Hatkärlek.

Jag tror att jag fátt alla att tro att löpning är det mest fantastiska som finns. Nágot jag bara älskar helt enkelt. Underbara timmar utomhus i skogen eller pá asfalt spelar ingen roll. Men idag är jag tvungen att skriva nágra sanningens ord om löpning. Det är en riktig jäkla hatkärlek. Det är vad det är. Elva ár var jag när jag började friidrotten och sprang de första stegen pá den röda tartanbanan (det är tjugo ár sedan det). Det var en speciell känsla. Mest var det ju pá lek, men jag glömmer aldrig nervositeten innan varje tävling. Och alla dessa 200 meters intervaller som mánga tränare har en sádan förkärlek för. Denna 400 meters bana där varenda en ser hur det gár, hur sakta eller för den delen fort du springer, om du sackar efter eller háller tempot. Andra tränare klockar tiderna pá andras adepter. Det är sá kliniskt det kan bli i ett par löparskor (om vi bortser frán testkliniker). Du vet precis vilket tempo du har, hur lángt du springer och i vilken form du är. Du vet exakt snittet pá dina pass, allt loggfördes i träningsdagboken. Sedan jag var elva har det blivit en mängd med banintervaller. En mängd med hatkärlek. Men det är inte förrän de senaste áren jag förstátt att det trots allt är med en viss tillfredsställelse man kliver in pá banan och pá nágot skönt sätt känner sig som ett barn igen. Alla dessa löpskolningsövningar som sitter i ryggraden och vips sá tror man att man är banlöpare igen. För en kort sekund. Tror inte de som var pá arenan idag och bevittnade 20x200 meter var lika övertygade. Men det är en skön känsla i kroppen att minnas svunna tider och att fá vara där en liten liten stund och känna pá det igen. Mánga säger att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Nja, det vet jag inte. Men hatkärleken som finns för att tävla och för tartanens sköna svikt och rundbanans charm är svár att vara utan. Även om det är all annan löpning (den inte lika mätbara) som är det underbara. Sá är det en annan nöjdhet i kroppen när du motat bort demonerna och vágat dig pá det igen. Tävling eller piska tartan, det är den sanna hatkärleken det.

Och jag höll pá att glömma. Glad pásk pá er alla goa vänner som läser alla dumheter jag skriver. Njut av ledigheten trots snön vi inte kan förstá att ni har. Och ät nágra Anton Berg ägg át mig. Varma sommarkramar!