söndag 3 maj 2009

Harmoniskt slutfört.

Minisolskenslägret är fullbordat, komplett och slutfört. Och vilken avslutning det blev. Solen sken, femton grader i skuggan och de berömda kullarna intogs. Jag hade med avsikt sparat dem till sist. Har gjort dem förut så om de inte hade blivit genomfört av någon anledning så hade jag ändå klarat mig med ett leende på läpparna. Men efter dagens löptur så är leendet fånigt brett och känslan i kroppen riktigt skön. Dessa underbara kullar i Brösarps backar, den fantastiska vegetationen och de lummiga snåriga vingliga stigarna vindlar sig fram. Terränglöpare har jag inte utgjort mig för att vara så på ett långpass där farten behöver hållas nere så passar detta vägval mig perfekt. Idag var en sådan dag. Många mil i benen från de senaste dagarna, men den där farliga känslan av mersmak finns där. Den där som lätt kan göra att man blir skadad om man inte vilar. Så lägre fart och bara njuta löparskor var tanken. Efter en sisådär 90 minuter så vände min runda ut på asfalt och stigarnas underlag hade gjort sitt i benen. Jag kände för första gången den här helgen att benen var som mättade på löpning. De ville inte trycka på uppför asfaltsbackarna så jag fick lugna mig lite. Väl uppe på mer kuperad terräng så svarade benen lite mer. Konstig kropp jag verkar ha. Från att ha varit sliten och längta tills långpasset var över så fick jag kraft och la in några extra växlar. Sista sisådär 20 minutrarna pushade jag på lite extra. Kul att kunna göra när klockan går mot två timmar och även passerar. Berättade ju häromdagen om musiken i öronen som hjälper till på vissa pass. Idag var den lille iPoden med igen och sista låten som dök upp, Losing med Takida, fick djävulen att formligen flyga i mig. I'm losing all of the time. I'm losing. I'm losing please change my mind. I'm losing. Om du kände mig förr om åren, som någon form av medeldistanslöpare, så vet du att jag inte var direkt vass de sista 150-200 metrarna. Jag är hyfsat jävla trött på de destruktiva tankarna som dyker upp ibland i mitten av ett lopp och ibland i slutet. Som om jag är nöjd med min insats innan målgång. Med åren har jag blivit lite bättre i huvudet. Men inte nog. Idag avslutade jag (enligt mig själv) mitt 2 h 10' långpass med bravur. Jag hittade kraft trots att hammaren var nära. Jag hittade en spurt som heter duga. Jag mot ett gäng med olika brevlådor under de sista minutrarna med Takida pumpandes ikapp med mitt blod. Mållinjen flyttades fram mer och mer, klockan stoppades och jag fortsatte slutspurten. Bara för att det var så ont skönt. Vilken långhelg. Henrik beskrev den som den bästa helgen i hans liv. Jag är inte sen på att instämma. Finns inte ord för hur underbart vi haft det. Punkt.

Inga kommentarer: