Blå linje.

En klok person sa en gång till mig att det är bra att vara lite nervös för då skärper man till sig. Jag kunde förr inte riktigt tygla nervositeten så bra så tävlingshelger var hemska helger då jag vaknade och hoppades att jag var sjuk på morgonen eller ännu bättre att tävlingsarenan brunnit ner så att jag slapp ställa upp, så att tävlingen var inställd. Det var helt enkelt ingen positiv energi kring att tävla och allt blev mest destruktivt och inget kul. Numer så är det något helt annat. Det kan faktiskt, tro det eller ej att jag skriver detta, vara kul att springa lopp och tävla. Och faktum är att springa ett marathon kan vara en bra känsla från start till mål. Allt handlar om att känna sig själv, tygla sig och disponera sina krafter rätt i loppet. Och viktigast känna glädjen i det man gör. Jag håller med den kloka personen och ser numer nervositeten som ett positivt tecken på att jag börjar bli laddad och förberedd. För visst vill vi alla oavsett nivå prestera vårt bästa. Som Henrik brukar säga, när nummerlappen kommer på då finns det inget stopp då kör man och då gäller det att fokusera. Man blir en liten djävul helt enkelt, med skygglappar på och är i sin egen bubbla ett tag. Har varit många lopp på senare år som jag inte kommer ihåg vart loppet exakt gick för fokuset låg på att ta mig framåt mot mål, huvudet är till viss del blankt och det är en skön känsla att inte tänka utan att bara driva på och köra. Huvudet spelar dig oftast bara ett spratt mitt i loppet ändå. Det gäller att hitta en känsla, ett driv och sedan hålla det och inte ändra planen under loppet. Sluta tänk och tryck på helt enkelt. Igår kördes sista tuffa passet före lördagens varv runt stan. Blev lite tvåminutare i ett rasande tempo, kan inte minnas sist som vi hade den farten. Oroväckande på ett positivt sätt. Idag blev det att flyta igenom några enminutare och lugn upp- och nerjogg. Svårt att flyta dock när hela cykelbanan är full av mellanstadieelever som är på utflykt. De cyklade i min joggviletakt och det kändes som om jag sprintade om dem på intervallerna. Skulle flyta och försökte verkligen hålla nere tempot, men det är svårt när man får påhejande, gliringar och har publik. Bådar ju dock gott inför helgen för då går det inte att slippa åskådare hur mycket man vill. Att gömma sig på Varvet är helt enkelt en omöjlighet. Vi bor dryga två kilometer från målgång så veckan innan loppet brukar jag se den blå linjen bara jag närmar mig hemmet. En skön påminnelse för vad som komma skall. Idag fick jag se hur de målade upp den lilla blå och nu pryder den vägbanan med sin nervositetsprakt. På Norges nationaldag klockan 14 startar kenyanerna, några andra vassa löpare och en tjej med margaretaflätor och nr 115 på bröstet. Den blå linjen skall följas, eller snarare följa John för de flesta. Jag ska följa mig själv och ha uppriktigt kul.