Ett minne.

Träningsläger för 2,5 år sedan. Portugal. Närmare bestämt Monte Gordo. Två veckor för mig själv. Jag har flera härliga minnen från just detta läger. Det fanns inget annat än jag och min löpning. Jag reste dit själv. Att springa 5 mils pass med Rune Larsson är något speciellt. Även om jag tyckte att det gick lite väl långsamt emellanåt. Jag var, eller kanske är, inte van vid ultralöpning. Men det är ett varmt minne jag bär med mig. Att få lyssna på Evy Palm och att få äran att följa med ut på en middag med fantastiskt goda indiska smaker med bland annat denna löpardrottning är ett minne som jag alltid kommer att bära med mig. Lilla jag. En löpentusiast som fick möjlighet att lyssna på intressanta diskussioner och anekdoter. Spännande och otroligt roligt. Jag bestämde mig för någonting under just den resan. Att försöka se vad min kropp kan lyckas med i ett par löparskor. Att se hur bra jag kan bli. Det var något jag ville då. Det är något jag vill nu. Men frågan är till vilket pris. Jag tycker inte att jag uppoffrar någonting alls när jag väljer träning före annat. Det är en livsstil. Perfekt för mig. Underbar om någon. Redan på friidrottstiden, i tonåren, gillade jag fredagar bäst. Perfekta träningsdagen. Ingen tid att passa. Inga läxor. Inga måsten. Bara träning. Hänga i Friidrottens Hus, på Vallen eller i skogen. Bara vara med sina likasinnade vänner. Jag gillar fortfarande träningsfredagar. Ruterna kommer aldrig gå ur. Hoppas jag. Under resan på Iberiska halvön fick jag även möjlighet att byta några ord med en oerhört intressant person. Han var med på tidigare nämnd middag och en av mina sista dagar följde jag med på en tvåtimmars cykeltur i varierad terräng. Mycket snäll kille och jag har flera gånger sedan dess tänkt på den cykelturen. När min mamma för något år sedan hörde en intervju med honom på radion, i Karlavagnen var det om jag inte minns fel, så imponerades även hon av hans inställning till livet och sin träning. Välutbildad, vältalig, karismatisk och otroligt smart. Det är ord som jag skulle beskriva honom med. Dedikerad. Vågar gå sin egen väg. Tror på sig själv. Sådan är min uppfattning. Och när jag idag var inne på friidrott.se och läste Perspektiv på friidrott, oktober 2009 så bekräftades detta. Gå gärna in på länken och läs. Någon beskrev en gång för mig vad att våga innebär. Våga ta steget. Våga tappa fotfästet för en stund. Ibland måste man helt enkelt våga hoppa. Det är då vi växer. Det är då vi kan lyckas.