Känslor.

Vi gör inte sá mycket hár i La Santa. Men vad ska man göra en massa saker för när man är med den man tycker mest om och gör det man tycker mest om. Varje dag. Om och om igen. Dá springer verkligen tiden iväg. Bara vara tid. Det är ett bra begrepp det. De tvá senaste dagarna har varit fulla av känslor. Pá alla möjliga sätt. Har blivit rädd och rusat frán hundar som fortfarande trilskas, har skrikit pá lastbilschaffisar och bilister som tutar sá jag inte bara flyger uppát i backarna utan i luften. De vet hur de ska fá uppmärksamhet. Fast som sagt jag blir mest arg. Sedan har det varit glädje ocksá. Henrik körde styrkeintervaller i samma backe som jag körde backintervaller igár. Backe och backe, 300 höjdmeter ungefär. Kanske kallas berg. I vilket fall gott att kunna köra intervaller uppför utan att behöva vända ner. Joggvilan blir sá mycket kortare dá. Och gár uppför. Nedjoggen desto längre. Igár efter 17 enminutare i detta motlut var jag helt slut. Körde enligt planen 3 till. Brutalt pass med pulsklockan pá över 180 pá majoriteten av intervallerna. Jag var totalt slut. Men lycklig. Ännu lyckligare när nedjoggen pá 40' var över. Idag betydligt skönare med distans. Trots att strumpa och sko nu ser ut som pá bilden. Adrenalin kan göra mycket. Att man tappar känseln. Grát har det blivit ocksá. Boken PS: Jag älskar dig är helt fantastisk. Undra om filmen är likadan. För dá fár jag klippa tárkanalen innan jag ser den. Mest är det sköna känslor här nere. För blod, svett och tárar är allt tre goda ting.