Adjöken fröken.

Att ta farväl har aldrig varit min grej. Hade bestämt beslutat mig för att inte låta tårarna fylla mina ögon men det är ingen idé att streta emot. Kommer ihåg när jag var ett litet yrväder till tjej som skulle resa till kusinerna i England i slutet av 80-talet. Första gången på egna ben i ett flygplan. Tårarna ville inte sluta rinna när jag skulle åka från mor och far. Två härliga veckor senare så upprepades samma episod, men nu var det hem jag inte ville resa. Typiskt mig. Avsked har alltid varit tårdrypande historier. Men så har jag hamnat i kategorin känslomänniskor också. På gott och ont. De senaste sex åren har inneburit en del tårar, ilska och dårskap men samtidigt en hel massa underbar, skojig, leende galenskap och många solskensstunder. Tror att jag har lärt mig hur människor är funtade, hur världen, arbetslivet fungerar och vilka spelregler som finns. Även detta på gott och ont. Men mest har jag lärt mig om mig själv. Och är inte det ändå det viktigaste, att man känner sig själv och kan vara ärlig mot sig själv och sina reaktioner. Man är långt ifrån stolt över allt man gör, men så länge man varit ärlig mot sig själv så känns det oftast bra. Nu tänker jag inte ta farväl av alla sköna reklambyråkollegor eller snarare glada människor och vänner. Utan på återseende. Livet är en balansakt, fyllt av festliga utmaningar.