Lägerkänslor.

Imorse vaknade vi förväntansfulla inför tredje dagen här på Österlen. Två pass inplanerat och inget mer. Absolut inget alls. Om man exkluderar raklångt läge och matintag. Precis som det ska vara på träningsläger. Bättre sent än aldrig kanske man får lov att säga efter La Santa vistelsen. Jag lovade mig själv att inte gnälla. Idag sprack det för en stund. Benen är som sig bör lite lätt möra och det vackra blomstrande vädret ger stryptagskänslor då och då. Härdande och inget jag borde bry mig om. Men jag hatar att behöva sänka ambitionen under ett intervallpass. Varje pass räknas. Och idag blev jag avställd av Henrik så det sjung om det. Ok, han ska vara bättre. Men jag ska ligga tio pulsslag högre och då i stort sett hänga med fartmässigt. Ingen anledning att sura. Men jag erkänner. Jag är svår att leva med och jag surade. Såklart inte på Henrik, han var grym idag. Utan på mig själv. Intervallserien: 3x4', 3x3', 3x2', 3x1'. På ettorna hade jag krut att utmana mannen i mitt liv, alltid något. Det bästa är att det är lätt att glömma och komma igen. Speciellt när man är långt ifrån vardagsstressen och inne i bubblan. Eller ska jag kalla det mitt i träningskoman. Och vilken 180 graders sväng. Eftermiddagen förgylldes av 90' distans. Henrik varvar med mtb så jag körde på efter eget tycke. Halvtimman längre än planerat av bara farten och ben som konstigt nog svarade. Överlycklig sprang jag förbi får, kossor, hästar, grisar, långhåriga hornbeklädda kor, raps och vacker bokskog iklädd linne och kortbent. Dagsdos i löparskor blev 2 h 45' blandad glädje, lyckorus och ilska. En trött kropp som vill ha mer. Jag känner igen känslan från alla läger i tonåren. Skumt men kul. Det första Henrik sa när han vaknade idag var (jag citerar): Jag längtar till La Santa. Tänk när vi kliver av planet och tar taxin med cykelväskan på taket. Vi kommer fram och Ana möter oss och ger oss nyckeln. Underbart kommer det bli (slut citat). Jag är inte ensam om mina lägerkänslor. Detta är livet på en pinne.