Varför bry sig.

Har du någon gång känt att intervallträningens baksida är vilan. Du sticker iväg på given signal. Tar spjärn mot marken. Piskar igång farten. Trycker upp pulsen. Håller kvar tempot. Stumt och hårt. Klockan piper. Det är dags att vila. Skönt. Ner med pulsen. Koncentrera sig på nästa pulstopp. Du. Din träning. Inte en jävel ska bry sig. Du är stark. Och det spelar ingen roll om folk runtomkring undrar vad du håller på med. Joggvila i sakta gemak. Helt plötsligt när någon kommer ikapp dig i spåret sätter du fart och ökar. Nästan som om du vill markera att mig springer ingen om. Eller som idag. På cykelbanan. Klockan 07.20. Nio av tio intervaller avklarade. Sega ben. Starkt huvud. Taggad för att köra den sista intervallen. Trettio sekunder kvar av joggvilan. Där och då blev jag förbannad. En man i sina bästa år. Troligen har han aldrig kört en endaste intervall i sitt liv. Joggen går som sig bör sakta. Och mannen har mage att ropa: Här går det undan! Som om du ska bry dig i vilken fart jag behagar glida fram i arla morgonstund. Frågan är varför jag fick ett adrenalinpåslag som hette duga och tänder till. Om jag hade yppat ett ord så hade han vunnit. Vad skulle jag skrika tillbaka. Vad jag än hade sagt så hade han troligen inte förstått ändå. Nu sa jag inte ett pip utan gav utlopp för min irritation på asfalten istället. Men jag återkommer ändå till det lilla dilemmat som en joggvila innebär. Det är ju inte just där och då man skulle vilja att en kollega skulle komma cyklandes förbi. Och tänka tanken jag trodde hon var snabbare än så. Utan det är ju på den snabbaste tvåminutaren man vill "visa upp" sitt löpsteg. Lustigt det där. Men trots allt så gillar jag den aktiva vilan som just joggvila innebär.