. Jag. Ena foten framför den andra. Övervinna sig själv. Fokusera. Lite snabbare. Håll kvar. Planera. Varje steg. Bit dig fast. Varje andetag. Syre. Och jag drivs av mina egna mål. En strävan som bara jag bestämmer över. Ingen annan. Och för att nå de där målen så behöver träningen ses som ett medel. Träna på att tävla. Ibland. Inte alltid. Den passionerade löpningen är viktigast. Som i alla relationer. Njutningen. Men det gör ont att nå sina mål. För det gör ont att älska. Jag insåg detta i tisdags när ännu en snabbdistans passerade revy i Skatås. Det var som om passet var ett jobb. Och någon skulle göra det. Jag. Min verklighet och ingen annans. Imorse kom samma känsla. Intervaller innan tuppen hade vaknat. Innan frukost. Några få plusgrader. Första passet med vantar, buff och reflexväst för i år. Men inte en enda negativ tanke. Inte en enda fundering på att inte genomföra. Inte en tanke på att inte trycka upp både fart och puls. Det finns ingen rädsla för de tuffa passen längre. Jag längtar efter dem. När jag håller spinningklasser så har jag väldigt lätt att säga saker som att benen gör vad huvudet säger att de ska göra. Samma sak när jag är löptränare. Men det är svårare att coacha sig själv. Då är det ibland bättre att koppla bort hjärnan. Ingen idé att tänka för mycket. Kroppen vet ändå vad den ska göra. Hur det ska kännas. Så numer ser jag mig som huvudlös på tuffare träningspass. Allt blir så mycket enklare då. För inställningen kan vara den enda skillnaden mellan att misslyckas och att lyckas.