tisdag 13 oktober 2009

Djupt nere i källaren.

Ibland får man bara ett infall. Helt plötsligt. Oplanerat. Som en blixt som slår ned från ovan. Senast jag klippte mig var på Centralstationen i Stockholm när jag skulle slå ihjäl en timma i väntan på tågavgång. För över ett år sedan. Det bara blev så, där och då. Idag hände det igen. Imorse fick jag tuppjuck på det blonda ogräset. Spontaniteten tog överhanden på lunchen. Och nu sitter jag här med ett kortare fast ändå långt hår. Vackert fönade korkskruvar. Slumpen gjorde att jag satte mig i en frisörstol där min före detta kollegas fru befann sig. Fantastisk duktig. Och en otroligt trevlig stund fick jag. Ompysslad. Avslappnad. Omhändertagen. Precis det avstamp min arma kropp behövde. Idag är början på nästa fas i träningen inför maran. En tuff period avslutades med dryga tolvtimmarsveckan (effektiv tid) och ett 2h 15’ vackert långpass i söndags. Gårdagens 2,5h spinning blev sedvanlig bonus. Botten på sinuskurvan är nådd, nu vänder det upp igen. Förhoppningsvis. För än har jag inte sett vändningen. Vilodag idag. Två smarta träningsveckor. En uppladdningsvecka. Då hoppas jag att jordkällarens mörker, med en tung kropp, ersatts av solens varma strålar, och en fjäderlätt känsla.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Din lyckoost som ska upp och vända på en formtopp en gång till det här året.
Jordkällaren kan jag kanske vara utan, men å andra sidan har det också sin charm när man vet vad som komma skall!

Kram Katarina

Spring-Therese sa...

Hej vännen!
Källaren kan vara skön på något sätt också. Bara vara inne i dimman och tugga på. Men den här gången gick min källare lite för djupt. Tror jag. Hoppas på att kunna vända känslan. Formtopp återstår att se om det blir. Men målgång, bubbliga skratt och glädjerus siktar jag på.

Sköt om dig, kramar,
T