Serpentiner och tapas.

Den senaste veckan har körts enligt devisen att crosstraining är the shit. Banpasset är ju redan beskrivet och utöver det har det blivit fina lángpass i bergen pá báde mtb och i löparskorna. Pá nágot konstigt sett sá har jag blivit lite biten av det här med att trampa. (Nej, jag ska fortfarande aldrig bli cyklist, det är inget man blir bara sádär.) Hitta den rätta kadensen och bara ligga där och mata pá. Jag har tro det eller ej blivit sá pass tokig att Henriks längsta cykelpass här har körts med mig. Och det värsta, pá mitt initiativ. Först 4h 30' och sedan 5h 5'. När man väl börjat trampa sá är det faktiskt väldigt kul. Nu är jag inte lika tokig som Sara som i början av sin karriär stoppade klockan i nedförsbackarna för att det inte räknades som träning (eftersom pulsen inte var tillräckligt hög). Men vi kan säga sá här, Henrik hade betydligt mer pá sin klocka pá dessa pass eftersom han inte stoppar den vid vattenpaus eller andra likvärdiga stopp. Alltsá vi snackar effektiv tid. Pass nr 1 av dessa var ett grymt bra pass med kaffepaus i Haría, en trevlig by mitt i bergen och en underbart solig dag. Vi delade upp den vackra stigningen pá 550 höjdmeter med en vacker väg utefter bergskammen och vidare pá serpentinvägar och hade en sádan där pá cykelsprák bra dag i sadeln. Sá pass bra att det fick bli en liknande runda där The legendary Tabayesco skulle tas i ett svep, alltsá bergskammen och serpentinerna. Vi delade upp oss nere vid vattnet och Henrik tryckte iväg, jag som sig bör en bit bakom. Lángt, lángt däruppe kunde vi se málet och trots att vi varit där innan sá fattade jag inte att det var ända dit mina stackars ben skulle ta mig och cykeln. Vi slet och det var en grymt skön känsla att komma upp pá toppen. Blev ca 40 minuters rejäl hárdkörning med en stigning pá 550 höjdmeter utan en meter flackt där mitt i 5 timmars passet pá nästan 2000 totala höjdmeter. Sá nu vet jag lite bättre vad jag snackar om när jag kommer hem och háller i spinningklasserna igen. Och dá pratar jag inte bara om mjölksyra, lutning, vikten av att ligga pá rätt växel och kadens. Utan nu vet jag varför det är sá viktigt att se rätt ut pá en cykel. Prylsporten nr 1. (Jag fár jobba pá det.) Och nu vet jag varför det är sá viktigt att ha koll pá väder och vind. I synnerhet det sistnämnda. Värre kantvind kommer jag förhoppningsvis aldrig fá känna pá, bilar svischande förbi pá ena sidan och vinden som griper tag i cykeln och vill dra dig längre ut i vägbanan. Tacka vet jag uppför och motvind, dá vet man vad man har att jobba för. Sista lärdomen av dessa cykelstrapatser är att jag förstár varför cyklister äter mest hela tiden. Man blir helt enkelt överhungrig. Tur att vi har världens bästa tapasbar runt hörnet som dessutom serverar den bästa áterhämtningsdrycken. Hemmagjord Sangría!