Pisspass.

Himlen öppnade sig. Successivt. Mer och mer regn. Blåst. Och så kom det. Hagelskuren. Skönt med hår på huvudet. Värre var det för han bredvid som har lite mindre. Isbollarna kändes, om man säger så. Tur att fontanellen växt igen. Riktigt höstväder. Helt perfekt timing för nederbörd. Fem fina minuter och sedan tio i skyfall. Jag hann precis bli stelfrusen under uppvärmningen. Perfekt redo för dagens hårda tag. Snabbdistans på schemat. Senaste dagarnas eller ska vi säga veckornas upptrappning av tuffa pass har satt sina spår. Lugn och skön distans har fått en annan betydelse än förr. Jag njuter verkligen av de passen. Längtar efter dem. För numer är fler pass krävande. Och det märks. Både fysiskt och psykiskt. Men ingen tvingar mig. Bara jag själv. Vila är inget alternativ. Men idag borde det ha varit det. Självförtroendet fick sig en törn där i spåret. Och då är det ju inte enormt från start, kan tilläggas. Iskall kropp. Stela ben redan innan. Trött huvud. Och kylan gjorde ju ingenting bättre direkt. Gårdagens dubbelpass satte sig i både kropp och själ. 90' distansen på kvällen var förvisso ett riktigt fint pass, men hälften var i rak motvind och då snackar vi La Santa varning. Med andra ord stormkänsla och man väntar bara på att följa med upp i skyn. Så från igår till idag. Som ur askan i elden. Plaskvåt mark. Hala löv. Mörkt. Elbelysning som inte gör sitt jobb. Dålig sikt. Det känns som om det går undan. Dunklet är marigt. Fotisättningen blir en mindre chansning. Mörkret vilseleder farten. Har inte känt den påtagliga känslan av detta förut. Det gick undan. Fram till första kilometerklockningen. Där insåg jag att det blir tuffare än jag trodde. Där fick jag svart på vitt. Andningen var inte med mig. Kroppen kändes starkare än jag trodde. Men det gick inte fortare. Innan hade jag bestämt att omständigheterna och känslan fick styra farten. Men lika förbannat så känner jag mig helt tom när snabbdistansen är över och kroppen inte alls svarade som jag ville. Så som den gjort de senaste veckorna. Det går upp och ner. Jag vet. Och just nu ska vara en tuff period. Och det är helt ok att det känns som det gör i kroppen. Men mitt lilla självförtroende behöver jag fram till maran. Jag har så lätt att filosofera, fundera, vända och vrida på tankarna. Och helt plötsligt så står jag här och funderar på hur sjutton jag kunde hålla 4'-tempo i 42,2 km för drygt 4 månader sedan. Är det inte lustigt hur man kan vara funtad. Träningen sedan dess har ju inte direkt varit lätt och sporadisk. Utan raka motsatsen. Ett litet ynka grisigt snabbhetspass. Tänk att jag värderar känslan på dem så högt. Tänk att ett pass jag har glömt imorgon kan få mig att tvivla idag. Intervallpass går upp och ner utan större tankeverksamhet. Distanspass kan kännas som om benen vore stockar och jag funderar inte ens. Men när det kommer till tävlingslika moment. Mätbara sådana. Då gäller det att vara stark i sinnet. Om man nu är funtad som mig. Vill säga. Rubriken säger allt. Bara att bryta ihop och komma igen.